Skip to content

Framtidens protein?

Jag deltar i Coop:s stora kampanj för framtidens protein: bönan. I filmen som rullar både digitalt och i reklampauser på TV deltar också The Mauler och Mathias Dahlgren – ett bra gäng!

Här hittas filmen: Framtiden protein

Och här en fördjupande film där jag berättar om vår omställning till mer vegetabilier på gården, men också om varför djuren är viktiga för oss: Varför började bonden Adam odla bönor?

Mycket bra och viktigt att Coop gör det här, och faktiskt försöker förändra konsumtionen hos sina kunder till att bli bättre för klimatet. Det är inte särskilt svårt att övergå delvis till vegetabiliska livsmedel, och då är bönor, ärtor och andra baljväxter livsviktiga i sin enkelhet. Också ganska skönt med något så konkret som en enkel böna i dessa tider när det pratas food tech och insekter. De växer ju här, överallt.

Vetenskapens Värld om GMO

I Vetenskapens Värld som sändes den 30 oktober i SVT 2 var en stor del av inslaget inspelat här på gården, med intervju med mig angående genmodifierade grödor. Ett nyanserat program, och riktigt fina bilder härifrån.

 

Jag försöker i programmet ge min bild av GMO, som handlar om att i princip inte vara emot tekniken men ifrågasätta hur den används. Jag skulle i dagsläget inte odla en GMO-gröda på min mark som jag ansvarar för. För det första ser jag inget behov. Vi arbetar med växtföljd och en mängd olika grödor, sorter och djur för att få allt att funka – behovet finns inte här.

För det andra finns uppenbara risker med spridning till vilda släktingar och påverkan på ekosystem långt bortom vår uppfattning. Jag ser inte den försiktigheten som vetenskapsfientlig utan som just en mycket viktig försiktighetsprincip.

För det tredje, hur GMO-tekniken används styrs idag av ekonomiska intressen hos ett fåtal företag som inte ägnar en tanke åt långsiktig hållbarhet, förlust av biologisk mångfald eller livsviktiga ekosystem. Det är farligt.

GMO-grödorna som används idag förutsätter dessutom användning av bekämpningsmedel och konstgödning, och binder alltså lantbruken till detta. Skapar då GMO-tekniken bättre lönsamhet hos lantbruksföretag? Gillar man pågående storleksrationalisering med färre lantbruk och enorma monokulturer, ja kanske. Skulle tekniken kunna vara användbar om andra krafter styrde hur den används och var den används? Ja kanske. De dåliga exemplen dominerar dessvärre idag med stor negativ påverkan på biologisk mångfald och lantbrukares sociala och ekonomiska situation.

Här kan programmet ses i efterhand: Vetenskapens Värld, Mat och genteknik

Låt oss odla vår trädgård, Gunilla Brodrej

Vi ska inte låta oss luras av Mandelmanns paradis, skriver Gunilla Brodrej i Expressen (21/2). Gulliga lamm, matglädje, kärlek till jorden, djuren och trädgården. Människor som lever ett gott liv och sprider glädje i ett TV-program på bästa sändningstid. Tänka sig. Kan man föreställa sig ett tydligare exempel på vår tids systemkollaps. Allt är naturligtvis en idyll som målas upp för att dölja att ett liv i samklang med naturen inte är något annat än en ouppnåelig utopi.

Vi ska alltså inte låta oss luras av människor som brukar sin jord med ansvar, som bryr sig om att djuren ska ha det bra. Gunilla Brodrej verkar mena att alla inte kan bli som paret Mandelmann, oklart vem som har påstått det. Men det skulle naturligtvis kännas tomt att smaska på sin rawfoodboll i Stockholm utan sällskapet av alla medelålders par med klimatångest som flyttat till landet för att bli planetskötare. Så kan vi inte ha det.

Alla behöver inte leva i en självförsörjande idyll, nej, men i flera avseenden är det faktiskt alldeles nödvändigt att fler blir som Mandelmanns. Den industriella djurproduktionen som är standard idag, där djur behandlas som kött från dagen då de föds, är ett tydligt exempel. Men det finns alternativ, och människor som visar att det faktiskt går att göra på andra sätt. Kanske kan fler bönder bli som Mandelmanns, om människor också slutar att äta det kött som är en del av industrin? Om fler människor bara åt kött en gång i veckan, från gårdar som Mandelmanns, skulle det faktiskt kunna gå, dessutom med stora fördelar för klimatet.

Brodrej har rätt i att vi inte ska låta oss luras i ett fall. Mandelmanns gård är fullständigt unik

Brodrej har rätt i att vi inte ska låta oss luras i ett fall. Mandelmanns gård är fullständigt unik, och tillsammans med en handfull likvärdiga svenska gårdar utgör den här typen av djurhållning och odling en bråkdel av all livsmedelsproduktion. När vi ser en bild på en glad gris med jord på trynet, ska vi därför påminna oss om att endast 1 procent av alla Sveriges grisar lever på KRAV-gårdar, och därmed har just jord på trynet. Resten lever sina liv på betong. När vi ser en gullig gul kyckling i ett par händer formade som ett hjärta, ska vi minnas att de måste slaktas inom 40 dagar eftersom deras framavlade kroppar inte klarar av att leva längre. Här kan idyllen bli en fara.

Alla har ett val vid varje måltid, och alla djur har det inte så bra som hos kärleksfulla Mandelmanns. Men vill du att det ska vara så? Stöd din lokala Mandelmann, de finns utspridda över hela landet (med andra efternamn), och njut av att göra skillnad. Köp direkt av bonden och var säker på ursprunget.

Så, vad ska stadsborna med klimatångest upp till halsen göra? Ge upp? Genomskåda alla idyller, inte låta sig luras? Den enda sak som är säker är att vi måste fortsätta att odla vår trädgård, försöka rädda den här planeten innan den kollapsar. Jag vill därför bjuda hem dig, Gunilla Brodrej, till min ekologiska idyll. Låt oss bestämma en dag när solen står som allra högst över bönfältet med de blå Kilsbergen som fond. Alla behöver vi vaggas in i en trygg utopi då och då, och uppleva hur fantastiskt det är att så ett frö och skörda rikedom. Sedan slaktar vi lammet.

Adam Arnesson

Ekobonde och planetskötare

Röj vägen för landsbygdens självförverkligande

I veckan sändes det första avsnittet av Resten av Sverige i SVT, ett program om landsbygden av och med journalisten Po Tidholm. Det var en premiär med stort fokus på problem, nedlagda butiker och bensinmackar, förlorat framtidshopp och drömmande tillbaka till fornstora dagar.

Alla som bor på landsbygden vet att det inte är hela sanningen, utan att det finns gott om goda exempel och mängder av människor som älskar just sin typ av landsbygd. Människor som ser en framtid både för sig själva och nästa generation. Många, inklusive jag själv, brukar istället försöka framhäva den lösningsfokuserade sidan av landsbygden, gärna i kombination med slagorden: det är frihet vi vill ha, inte bidrag. För att förändra något som är dåligt måste problemen först beskrivas, men sedan är det dags att vandra vidare in i framtiden med lösningar. Kanske presenterar Po Tidholm några framtidsvisioner i kommande program, vi får se.

Nyligen reste jag i Schweiz, Italienska Sydtyrolen och södra Tyskland för att besöka mindre lantbruk och mathantverkare. Det första jag slogs av var respekten för jorden, planeten, djuren och hantverket. I Schweiz är ett lantbruk med 10 hektar och 10 mjölkkor stort, men skulle betraktas som en ineffektiv bakgård i Sverige. Det är uppenbart att landet Schweiz värderar sin landsbygd högt. För att köpa en lantbruksfastighet måste man ha en utbildning inom lantbruk och mål att driva verksamheten vidare. Utan alla småbönder med sina kor som betar alpsluttningarna, och utan den starka mathantverkstraditionen, skulle turismen vara obefintlig. I alpbyn Lavin med 200 invånare rullar tåget punktligt förbi minst varje halvtimme. En av byns tre bönder med mjölkkor visar stolt upp mejeriet (en källare på 20 kvadrat) som ligger mitt i byn där han ystar sin ost, alpsluttningen på 1400 meters höjd där han odlar kronärtskockor och stationsrestaurangen som drivs i samarbete med fler bybor. Det jag ser är en människas självförverkligande, en by med 200 människor som uppskattar det, och en stat eller region som har främjat det. För en svensk lantbrukare låter det faktiskt exotiskt.

Landsbygden har en tradition av att lösa sina egna problem. Lägger skolan ned köper man den och driver den själv. Företagsamheten är ofta stark, vilket kan synas på andelen egenföretagare. Vid en punkt blir det dock omöjligt att lösa alla problem själv. Det är både orättvist och ett tecken på ojämställdhet att man i en glesbygdskommun är tvungen att betala en högre skatt än man behöver i en storstad, men med mycket sämre utbyte för pengarna. Det vore trevligt att höra någon politisk ambition om att förändra det, istället för prat om bidrag och konstgjord andning.

I grunden handlar det om förutsättningar för självförverkligande och företagande, och ett erkännande om att självförverkligande kan ske lika ofta i Bergslagens skogar och på Jämtländska fjäll, som på Stockholms startup-scen. Att mjölka tio kor på ett alpberg och göra ost i bymejeriet är lika vackert som att utföra ett konststycke i form av musik, en målning eller litteratur. Det är mycket farligt och aningslöst att begränsa möjligheten till självförverkligande hos en viss del av befolkningen, hos vad Po Tidholm med viss rätt kallar: resten av Sverige.

Adam Arnesson

Publicerad i Skånska Dagbladet 2016-10-01

Afrikas mat(R)evolution

I år orsakar väderfenomenet El niño extrem torka i östra och södra Afrika. Enligt FN:s livsmedelsprogram WFP hotas 49 miljoner människor av svält. Väder går inte att påverka, men matförsörjning går att påverka, och det är tydligt att Afrikas länder står inför stora förändringar vad gäller mat- och jordbrukssystem. Många små jordbruk behöver kanske bli något färre men mycket mer effektiva och hållbara. Detta måste ske utan att makten över jorden och maten flyttas från befolkningen och läggs i internationella intressen, samt utan sociala eller miljörelaterade katastrofer.

Jag läste ett blogginlägg av den moderata Europaparlamentarikern Christofer Fjellner, som menar att vi inte får neka Afrika det moderna jordbrukets frälsning. I Fjellners värld är allt mycket enkelt och han konstaterar att den rika världens modernisering av jordbruket är den enda rätta, även för Afrikas länder. Att den har lett till globala miljöproblem eller att länder som Sverige numer importerar större delen av sina livsmedel verkar även det vara rätt, och modernt.

På ena sidan ett par kvadratiska fält som väl rutats in av vägar, på den andra små gårdar med träd, människor, olika grödor, boningshus.

Stockholm Resilience Center gästades nyligen av fotoutställningen The Food (R)evolution Exhibition, som gör avstamp i Afrika och särskilt Sydafrika, med syftet att väcka frågeställningar kring den transformation som världens matsystem genomgår. En bild på ett landskap utanför Maputo, Moçambique, fångade mitt intresse särskilt.  På ena sidan ett par kvadratiska fält som väl rutats in av vägar, på den andra små gårdar med träd, människor, olika grödor, boningshus. På ett av de fyrkantiga fälten där det idag bara finns en plantage skulle det kanske få plats fyra eller fem gårdar. Tanken far iväg till Sveriges omvandling, när jordbruksmark tvångsinlöstes av staten för att skapa stora rationella enheter. Jordbrukarna som hade för små, orationella gårdar fick flytta till betongen och ta ett industrijobb. Med den pågående industrialiseringen och blomstrande industrin fanns det mängder av sådana jobb. Fick människor det bättre? Kanske de som inrättade sig i det system som var framtiden, det moderna. I dagens Afrika bör man vid en sådan transformation fråga sig om de där industrijobben kommer att finnas, när jordbruket har omformats till det som av den rika världen sägs vara framtiden och det moderna.

Svaret på vad som vore bäst för Afrikas nya matsystem ligger säkerligen någonstans mittemellan de skarpa kontrasterna i Moçambiques landskap. Om några gårdar slås samman kommer kunskapsnivån att höjas och det blir lättare att utnyttja de resurser som finns på ett mer effektivt och hållbart sätt. Om gårdarna däremot slås samman till enorma enheter med internationella ägare, försvinner det mänskliga ansvaret över marken som brukas. Makten över maten flyttas ifrån dem som odlar den.

I Afrika finns en chans att undvika de snedsteg som vi gjorde, där biologisk mångfald, människors hälsa och ekosystem blev lidande av stora monokulturer och överanvändning av bekämpningsmedel.

Så var finns vår moraliska rätt att tänka och engagera oss i Afrikas framtid? Afrikas 55 länder finns på exakt samma planet som vi lever på. Det är exakt samma värld, och nog bär vi ett ansvar för att dela med oss av de lärdomar vi fått på vägen. I Afrika finns en chans att undvika de snedsteg som vi gjorde, där biologisk mångfald, människors hälsa och ekosystem blev lidande av stora monokulturer och överanvändning av bekämpningsmedel. Det är att ta ansvar för planeten, och ett socialt ansvar för människorna vi delar planeten med. Kanske kan även vi lära oss något av Afrikas transformation.

Adam Arnesson

Publicerad i Skånska Dagbladet 2016-06-11

Kossans klimatroll

62 procent av människans utsläpp av växthusgaser kommer från fossila källor. 5,4 procent kommer från idisslarnas foderomsättning (ko- och fårrapar). Totalt står djurproduktionen för 14,5 procent av alla utsläpp av växthusgaser. Inget talar så tydligt som statistik, men få faktagrunder kan vinklas så som statistik. Av allt metan som släpps ut i atmosfären står mänskliga aktiviteter för ungefär hälften av de totala. Metanutsläppen från idisslare står för 13,1 procent, medan avgången från våtmarker står för 32 procent.

Siffrorna som används här ovan är hämtade från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO), samt FN:s klimatpanel (IPCC), och presenterades nyligen tillsammans i tidningen Ekologiskt Lantbruk.

Metan är en allvarlig växthusgas eftersom den tar god tid på sig att brytas ned i atmosfären – i snitt 12 år. Jämfört med koldioxid över en period av 20 år, är värmetillförseln som orsakas av metan 84 gånger högre. Matematiken är ganska enkel: fler idisslande djur som släpper ifrån sig metan leder till en högre buffert av metan i atmosfären. Av den här anledningen blir idisslandets utsläpp av metan en siffra som spelar stor roll trots sin relativt lilla andel. År 1900 fanns 450 miljoner nötdjur, år 2013 fanns 1, 47 miljarder; även det enligt FAO.

Nästa steg blir problematiskt. Vi kan nämligen inte bara beakta idisslarnas klimatpåverkan, utan måste även väga in aspekter som biologisk mångfald, etik, ekosystemtjänster och kulturlandskap. Ett par kor som betar skånska naturbetesmarker bidrar alltså till andra saker som metanutsläppet behöver ställas i relation till. På granngården där ett gäng tjurar står innanför betongväggar hela sitt liv, bidrar deras liv inte till mer än att bli kött. Utanför odlas monokulturer av spannmål till foder, vilket inte särskilt bidrar till biologisk mångfald, och tjurarnas liv är med hög sannolikhet ganska tråkigt.

För klimatet finns inte alternativet att fortsätta som förut. Alla måste förändra sin livsstil och ett minskat ätande av kött och mejeriprodukter är en självklar del, men vi måste lära oss att hålla fler tankar i huvudet samtidigt.

Adam Arnesson

Publicerad i Skånska Dagbladet 2016-05-20

Tillåt slakt på gården

Hög tid för Bucht att agera för djurskyddet

Sverige har länge varit känt och respekterat runt om i världen för sin höga nivå vad gäller djurskydd. För att behålla positionen duger det dock inte med att vara nöjd över sin historia. Det finns en slaktmetod som helt kan ta bort stressmomentet för djur, men som tyvärr inte är tillåten i Sverige.

I Tyskland har det sedan 2011, efter en lagändring, varit tillåtet att avliva nötdjur med kulgevärsmetod, direkt på gården. Metoden innebär att djur som annars kan uppnå en enorm stressnivå under transport till slakterier och även på slakterierna, nu kan avlivas i sin hemmiljö genom ett precisionsskott i huvudet. Förutom de självklara fördelarna vad gäller djurens stressnivå har det klara fördelar för köttkvalitet. När ett stressat djur slaktas ökar risken för DFD-kött (Dark-firm-dry), vilket kan innebära att köttets hållbarhet försämras och blir svårt att använda till charkprodukter. Man ska heller inte glömma bort hur det kan kännas för djurägaren som tvingas skicka djur som löper hög risk för att uppleva stress till ett slakteri. Allt arbete med god djuromsorg kan förstöras på några minuter.

Anledningen till att den stressfria slakten hindras i Sverige, och tidigare i Tyskland, är EU-förordningen om hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung (EG nr 853/2004), som säger att endast levande djur får tas in i ett slakteri. Det som gör det ännu märkligare är att det finns undantag för viltslakterier. Det är alltså inte tillåtet att ta in en död kropp av nöt, men helt okej med en död älg. Ett tydligt exempel på när EU-lagstiftning är alldeles för fyrkantig. I det här fallet leder det dessutom till onödigt lidande hos djur, samtidigt som det begränsar möjligheterna för de företag som vill skapa en mer etisk slaktmetod.

I Tyskland har Katrin Juliane Schiffer (agr.dr), som nu är anställd hos Eldrimner – nationellt resurscentrum för mathantverk, doktorerat på gårdsslakt av nötkreatur via kulgevärsmetoden. Forskningen har visat att metoden leder till maximal djurvälfärd vid slakt samt förbättrad köttkvalitet.

Finland har nyligen anmält tre förordningsförslag till EU-kommissionen som följer Tysklands väg. Frågan diskuteras även i Danmark och Norge. Nu är det av största vikt att Sverige och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht agerar för att göra detta möjligt i Sverige. Bucht har vid upprepade tillfällen talat väl om de mervärden som det svenska djurskyddet innebär – nu gäller det att behålla ledartröjan på.

Adam Arnesson, bonde och planetskötare, samt medlem i Eldrimners branschråd för gårdsslakt och charkuteri

 

Publicerad i Land Lantbruk 2016-04-29

Spelar gift-dosen roll?

Som i alla samhällsdebatter i vår samtid finns det i debatten om ekologiskt jordbruk två starka poler. Den ena anser att ekologiskt lantbruk är hokuspokus och avfärdar det hela som vetenskaps- och teknikfientligt, medan den andra polen menar att man dör av allt som kan innehålla en rest av bekämpningsmedel.

Polerna skapar inte de bästa förutsättningarna för samtal och diskussion, vilket väl har märkts på de senaste årens polariserade debatt. Klart är att det finns forskning som både visar på det ena och det andra, och likaså forskare som både tycker det ena och det andra. Det som är riktigt intressant är de stora syntesrapporter som släppts på senare tid. Bland annat denna från danska ICROFS (International Centre for Research in Organic Food Systems) och denna från Washington State University som redovisar 40 års studier av ekologiskt och konventionellt lantbruk, och nyligen publicerades i tidskriften Nature Plants.

Bland vissa råder en mening om att det ekologiska lantbruket Ä R vetenskaps- eller teknikfientligt, bara för att det finns en handfull professorer som förklarat krig mot något som utesluter de stora insatsvarorna mineralgödsel och bekämpningsmedel.

Men med ovanstående stora synteser från välrenommerade universitet och forskningsinstitut, blir påståendena tomma. Viktiga slutsatser är dessutom att det ekologiska lantbruket utvecklar nya tekniker och innovationer, som inte bara kommer samhället till nytta, utan även det övriga jordbruket.

De övergripande slutsatserna är att ekologiskt lantbruk bidrar positivt till samhällsnyttan inom områden som miljö, biologisk mångfald och hälsa. Konkreta positiva effekter av ekologiskt lantbruk som forskarna har kunnat se är minskade utsläpp av bekämpningsmedel i grundvatten och vattendrag, att djur kan få utlopp för naturligt beteende, ökad biologisk mångfald och växtföljder som gynnar jordarnas bördighet.

Visst finns det hälsofreaks som kommenterar alla inlägg som ifrågasätter ekologiskt lantbruk, lika radikalt och onyanserat som ett höger- eller vänstertroll i en ledares kommentarsfält. Sen finns det också de som säger att allt som ifrågasätter modern växtförädling eller kemiska bekämpningsmedel, är pseudovetenskap; efter att helt okritiskt ha frälsts av ett inlägg i FB-gruppen för Vetenskap och folkbildning.

För mig som lantbrukare är det en ganska enkel fråga.

  1. Vill jag medvetet sprida ut kemiska bekämpningsmedel på markerna som jag som planetskötare ansvarar för?
  2. Vill jag riskera att de växter och djur som lever på mina marker ska påverkas av dessa kemikalier?
  3. Vill jag att det ska gå att hitta rester av kemikalierna, i icke nedbruten form, i grundvattnet som jag själv dricker?
  4. Vill jag spruta dessa kemikalier på maten som mina kunder sedan ska äta, trots att jag vet att rester finns kvar i den färdiga produkten?
  5. Vill jag utsätta mig själv för riskerna som det innebär att hantera kemiska bekämpningsmedel?

Svaret på alla frågor är nej. Något som ofta glöms bort i den här debatten är hur lantbrukare påverkas av kontakten med kemikalier. I Sverige må vi ha bra skyddsutrustning, men det finns forskning som visar på förhöjd risk för till exempel Parkinson, även det stora synteser. Fundera ett varv på hur hanteringen av kemiska bekämpningsmedel kan se ut i fattiga U-länder och hur människorna på de platserna påverkas.

Gör det här mig till teknikmotståndare? Nej, jag ser stora möjligheter i ny teknik, som skapar nya former av livsmedel, eller nya former av odlingssystem. Jag ifrågasätter heller inte någon annan lantbrukare som använder bekämpningsmedel – utan konstaterar enkelt att jag har läst vad som står på dunken och beslutat att jag inte vill sprida det i min närmiljö.

Dosen sunt bondförnuft spelar också roll.

 

Adam Arnesson

En hyllning till det Gastronomiska samtalet

Ers Kungliga Höghet, jag är en planetskötare.

Tidigare i veckan (27/1) hade jag äran att vara en av invigningstalarna på Gastronomiskt Forum i Nyköping. I publiken fanns en stor del av Sveriges samlade kompetens inom mat; från jord till handel, till restaurang, till kommunikatörer, till beslutsfattare, till H.K.H. Prins Carl Philip.

Gastronomiskt Forum anordnas årligen av Gastronomiska Samtal, och i samband med detta avgörs även riksfinalen i Gastronomiska Matverk, Sveriges största produktutvecklingstävling för råvaruproducenter, förädlare och matlagare som tävlar i lag, landskapsvis.

lammkott-ekologiskt-krav-jannelunds gård-ekobonden

H.K.H. Prins Carl Philip uppskattade mitt tal – kul!

Efter årets möten och samtal förstod jag faktiskt inte riktigt vad som hade hänt. Aldrig förr har jag på så kort tid deltagit i en mängd samtal med välbekanta och nya ansikten, utvecklat och skapat så många nya idéer.

Alla som i sitt arbete befinner sig på konferenser då och då, vet också att det oftast handlar om exakt samma saker; plötsligt sitter man där under en föreläsning och har missat den sista kvarten för att man försöker twittra ut någon substans. På Gastronomiskt Forum hinner man inte twittra för att man är upptagen med att samtala.

I mitt tal pratade jag huvudsakligen om bristen på unga entreprenörer inom lantbruket, och om hur branschens egen självbild bär en stor del av ansvaret för detta. Jag menar att stora ekonomiska samhällsframsteg kräver att gamla sanningar och gamla tekniker ersätts med nya – som utmanar det befintliga dödläget. Jag tror att vi har ett helt pärlband av lantbruksrevolutioner framför oss. Det konventionella storskaliga lantbruket har på många vis effektiviserats och rationaliserats så långt att marginalerna är minimala och det finns små möjligheter till att förbättra lönsamheten – vad nationalekonomen Joseph Shumpeter hade kallat för ”den kreativa förstörelsen”.

Vi kan inte kräva att morgondagens lantbrukare ska gå in i sitt företagande och göra exakt samma sak som dagens lantbrukare gör, och dessutom på ett mirakulöst sätt hitta de små marginalerna som företagen idag misslyckas hitta.

Min revolution består i att visa att det går, att vi själva skapar vår egen framtid, att vi själva berättar vår egen sanning, och att det är en fantastisk bransch att jobba i. Att det jag gör hemma på gården faktiskt hjälper den här världen vi lever i, att bli lite bättre. Jag presenterar oftast mig själv som ekologisk fårbonde och matentreprenör, men jag ser allt mer på mig själv som en mycket stolt planetskötare.

lammkott-ekologiskt-krav-jannelunds gård-ekobonden

Jag med Hans Naess, grundare Gastronomiska Samtal, och en sann förebild.

Gastronomiska Samtal är en plattform och en arena för förändring. Det är en revolution i sig själv, som jag och det svenska lantbruket har väntat på länge. Jag vet inte hur grundaren Hans Naess, verksamhetsledaren Carin Granlund Olsen och alla medarbetare bär sig åt, men på något sätt lyckas man samla hela Matsveriges framåtsyftande personer i ett rum, få dem att lägga ned sina särintressen, och tillsammans lösa problem och utveckla nya idéer. Först i torsdags insåg jag hur rätt det träffar och hur viktigt det är. Här är det inte tal om några debatter där någon har rätt eller fel; det är samtal där alla vill framåt. Och vilka problem kan egentligen inte lösas med de förutsättningarna?

 

 

 

Klart är att man räddar världen bäst genom mat, och kanske särskilt genom att samtala om den. Ett stort tack till Hans Naess och alla som arbetar med Gastronomiskt Forum. Jag är faktiskt helt övertygad om att Matsverige vore en dystrare plats utan er. Det är i samtalen förändringen börjar. Många avgörande samtal för matens framtid börjar hos er.

Vem betalar PRO:s billiga ekomat?

Den ekologiska maten blir billigare, och går emot den generella ökningen av matpriserna i Sverige. Frågan är vem som egentligen betalar den billiga maten.

 

Så, PRO:s matkasseundersökning (som jag vanligtvis tycker är ett hån mot hållbart producerad mat) visar i år något mycket intressant. Den ekologiska kassen blir billigare och prisgapet mellan den ekologiska och konventionella kassen minskar.

 

Det är väl bra att det blir billigare att göra en insats för miljö och djurhälsa? Nja – det skulle kunna vara bra om mat som betalats av dåligt djurskydd och miljöförstöring, hade motsvarande prislapp i mataffären.
Faktum är att bra mat är en investering för vår planet – ur ett hållbart perspektiv borde väl det synas på prislappen?

 

Å andra sidan: om ekologisk mat blir tillgänglig för fler ökar efterfrågan och således borde också priset till bonden bli högre på grund av brist. Kanske väljer handeln att flytta sina vinstmarginaler till andra typer av produkter för att öka försäljningen av ekologisk mat?

 

Oavsett är det tråkigt att attityden av att mat ska vara billig fortsätter att styra, och att detta nu även ska gälla ekologisk mat. Skapar det en hållbar relation mellan köparen av maten och den som odlat den? Lägger den grunden till ett lantbruk som är långsiktigt hållbart och på sikt skulle kunna klara sig utan subventioner och EU-ersättningar?
Nej.

 

Billigare mat betalas alltid av någon, och om det nu för tillfället är av handeln, så kommer det på längre sikt att drabba lantbrukaren.
Så vad ska man då göra som köpare av mat? Jo, köp direkt av bonden, det blir allt lättare även för den som bor mitt i stan. Flera exempel på livsmedelsbutiker som tänker annorlunda finns nu även, där kanske Paradiset lyser starkast.