Skip to content

En hyllning till det Gastronomiska samtalet

Ers Kungliga Höghet, jag är en planetskötare.

Tidigare i veckan (27/1) hade jag äran att vara en av invigningstalarna på Gastronomiskt Forum i Nyköping. I publiken fanns en stor del av Sveriges samlade kompetens inom mat; från jord till handel, till restaurang, till kommunikatörer, till beslutsfattare, till H.K.H. Prins Carl Philip.

Gastronomiskt Forum anordnas årligen av Gastronomiska Samtal, och i samband med detta avgörs även riksfinalen i Gastronomiska Matverk, Sveriges största produktutvecklingstävling för råvaruproducenter, förädlare och matlagare som tävlar i lag, landskapsvis.

lammkott-ekologiskt-krav-jannelunds gård-ekobonden

H.K.H. Prins Carl Philip uppskattade mitt tal – kul!

Efter årets möten och samtal förstod jag faktiskt inte riktigt vad som hade hänt. Aldrig förr har jag på så kort tid deltagit i en mängd samtal med välbekanta och nya ansikten, utvecklat och skapat så många nya idéer.

Alla som i sitt arbete befinner sig på konferenser då och då, vet också att det oftast handlar om exakt samma saker; plötsligt sitter man där under en föreläsning och har missat den sista kvarten för att man försöker twittra ut någon substans. På Gastronomiskt Forum hinner man inte twittra för att man är upptagen med att samtala.

I mitt tal pratade jag huvudsakligen om bristen på unga entreprenörer inom lantbruket, och om hur branschens egen självbild bär en stor del av ansvaret för detta. Jag menar att stora ekonomiska samhällsframsteg kräver att gamla sanningar och gamla tekniker ersätts med nya – som utmanar det befintliga dödläget. Jag tror att vi har ett helt pärlband av lantbruksrevolutioner framför oss. Det konventionella storskaliga lantbruket har på många vis effektiviserats och rationaliserats så långt att marginalerna är minimala och det finns små möjligheter till att förbättra lönsamheten – vad nationalekonomen Joseph Shumpeter hade kallat för ”den kreativa förstörelsen”.

Vi kan inte kräva att morgondagens lantbrukare ska gå in i sitt företagande och göra exakt samma sak som dagens lantbrukare gör, och dessutom på ett mirakulöst sätt hitta de små marginalerna som företagen idag misslyckas hitta.

Min revolution består i att visa att det går, att vi själva skapar vår egen framtid, att vi själva berättar vår egen sanning, och att det är en fantastisk bransch att jobba i. Att det jag gör hemma på gården faktiskt hjälper den här världen vi lever i, att bli lite bättre. Jag presenterar oftast mig själv som ekologisk fårbonde och matentreprenör, men jag ser allt mer på mig själv som en mycket stolt planetskötare.

lammkott-ekologiskt-krav-jannelunds gård-ekobonden

Jag med Hans Naess, grundare Gastronomiska Samtal, och en sann förebild.

Gastronomiska Samtal är en plattform och en arena för förändring. Det är en revolution i sig själv, som jag och det svenska lantbruket har väntat på länge. Jag vet inte hur grundaren Hans Naess, verksamhetsledaren Carin Granlund Olsen och alla medarbetare bär sig åt, men på något sätt lyckas man samla hela Matsveriges framåtsyftande personer i ett rum, få dem att lägga ned sina särintressen, och tillsammans lösa problem och utveckla nya idéer. Först i torsdags insåg jag hur rätt det träffar och hur viktigt det är. Här är det inte tal om några debatter där någon har rätt eller fel; det är samtal där alla vill framåt. Och vilka problem kan egentligen inte lösas med de förutsättningarna?

 

 

 

Klart är att man räddar världen bäst genom mat, och kanske särskilt genom att samtala om den. Ett stort tack till Hans Naess och alla som arbetar med Gastronomiskt Forum. Jag är faktiskt helt övertygad om att Matsverige vore en dystrare plats utan er. Det är i samtalen förändringen börjar. Många avgörande samtal för matens framtid börjar hos er.

Vem betalar PRO:s billiga ekomat?

Den ekologiska maten blir billigare, och går emot den generella ökningen av matpriserna i Sverige. Frågan är vem som egentligen betalar den billiga maten.

 

Så, PRO:s matkasseundersökning (som jag vanligtvis tycker är ett hån mot hållbart producerad mat) visar i år något mycket intressant. Den ekologiska kassen blir billigare och prisgapet mellan den ekologiska och konventionella kassen minskar.

 

Det är väl bra att det blir billigare att göra en insats för miljö och djurhälsa? Nja – det skulle kunna vara bra om mat som betalats av dåligt djurskydd och miljöförstöring, hade motsvarande prislapp i mataffären.
Faktum är att bra mat är en investering för vår planet – ur ett hållbart perspektiv borde väl det synas på prislappen?

 

Å andra sidan: om ekologisk mat blir tillgänglig för fler ökar efterfrågan och således borde också priset till bonden bli högre på grund av brist. Kanske väljer handeln att flytta sina vinstmarginaler till andra typer av produkter för att öka försäljningen av ekologisk mat?

 

Oavsett är det tråkigt att attityden av att mat ska vara billig fortsätter att styra, och att detta nu även ska gälla ekologisk mat. Skapar det en hållbar relation mellan köparen av maten och den som odlat den? Lägger den grunden till ett lantbruk som är långsiktigt hållbart och på sikt skulle kunna klara sig utan subventioner och EU-ersättningar?
Nej.

 

Billigare mat betalas alltid av någon, och om det nu för tillfället är av handeln, så kommer det på längre sikt att drabba lantbrukaren.
Så vad ska man då göra som köpare av mat? Jo, köp direkt av bonden, det blir allt lättare även för den som bor mitt i stan. Flera exempel på livsmedelsbutiker som tänker annorlunda finns nu även, där kanske Paradiset lyser starkast.

Lantbruksåret 2015 – en köttkrönika

Det svenska lantbrukets framtid har i år reducerats till att kretsa kring icke-frågan om att äta eller inte äta kött; att älska eller hata mjölkkor, att vara nyanserad eller onyanserad.

Mest talande är kanske vad som hände i samband med Musikhjälpen, med budskapet ”ingen ska behöva fly undan klimatet”. Cirkusen startade efter att Johan Kuylenstierna, chef för Stockholm Environment Institute, i ett inslag framfört att köttkonsumtionen är ett klimatproblem. Detta fick, inte helt överraskande, en del svenska lantbrukare att gå i taket. Protestgrupper bildades på Facebook, med målet att Östergötlands LRF-ordförande Peter Borring skulle få komma till tals för att ge en nyanserad bild i frågan (säga att svenskt kött är BRA för klimatet, reds. anm). Det fick han inte, med hänvisning till att Musikhjälpen inte är ett forum för debatt. När det blev klart startades istället en insamlingsbössa, som till slut samlade ihop en stor summa pengar. Det hela beskrivs i efterhand som en stilla protest. Inget fel med det, och väldigt bra att så mycket pengar samlades in. Men vad är egentligen en nyanserad bild när man vägrar att acceptera andra nyanser?

När vi väl har börjat ta oss förbi det bistra debattklimatet mellan ekologiskt och konventionellt jordbruk, ska vi nu flytta samma polarisering till att handla om köttproduktion och växtodling? Är den bonde som framhäver att denne odlar växtprotein klimatsmartare än motsvarande köttproduktion, en svartmålare av övrigt svenskt lantbruk? Nej, det kollektiva tankesätt, tillika beskyllning, som genomsyrar lantbrukssverige måste göras upp med. Som tur är finns det inga sovjetiska kolchoser i Sverige, och det bör kunna synas i marknadsföring och differentiering inom olika produktionskoncept.

Det ska stå klart att köttkonsumtionens påverkan på klimatet ofta får ta en oproportionerligt stor smäll i debatten. Självklart är det skillnad på kött och kött. Svenskt kött står för en generellt bättre djurhållning och i många fall mindre klimatpåverkan än importerat kött. Men med det sagt kan man inte ignorera den andel av klimatpåverkan som animalieproduktionen står för. Med de klimatutmaningar vi väntar är inte ”business as usual” ett alternativ. Alla måste fundera över vad man kan göra för att minska sin klimatpåverkan.

Som vanligt har det svenska lantbruket ett fantastiskt utgångsläge – men sträckan därifrån till de upprörda böndernas budskap om att allt svenskt kött minsann är BRA för klimatet, är milslång. Som man så gärna själv påpekar, det är skillnad på kött och kött – även inom begreppet ”svenskt kött”.

Med den utgångspunkten: låt oss nu skapa framtidens hållbara lantbruk och se möjligheterna i en mänsklighet som blir alltmer medveten om sin påverkan på miljö och klimat. Dagens strategiska beslut behöver väga in de marknadstrender som syns idag, och vi behöver göra prognoser för vad detta hållbara lantbruk egentligen ska producera. Kommer vi att äta kött från grisar som trängts på ett betonggolv om 50 år, eller dricka kossornas bröstmjölk? Jag ställer inte frågan för att provocera, utan för att främja en analys. Utgångspunkten behöver ligga i klimatet, miljön, hållbarheten och något så enkelt som vad människor vill betala för.

Matmöjligheter 2016:

  • Ekologiskt. Försäljningsvärdet upp 38% 2014, fortsätter att gå som tåget, ställ om!
  • Vegetariskt. Här finns de stora möjligheter till innovation bland grödor och produkter. Alla trender pekar åt samma håll. Varför inte ta vara på möjligheterna i svenskt växtprotein?
  • Småskaligt mathantverk. I en framtid där det berömda köttet tillverkas i laboratorium kommer det småskaliga mathantverket fortfarande finnas kvar. Ingen robot kan nämligen återskapa något som skapats av mänskliga händer genom terroir och hantverkstradition.
  • Egna koncept och affärsmässighet. För att ta betalt för ett mervärde måste du berätta om mervärdet. Om du kan göra en mjölkliknande dryck klimatsmartare än vad en ko kan göra mjölk bör du säga det till dina kunder, utan att utmålas som en svartmålare av lantbruksetablissemanget.

Adam Arnesson