Skip to content

Råbiffen

Råbiff är sedan några år tillbaka en av mina absoluta favoriträtter, sen jag insåg att rått kött format till en biff med lite tillbehör inte är äckligt, utan helt ljuvligt. Äntligen fick jag igår tid till att göra en råbiff på mitt alldeles egna lammkött.

Det här blev min första råbiff på lamm och jag är riktigt nöjd måste jag säga. Jag gjorde den på innanlår, vilket är vanligt i råbiffsammanhang, p.g.a. magert, mört och smakrikt. Eftersom jag gillar struktur och lite grovhet hackade jag den hyfsat fint med kniv när innanlåret var i halvfryst tillstånd. Man kan även mala den i köttkvarn både en och två gånger, men ja, grovheten tillför något extra tycker jag.

Klassiska tillbehör som synes. Egen majonnäs, kapris, rödlök, rödbetor, dijonsenap och knallgul äggula från min systers glada höns. Det där är en smaksak.

Eftersom det trots allt är rått kött vi snackar om är hygien viktigt. Det malda/hackade köttet ska spisas inom kort och hållas kallt hela tiden. Är man gravid ska man inte äta rått kött, utan får glatt steka på biffen.

Råbiff blir en stående delikatess på lamminnanlår hemma hos mig i fortsättningen.

Att äta djur

Många frågar mig hur det känns att äta de djur som jag brytt mig så mycket om. Faktum är att det förmodligen är den fråga jag ägnar mest tid åt att fundera över. För mig är det vad hela innebörden av att vara bonde bottnar i.

Man behöver inte läsa särskilt många av mina texter för att förstå att mina djurs välmående är absolut högsta prioritet. Det är liksom grunden i allt och utan det skulle det inte vara särskilt kul att vara bonde. Det är alltid jobbigt att släppa iväg ett lamm till slakteriet. Jag skulle kunna blunda och se djuren som kött redan från dagen de föds, det skulle kanske göra slakten lättare – men då skulle inte den ekobonde jag är idag finnas kvar.

Jag har resonerat mig fram till att jag tycker att det är okej att äta kött, med vissa villkor. Till exempel att djuret har betat utomhus, ätit gräs och på så vis bidragit till att hålla marker öppna, skapat biologisk mångfald. Utan fåren på min gård skulle markerna förmodligen växa igen. Det skulle inte finnas blommor och örter, inte lika många fjärilar och småfåglar. Ur den synvinkeln blir köttet nästan en biprodukt från skapandet av ekosystemtjänster.

Med det sagt är fåren och lammen fortfarande individer, som jag älskar, bryr mig om och respekterar högt. Enklast kan det nog beskrivas som en romantisk vurm för kretslopp och det som anses vara naturligt, i en kontext där människor och får har lika viktiga, om än olika, uppgifter. Skulle man inte äta köttet från mina lamm skulle de inte ha funnits, de skulle inte ha upplevt det de upplevt, känt glädjen spritta i benen när alla rusar fram över fälten.

Ibland försöker jag tänka mig in i hur det skulle kännas att jobba i en modern grisproduktion. När jag utgår från mig själv tänker jag att man på ett sätt måste se djuren som kött redan från dag 1. Ska man varje dag klappa och bry sig om djur som går på betong innanför fyra väggar, och inte får en chans till utlopp för naturliga beteenden, tror jag att förmågan att känna empati för djuren måste tryckas ned. I alla fall skulle den göra det för mig. Ser man djur som kött redan från början blir det plötsligt väldigt mycket enklare att rationalisera, att låsa fast suggan med metallgrind för att hon inte ska lägga sig på kultingarna. Sätta ett plåster på något som borde amputeras.

För mig är det väldigt viktigt att ägna mycket tid till att tänka på de här frågorna. Jag vill på ett moraliskt och respektfullt sätt kunna förklara för mig själv varför man föder upp djur för att äta dem. Om jag inte skulle kunna förklara det skulle jag inte kunna ha känslor för djuren, och utan det skulle det vara svårt att kunna klappa eller bry sig om dem som individer. Utan det skulle jag vara en djurproducent. Jag ser mig mycket hellre som en producent av ekosystemtjänster.

Men frågan kvarstår fortfarande, hur dödar och äter man ett djur man älskar? Svaret kretsat kring tre saker: ärlighet, respekt och kärlek. Jag hoppas att jag aldrig får ett helt klart svar på frågan. Det är nämligen den tydligaste garantin för att jag bryr mig om djuren, att jag inte har trubbats av.

Adam Arnesson

Uppror som hjälper eller stjälper

Idag går initiativet Landsbygdsupproret av stapeln på ett 20-tal orter i Sverige.  Rädda bönderna, rädda landsbygden, rädda de svenska jobben står det i evenemangstexten på Facebook. Hur då, undrar jag?

Orden landsbygd och uppror för tankarna direkt till Frankrike där traktordemonstrationer och gödselspridning på gator inte hör till ovanligheterna. Nu verkar det inte riktigt vara planen i Sverige, men åtminstone traktordemonstrationer på ett antal platser i Sverige – på Mynttorget bredvid Riksdagen och vid Mariebergs Köpcentrum utanför Örebro för att nämna ett par.

hemsidan för Landsbygdsupproret kan man vidare läsa att: nu räcker det med urbanisering, landsbygdsmobbing, centralisering och så vidare. För att motverka detta uppmanas bönder och landsbygdsbor att ta sin traktor och samlas på offentliga platser för att visa upp det som är positivt med landsbygden. Gå från tanke till handling. Någonstans här börjar skeptikern inom mig ställa frågor. Visst är tanken fin, det finns många problem på landsbygden, varav det minskande antalet verksamma bönder är ett av de största. Konkreta lösningsförslag på detta verkar vara att kräva till exempel straffskatt på importerad mat. Det är en orimlig väg att gå av så många skäl, men visst, om man vill ta bort alla Sveriges möjligheter att föra handelsrelationer med andra länder kan det vara bra. Det hela spär också på den gamla attityden om att bönder bara klagar och vill få mer betalt genom bidrag och subventioner.

Att ställa upp ett gäng traktorer utanför Riksdagen får på sin höjd förbipasserande att ta en bild till Instagram och skriva något lustigt om att ”ja nu är bönderna i stan”. Man får säkert en del medial uppmärksamhet och så kan man kanske få sippa på en kopp kaffe och en grillad korv mellan traktorerna. Men uppmärksamhet väcker kanske opinion ändå och det borde väl gynna alla, så varför sitter jag här och ifrågasätter? Jo, för att det inte är bra nog, och för att det snarare kan vara skadligt.

Det finns många företagsamma landsbygdsbor som faktiskt ser till att göra något åt situationen som så många bekymrar sig över. Och då menar jag mer än att gnälla över att staden mobbar landsbygden och därför köra traktorn till ett torg. Medborgare som engagerar sig politiskt för att förändra, lantbrukare som utvecklas med samtiden och hittar nya affärsmöjligheter, landsbygdsföretagare som hittar nya innovativa sätt att skapa lokal samhällsnytta, föreningar som genom crowd funding ger nytt liv till den gamla nedlagda skolan. Ja det går att fortsätta länge.

Man bör nog fundera ett varv till på vad det egentligen är att gå från ord till handling och vilken typ av opinion det är man skapar. Budskapet hamnar lätt i den gamla fållan: bönderna är sura och vill ha sänkt dieselskatt. Vore det inte trevligare att sprida opinionen: landsbygdsföretagare hittar faktiskt nya sätt att bedriva miljönyttig verksamhet på, och producerar samtidigt mängder av livsmedel – det är kanske en verksamhet som samhället borde investera mer i?

Urbanisering är inte ett hot mot landsbygden. Urbaniseringen är i viss mån ett faktum, men behöver inte alls vara ett negativt sådant (på vissa håll börjar dessutom det motsatta synas). Antingen kan landsbygden sura över detta eller se till att vända urbaniseringen till sin fördel. Börja göra affärer, bli företagare och ta betalt.

Adam Arnesson