Skip to content

Livsmedelsstrategin – dyr för djurskyddet?

Att välja att fokusera på en bred politisk livsmedelsstrategi som nytillträdd landsbygdsminister är ett mycket smart drag. Alla är trötta på tvära politiska vändningar och den osäkerhet som lantbruket ofta är utsatt för.

En långsiktig plan som garanterar stabilitet låter bra, och många likställer nog den nationella livsmedelsstrategin med ett mål om självförsörjning. De mest konventionella krafterna inom Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) håller sig lugna och de som tycker att beteskravet för mjölkkor i Sverige är onödigt, låter sig stillas av den konkurrenskraftsutredning som presenterades i början av året. Under tiden pågår en ständig dialog som alla är inbjudna till.

Faktum är att det fungerade bra i några månader. För dem som var i Almedalen och lyssnade till landsbygdsminister Sven-Erik Bucht, under hans ganska många framträdanden, blev det dock lite som att trycka på repeat-knappen för många gånger. Det man kan utläsa av Buchts framträdanden den senaste tiden är ungefär fyra saker.

  1. Svenskt lantbruk och livsmedelsproduktion är bäst i världen, det ska vi vara stolta över.
  2. Man ska inte polarisera mellan konventionellt och ekologiskt lantbruk. Helst ska man kalla det konventionella lantbruket för ”miljöanpassat”.
  3. Livsmedelsstrategin som ska presenteras i vår ska lösa alla problem.
  4. Inte ett ord om vad som ska ingå i livsmedelsstrategin.

Bubblarord: handelsattaché i Kina.

Bristen på något konkret börjar bli oroande på flera sätt. Just nu syns starka krafter som vill se en uppluckrad svensk djurskyddslag – branschorganisationerna inom lantbrukssverige verkar vara eniga. De två stora områdena är slopat beteskrav för mjölkkor, det andra att tillåta fixering av suggor med metallgrindar. Båda med målet att öka produktionskapaciteten och effektivisera, i vissa fall rimliga mål, men när det gäller djur i en redan intensiv produktion – rätt katastrofala mål. Konkurrenskraftsutredningen, vars presentation blev starten på arbetet med livsmedelsstrategin, föreslog just en anpassning till EU:s regler för djurskydd, som är lägre än Sveriges.

Vad är det som konkurrerar idag och vad kommer att göra det i framtiden? Jag är övertygad om att Sverige aldrig någonsin kommer att konkurrera med det billigaste fläsket. Vi bör nog också fråga oss om det är vad vi vill. Branschen verkar vara övertygad om att konkurrenskraften ökar med en mer urvattnad djurskyddslagstiftning. Samtidigt marknadsför samma bransch just nu svenskt kött, med argumentet ”svenskt”, så hårt att jag nästan skulle vilja köpa australienskt kött för att revoltera. Vad kommer varumärket ”svenskt” vara värt efter en försämrad svensk djurskyddslag?

Att rikta blicken mot så specifika regler som kravet på att mjölkkor ska få gå ute, eller att grisar inte får låsas fast med metalgrindar, är den mest förutsägbara och katastrofala väg det svenska lantbruket nu kan välja att gå. Det är att vaska ut sin enda unika selling point. Det är att lägga alla sina ägg i industrins korg. Det är att somna in i LRF:s trygga vagga.

I slutänden skulle det innebära försämringar för djuren, hållbarheten, Sveriges internationella position vad gäller djurskydd och konsumenters förtroende. Kommer någon att vilja betala mer för den maten om den har en svensk flagga i hörnet av förpackningen? Jag är nyfiken på Sven-Erik Buchts analys, men om den dröjer till våren tror jag att få kommer att vilja lyssna på den.

Adam Arnesson

Landsbygden kan själv

Under våren har SVT:s reportageserie #ettsverige spridit en närmast dystopisk bild av landsbygden, inte helt olik den jag som barn i en bondefamilj fått höra under min uppväxt.

Den fanatiska urbaniseringen gör att landsbygden dör. Det är bekymrande att dystopiska ögonblicksbilder från delar av landsbygden ska få bestämma vad landsbygd verkligen är. Visst finns det problem, men det finns minst lika många lösningar på problemen.

När jag växte upp i min traditionella lantbrukslandsbygd några mil utanför Örebro var jag fram till mina sena tonår rätt så ointresserad av lantbruk. Jag ville bli dataspelsutvecklare och jobba med datorer. Det där jordbruket är inget att hålla på med, det hade jag fått höra under hela min uppväxt. Att Örebro ligger i det ibland gnälliga landskapet Närke gjorde inte saken bättre. Jag följde med min pappa och mina vänner på en hel del möten som Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) ordnade och andra lantbrukssammankomster, för jag tyckte ju ändå som många andra unga killar att traktorer var lite häftigt. Det jag ständigt fick höra på dessa möten, och vid diverse köksbord, var just detta. Jordbruket är inget att hålla på med, det lönar sig inte och EU-byråkrater bara gör det ännu värre för oss. Vi får inte tillräckligt betalt, vi får inte tillräckligt med EU-bidrag, utländsk arbetskraft tar våra jobb och bönder i Danmark tar vår produktion. Någonstans började jag tänka: men varför slutar ni inte med att ”få” och istället börjar ”ta”? Varför skulle inte vi kunna göra det? Varför sitter vi runt detta köksbord och klagar över andras oförmåga att hjälpa oss till bättre lönsamhet och ett livskraftigt lantbruk? Varför gör vi det bara inte själva? I den stunden ligger det nära till hands att släppa det där jordbruket och börja göra ett dataspel istället.

VI MÅSTE GÖRA NÅGOT!

Vem ska göra det?

NÅGON ANNAN!

Jag vill inte att staten ska lösa alla problem åt mig. Något som alltid har kännetecknat landsbygd för mig är just förmågan att kunna lösa problemen själv, det blir oftast mycket bättre så. Vi kan välja att se problemen på landsbygden, som till exempel en minskad servicenivå och sämre infrastruktur som ett olösligt problem, eller en positiv utmaning. Det finns 1000 möjligheter på landsbygden, men det är oroande om det bara är ett ytterst fåtal som ser dessa möjligheter. Entreprenörskap är lösningen på många av problemen. Självklart behövs en rimlig rättvisa i fördelning av statens resurser, det är en självklarhet. Men i slutändan är det vi själva som löser problemen och skapar arbeten. Den hjälp som i största grad behövs från staten är att det ska vara lättare att vara entreprenör. Det ska vara lättare att starta och driva företag, lättare att anställa. Men sen är det faktiskt upp till varje enskild företagare vad som händer. Om man ringer till en bank och vill ha pengar för att bygga ett konventionellt mjölkkostall kanske man inte bör vara förvånad över att banken säger nej. Det lönar sig ju som bekant inte.

Jag får mycket av min energi i mitt lantbruksföretagande från de där likgiltiga köksborden och negativa lantbruksmötena. Jag vill visa att det går, jag vill vara ett exempel på att det går, och att det går utan att kräva hjälp från staten eller andra. Landsbygden kan själv, och är i högsta grad något att räkna med i vårt framtida samhälle.

Adam Arnesson

 

Även publicerad i Skånska Dagbladet 2015-07-05