Skip to content

Planetens Sofia Jannok

Att stå upp för ursprungsfolkens rättigheter är att kämpa för en bättre värld.

I slutet av 2016 kom beskedet att oljeledningen med sträckning över ett reservat som tillhör Standing Rock Sioux Tribe stoppas, detta efter fredliga demonstrationer som har engagerat människor över hela världen. Vinsten vid Standing Rock kommer att minnas, men kampen är fortfarande inte vunnen. Det som har hänt vid Standing Rock är inte bara av symboliskt värde för den fortsatta kolonialiseringen som drabbar urfolk, utan även för mänsklighetens överkonsumtion, och användning av fossila energikällor, som nu är på god väg att förändra klimatet på helt oberäkneliga sätt. Urfolken tog den här matchen för sina rättigheter, men det är också en kamp för planeten och klimatet.

Urfolken tog den här matchen för sina rättigheter, men det är också en kamp för planeten och klimatet.

På andra sidan Atlanten, i Sverige, i Sápmi, pågår samma typ av konflikt som är långt ifrån lika uppmärksammad. Under förra sommaren avgjordes vad som kallas Girjasmålet. En konflikt där Girjas sameby stämt svenska staten för att ha tagit ifrån samebyn rätten till jakt och fiske på ett område. Målet fick en del medial uppmärksamhet, men för den som lyssnar på uttalanden från advokaten som företrädde svenska staten, är det lätt att bli chockerad av att detta pågår i Sverige. Vill man inte läsa citat direkt ur domen går det även att lyssna på samiska Sofia Jannoks senaste album där klipp från rättssalen är samplade i musiken. Girjas vann målet på alla punkter, men staten har överklagat. Det som stannar kvar är begreppet ”lappar”, som upprepat användes av advokat Hans Forssell.

Statens försök att ta ifrån samebyn denna rättighet beskrivs bäst med kolonialism. Att i rättsprocessen kalla samer för lappar, använda dokument från rasbiologin och säga saker som ”Statens inställning är också att samebyns påstående om att samerna är ett ursprungsfolk saknar betydelse i målet. Sverige har inga internationella förpliktelser att erkänna särskilda rättigheter för samerna, vare sig dessa anses vara ett urfolk eller inte.” Parallellerna till kolonialism är många. Ägandet av marken och ett eget land är förbi sedan länge, men kulturen och civilisationen står kvar. Uttalandena i Girjasdomen kan inte betyda annat än att staten även vill ifrågasätta detta. I skrivande stund skäms jag över det jag ska kalla för min stat. Det är lätt att fördöma historiska överträdelser, hur Sápmi och samefolket har behandlats. Många lät det hända. Nu kan alla som ser det hända i vår tid välja hur historien ska beskriva oss i framtiden.

Det som hände vid Standing Rock är beviset på att en ny rörelse är på väg att växa fram där den gränslösa energin möts. Välmående planet, jämlikhet och frihet – det är samma sak och samma kamp. Respekt för djur, människor, natur och planet. Perspektiv på mänskligheten och civilisationen.
Sofia Jannok är även aktuell med en dokumentärserie som hon avslutar med orden ”Urfolken är en del av en global rörelse, som är kopplad till miljörörelsen, som också växer. Fler inser att vi behöver respektera det vi kommer ifrån.”

”Urfolken är en del av en global rörelse, som är kopplad till miljörörelsen, som också växer. Fler inser att vi behöver respektera det vi kommer ifrån.”

Fler behöver bli planetskötare och där finns mycket att lära från urfolk, i takt med att tanken om en cirkulär ekonomi breder ut sig. Det är precis vad samerna alltid har sysslat med, att ge för att få ta.

Publicerad i Skånska Dagbladet 2016-12-10

Grön advent på er!

Obs: lammet på bilden har inget med texten att göra.

I fredags var det Black Friday, och oavsett om man är en köttälskande kapitalist eller en vegansk vänsterextremist, det finns bara de två alternativen, så står konsumtion i fokus.

Konsumtion, handel och kapitalism definierar samhället i dag och har gjort det under en tid, det är i mångt och mycket vad som har byggt upp välståndet i vår del av världen. Andra sidan av myntet är den ohållbara konsumtion som utsätter vår planet för stora förändringar. En av de största artutrotningarna, klimatförändringar, hård press på ekosystem, ja allt det där känner vi till. Lika väl känner vi till hur vår konsumtion och våra vardagliga val äger makten att skapa förändring. Det är också vad de flesta politiker förlitar sig på, att välinformerade konsumtionsval automatiskt ska leda till en mer hållbar värld. En vanligt återkommande skiljelinje är den mellan individens förändring av sina val och kravet på att någon form av reglering behövs för att åstadkomma förändring. Om planeten kunde tala skulle den förmodligen säga att det vore välkommet med en snabbare förändring. Trots all tillgänglig information och alla möjligheter att göra bra val, är det väldigt få som använder sin makt.

Ta rökförbudet på restauranger som exempel, något som infördes för inte särskilt länge sedan men idag är fullständig norm och accepterat. Många människor tycker med rätt att stat och politik inte ska blanda sig in i individens fria val. Men kanske är vi mer benägna att acceptera politisk reglering och förbud i vissa sammanhang, som har att göra med hälsa, miljö och planetens överlevnad. Det känns faktiskt hoppingivande. Liknande resonemang kan föras om den höga köttkonsumtionen, som bevisligen är ekologiskt ohållbar. En nysläppt avhandling vid Södertörns Högskola, A Beef with Meat, konstaterar att vissa konsumenter efterfrågar ett större politiskt ansvar, någon form av prisreglering, eller bara en föregångare i den offentliga verksamheten.

Låt oss inte glömma en sak. Black Friday handlar inte bara om dig som konsument och dina val. Det handlar också om försäljaren och dennes val. Du kan mycket väl välja att inte köpa kött från en plågad gris som pumpats full med antibiotika. Samma val har butiksägaren. Det står ju faktiskt Coop, Ica eller Axfood helt fritt att sluta sälja den typ av produkter som är ett hot mot människors, djurs och planetens hälsa, eller hur? Konsumentmakt handlar inte bara om valet mellan produkter, det kan också innebära att sätta en press på dem som upprätthåller den ohållbara konsumtionen. Tänk en butikskedja som bara sålde sådant som ägarna själva skulle vilja ge till sina barn, och som helt enkelt tog bort det allra sämsta alternativet. En butik där det inte ens är möjligt att stödja antibiotikaresistenta bakterier och djurplågeri. I Stockholm blommar butikskedjan Paradiset ut, som gör just detta, med ambitionen om att spridas till hela Sverige. Det är välkommet att fler får möjlighet att stödja den som rakryggat tar ställning och skapar förutsättningarna till hållbar konsumtion. Med det sagt, fortsatt trevlig grön advent!

Adam Arnesson

Publicerades i Skånska Dagbladet 2016-11-26

Om den moraliska rätten

Vi människor är moraliskt överens i många frågor, de flesta av oss är helt överens om att det är moralisk fel att begå brott mot andra människor och att detta på något vis bör straffas. Där någonstans stannar dock den universella moralen.

Men de flesta är också överens om att alla människor måste gör något för att stoppa klimatförändringarna, eller åtminstone mildra dess effekter. De allra flesta är också överens om att det är fel att medvetet plåga djur, eller orsaka dem onödigt lidande. Alla har en grundtanke om vad som enligt dagens ideal är rätt och fel. Att göra rätt enligt de rådande idealen är något som hos vissa förväntas ge beröm och få en att känna sig som en god människa.

Idag är det mycket lätt att dela med sig av sin godhet i alla sociala medier, och på så vis framhäva sig på bekostnad av andras bristfällighet. Köra intervaller i löpspåret efter jobbet innan barnen hämtas från skolan och sedan köpa ekologiskt mat, laga allt från grunden och äta en fantastisk familjemiddag. Detta ryms förslagsvis inom fyra eller fem bilder på Instagram, eller i värsta fall i ett kollage med en blommig ram runt. Visst kan det få en att kräkas?

På liknande sätt kan det ibland kännas som att den miljömedvetna människan utövar sin förträfflighet i det klimatsmarta livet med fullständig transparens och hållbarhet. Jag som ekologisk bonde och debattör inom miljö och klimat ifrågasätter ständigt mig själv, och är livrädd för att framstå som en galen ekoaktivist som anser mig vara bättre än alla andra. Det ska vara kul att rädda världen, och min övertygelse är att man måste stå på människans sida för att lösa framtidens utmaningar vad gäller miljö och klimat. Just människan lyfts ofta som något negativt i dessa debatter, som orsaken till allt det dåliga. Visst är det människan som orsakar de största utsläppen av växthusgaser genom användning av fossila bränslen. Varje dag som går utan att vi slutar med det är ett bevis för mänsklighetens bristfällighet. Vi ska dock komma ihåg att människan har åstadkommit och kan åstadkomma fantastiska saker, bara vi kommer överens och jobbar mot ett gemensamt mål. Det är att ställa sig på människans sida.

Tyvärr ställer avvägningen mellan att veta vad som är rätt och fel, och att pådyvla andra sin egen moral, till det för många. Detta är miljörörelsens, djurrättsrörelsens och klimatrörelsens stora utmaning. Det spelar ingen roll hur stor moralisk rätt man har i sina åsikter och visioner, så länge den stora massan känner sig påtvingad ett bättre vetande från någon som ifrågasätter ens sätt att leva. När förhållandet blir detta är det inte revolution att byta all mat till ekologisk, eller att väga sina levnadsvanor mot vad en flygresa till Thailand kostar i växthusgaser. Revolutionen blir då istället att köpa antibiotikapumpad kyckling, dricka läsk med e-nummer och köra stadsjeep till jobbet. Gläns inte med din miljömedvetna gloria på bekostnad av andras bristfällighet, framhäv istället att alla människor gör flera val varje dag. Flera av de valen kan påverka världen på ett bra sätt, om bara tillräckligt många människor väljer rätt.

Adam Arnesson

Publicerad i Skånska Dagbladet 2016-09-19

Hållbarhet är inte enkelt

På ledarplats i Expressen avfyrar Karin Pihl en salva mot vad hon kallar märkeshysterin hos ekologiska och rättvisemärkta livsmedel, men som mest handlar om hur galna antroposoferna i Järna är.

Misstaget Karin Pihl gör är att i ett svep bunta samman begrepp som ekologiskt, rättvisemärkt, biodynamisk odling och antroposofi till märkeshysteri, som tilltalar den ängslige hipstern med moralpanik. Karin Pihl verkar mena att de människor som försöker göra medvetna val för miljö, hälsa, djur och planeten i själva verket är lurade. Visst är det viktigt att behålla ett kritiskt synsätt mot märkningar eller företag med tvivelaktigt ägande, att inte lita blint på vad som upplevs som en sanning bland många. För att bibehålla samtalet och det kritiska förhållningssättet måste man dock själv försöka hålla koll på begreppsskillnaderna.

En ekologisk certifiering för en matvara har inget att göra med varken biodynamisk odling, antroposofi eller Fairtrade. I grund och botten handlar den ekologiska certifieringen om avsaknad av bekämpningsmedel och konstgödning i odlingen, samt att djur ska få utlopp för naturliga beteenden och behandlas respektfullt.

Saltå Kvarn ägs av Vidarstiftelsen, som även äger Vidarklinken som Pihl hänvisar till. Vidarstiftelsen jobbar för att stödja antroposofisk verksamhet, rätt så långt. Det betyder inte att allt och alla som arbetar inom och med aktiebolaget Saltå Kvarn drivs av antroposofiska värderingar. Ingen tvingar dig alltså att hata vaccin eller åka till Järna och bära växtfärgat ylle om du skulle köpa lite moraljuice. Saltå Kvarn premierar produkter som är biodynamiskt producerade (förknippat med antroposofi och en hel del mycket märkliga ting), men köper också upp stora mängder råvaror som enbart är ekologiska eller KRAV-certifierade, inom och utanför Sverige. Företagets vision är att rädda Östersjön, och man premierar de lantbrukare som utför åtgärder som minskar övergödningen, samt utvecklar lantbruket i en mer hållbar riktning. Ska man bojkotta Saltå Kvarns produkter för att det bland företagets ägare finns antroposofiska värderingar? Det får var och en tänka på. Man bör åtminstone undvika att kategoriskt dela in människor i grupper där människovärdet är olika i den offentliga debatten, där det är okej att bedriva hetsjakt på en viss grupp.

För att beröra den fråga som Karin Pihl säger sig vilja diskutera, märkeshysterin, kan man fråga sig vilka alternativen är till de olika märkningarna. Den som inte vill ha mat som besprutats köper ekologiskt. Den som vill ha kaffe som odlats av människor med drägliga arbetstider och vettig lön köper kanske Fairtrade. De olika certifieringar som idag finns är ett sätt att säkra de mervärden som en viss konsument efterfrågar. Efterlevnad och kontroll är oerhört viktigt. Certifieringarnas långsiktiga effekter för vissa småbönder är inte odelat positiv och ingen certifiering är vattentät, trots de kontrollapparater som syftar till att undvika fusk och utnyttjande. Hur ska man då rädda världen? Det där med hållbarhet kommer aldrig bli enkelt, men en sak är klar: antingen kan man ge upp och fortsätta köpa kött från en plågad gris, eller så gör man vad man kan genom att använda sin konsumentmakt.

Adam Arnesson

Publicerad i Skånska Dagbladet 2016-08-06

Livsmedelsstrategin – dyr för djurskyddet?

Att välja att fokusera på en bred politisk livsmedelsstrategi som nytillträdd landsbygdsminister är ett mycket smart drag. Alla är trötta på tvära politiska vändningar och den osäkerhet som lantbruket ofta är utsatt för.

En långsiktig plan som garanterar stabilitet låter bra, och många likställer nog den nationella livsmedelsstrategin med ett mål om självförsörjning. De mest konventionella krafterna inom Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) håller sig lugna och de som tycker att beteskravet för mjölkkor i Sverige är onödigt, låter sig stillas av den konkurrenskraftsutredning som presenterades i början av året. Under tiden pågår en ständig dialog som alla är inbjudna till.

Faktum är att det fungerade bra i några månader. För dem som var i Almedalen och lyssnade till landsbygdsminister Sven-Erik Bucht, under hans ganska många framträdanden, blev det dock lite som att trycka på repeat-knappen för många gånger. Det man kan utläsa av Buchts framträdanden den senaste tiden är ungefär fyra saker.

  1. Svenskt lantbruk och livsmedelsproduktion är bäst i världen, det ska vi vara stolta över.
  2. Man ska inte polarisera mellan konventionellt och ekologiskt lantbruk. Helst ska man kalla det konventionella lantbruket för ”miljöanpassat”.
  3. Livsmedelsstrategin som ska presenteras i vår ska lösa alla problem.
  4. Inte ett ord om vad som ska ingå i livsmedelsstrategin.

Bubblarord: handelsattaché i Kina.

Bristen på något konkret börjar bli oroande på flera sätt. Just nu syns starka krafter som vill se en uppluckrad svensk djurskyddslag – branschorganisationerna inom lantbrukssverige verkar vara eniga. De två stora områdena är slopat beteskrav för mjölkkor, det andra att tillåta fixering av suggor med metallgrindar. Båda med målet att öka produktionskapaciteten och effektivisera, i vissa fall rimliga mål, men när det gäller djur i en redan intensiv produktion – rätt katastrofala mål. Konkurrenskraftsutredningen, vars presentation blev starten på arbetet med livsmedelsstrategin, föreslog just en anpassning till EU:s regler för djurskydd, som är lägre än Sveriges.

Vad är det som konkurrerar idag och vad kommer att göra det i framtiden? Jag är övertygad om att Sverige aldrig någonsin kommer att konkurrera med det billigaste fläsket. Vi bör nog också fråga oss om det är vad vi vill. Branschen verkar vara övertygad om att konkurrenskraften ökar med en mer urvattnad djurskyddslagstiftning. Samtidigt marknadsför samma bransch just nu svenskt kött, med argumentet ”svenskt”, så hårt att jag nästan skulle vilja köpa australienskt kött för att revoltera. Vad kommer varumärket ”svenskt” vara värt efter en försämrad svensk djurskyddslag?

Att rikta blicken mot så specifika regler som kravet på att mjölkkor ska få gå ute, eller att grisar inte får låsas fast med metalgrindar, är den mest förutsägbara och katastrofala väg det svenska lantbruket nu kan välja att gå. Det är att vaska ut sin enda unika selling point. Det är att lägga alla sina ägg i industrins korg. Det är att somna in i LRF:s trygga vagga.

I slutänden skulle det innebära försämringar för djuren, hållbarheten, Sveriges internationella position vad gäller djurskydd och konsumenters förtroende. Kommer någon att vilja betala mer för den maten om den har en svensk flagga i hörnet av förpackningen? Jag är nyfiken på Sven-Erik Buchts analys, men om den dröjer till våren tror jag att få kommer att vilja lyssna på den.

Adam Arnesson

Landsbygden kan själv

Under våren har SVT:s reportageserie #ettsverige spridit en närmast dystopisk bild av landsbygden, inte helt olik den jag som barn i en bondefamilj fått höra under min uppväxt.

Den fanatiska urbaniseringen gör att landsbygden dör. Det är bekymrande att dystopiska ögonblicksbilder från delar av landsbygden ska få bestämma vad landsbygd verkligen är. Visst finns det problem, men det finns minst lika många lösningar på problemen.

När jag växte upp i min traditionella lantbrukslandsbygd några mil utanför Örebro var jag fram till mina sena tonår rätt så ointresserad av lantbruk. Jag ville bli dataspelsutvecklare och jobba med datorer. Det där jordbruket är inget att hålla på med, det hade jag fått höra under hela min uppväxt. Att Örebro ligger i det ibland gnälliga landskapet Närke gjorde inte saken bättre. Jag följde med min pappa och mina vänner på en hel del möten som Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) ordnade och andra lantbrukssammankomster, för jag tyckte ju ändå som många andra unga killar att traktorer var lite häftigt. Det jag ständigt fick höra på dessa möten, och vid diverse köksbord, var just detta. Jordbruket är inget att hålla på med, det lönar sig inte och EU-byråkrater bara gör det ännu värre för oss. Vi får inte tillräckligt betalt, vi får inte tillräckligt med EU-bidrag, utländsk arbetskraft tar våra jobb och bönder i Danmark tar vår produktion. Någonstans började jag tänka: men varför slutar ni inte med att ”få” och istället börjar ”ta”? Varför skulle inte vi kunna göra det? Varför sitter vi runt detta köksbord och klagar över andras oförmåga att hjälpa oss till bättre lönsamhet och ett livskraftigt lantbruk? Varför gör vi det bara inte själva? I den stunden ligger det nära till hands att släppa det där jordbruket och börja göra ett dataspel istället.

VI MÅSTE GÖRA NÅGOT!

Vem ska göra det?

NÅGON ANNAN!

Jag vill inte att staten ska lösa alla problem åt mig. Något som alltid har kännetecknat landsbygd för mig är just förmågan att kunna lösa problemen själv, det blir oftast mycket bättre så. Vi kan välja att se problemen på landsbygden, som till exempel en minskad servicenivå och sämre infrastruktur som ett olösligt problem, eller en positiv utmaning. Det finns 1000 möjligheter på landsbygden, men det är oroande om det bara är ett ytterst fåtal som ser dessa möjligheter. Entreprenörskap är lösningen på många av problemen. Självklart behövs en rimlig rättvisa i fördelning av statens resurser, det är en självklarhet. Men i slutändan är det vi själva som löser problemen och skapar arbeten. Den hjälp som i största grad behövs från staten är att det ska vara lättare att vara entreprenör. Det ska vara lättare att starta och driva företag, lättare att anställa. Men sen är det faktiskt upp till varje enskild företagare vad som händer. Om man ringer till en bank och vill ha pengar för att bygga ett konventionellt mjölkkostall kanske man inte bör vara förvånad över att banken säger nej. Det lönar sig ju som bekant inte.

Jag får mycket av min energi i mitt lantbruksföretagande från de där likgiltiga köksborden och negativa lantbruksmötena. Jag vill visa att det går, jag vill vara ett exempel på att det går, och att det går utan att kräva hjälp från staten eller andra. Landsbygden kan själv, och är i högsta grad något att räkna med i vårt framtida samhälle.

Adam Arnesson

 

Även publicerad i Skånska Dagbladet 2015-07-05

Lantbrukssverige, vi måste prata

Som bonde och matentreprenör har jag två drivkrafter som utmärker sig utöver alla andra:

  1. Djurvälfärd – är inte mina djur glada är inte jag glad. Jag vill att alla djur i hela världen ska vara glada.

  2. Den glädje, den stolthet och det brinnande engagemang jag som matentreprenör känner för regional matkultur.

 

Den senaste tidens debatt i det vi kan kalla lantbrukssverige har fått mig att känna att dessa drivkrafter är hotade ur ett större perspektiv. Det gör mig riktigt oroad.

Först, den konkurrenskraftsutredning om svenskt lantbruk som nyligen lämnades över till landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. Utredningen beställdes av föregående regering och agendan har varit rätt tydligt från början. Ett resultat om att den svenska djurskyddslagen hämmar Sveriges konkurrenskraft gentemot övriga EU vore önskvärt – och det var precis så det blev. Diskussionen om att avskaffa Sveriges krav om att mjölkkor ska gå ute på bete under vad vi kallar betesperioden (3 månader i Mellansverige), samt de försök som nu pågår om att fixera suggor med metallgrindar för att undvika ihjällegade kultingar, har fått vatten på sin kvarn. Ambitionen om att sätta Sverige som ett gott exempel gällande djurvälfärd, för att få andra länder att följa efter, är hotad.

Den allmänna åsiktskorridoren i lantbrukssverige gällande ovanstående blir allt smalare. Vill du inte att den svenska djurskyddslagen ska lättas upp? Då är du en motståndare till svenskt lantbruk och en galen rättshaverist med medlemskap i djurrättsalliansen. Det mer oroande är att denna korridor även breder ut sig i många liberala sammanhang. Vill du inte att svenska mjölkbönder ska kunna konkurrera på samma villkor som övriga EU? Då är du en galen, vänsterextrem marknadshatare. Är du skeptisk mot GMO? Ja, då är du garanterat vegan, extrem-miljöpartist och helst antroposof.

Viljan av att stoppa in olika åsikter i de mest svartvita ideologierna, för att sedan kunna avfärda dessa som irrelevanta, har aldrig varit större.

Den livsmedelsstrategi som landsbygdsministern och näringsdepartementet arbetar med just nu inhyser ett visst hopp. Lyckas man fånga upp det regionala engagemang för mat och matkultur som har skapats de senaste åren kan det bli bra. Det som oroar mig där är det fokus som hittills synts mot industri, handel, rationalisering och export. En livsmedelsattaché i Kina låter häftigt, men frågan är vad det gör för den regionala maten och den unga lantbrukaren i skogsbygden som just byggt ett slakteri.

Varför är då konkurrenskraften i svenskt lantbruk dålig? Kan det ha något att göra med att Sveriges skattetryck är bland de högsta i världen? Kan det ha något att göra med att lantbrukare arbetar en stor del av sin arbetstid gratis? Kan det ha något att göra med den industri- och rationaliseringsväg lantbruket letts in på genom statlig inblandning de senaste 70 åren? Att rikta blicken mot så specifika regler som krav på att mjölkkor ska få gå ute, eller att grisar inte får låsas fast med metalgrindar, är den mest förutsägbara och katastrofala väg det svenska lantbruket nu kan välja att gå. Det är att vaska ut sin enda unika selling point. Det är att lägga alla sina ägg i industrins och statens korg. Det är att somna in i LRF:s trygga vagga.

Jag vill inte att Sverige ska bli en exportfabrik av industriell kyckling. Jag vill att Sverige ska bli det nya Italien, med blomstrande och innovativa gårdar. Där den potatis du äter på en gård inte är någon annan lik. Där terroir, jorden, och Nordens säregna klimat blir den nya sensoriska basen för svensk mat. Jag vill att det engagemanget ska komma från människan, från bonden, från kocken och från företagaren. Men jag vill också att de resurser som staten investerar i svenskt lantbruk ska bidra till den utvecklingen.

Adam Arnesson

Att äta djur

Många frågar mig hur det känns att äta de djur som jag brytt mig så mycket om. Faktum är att det förmodligen är den fråga jag ägnar mest tid åt att fundera över. För mig är det vad hela innebörden av att vara bonde bottnar i.

Man behöver inte läsa särskilt många av mina texter för att förstå att mina djurs välmående är absolut högsta prioritet. Det är liksom grunden i allt och utan det skulle det inte vara särskilt kul att vara bonde. Det är alltid jobbigt att släppa iväg ett lamm till slakteriet. Jag skulle kunna blunda och se djuren som kött redan från dagen de föds, det skulle kanske göra slakten lättare – men då skulle inte den ekobonde jag är idag finnas kvar.

Jag har resonerat mig fram till att jag tycker att det är okej att äta kött, med vissa villkor. Till exempel att djuret har betat utomhus, ätit gräs och på så vis bidragit till att hålla marker öppna, skapat biologisk mångfald. Utan fåren på min gård skulle markerna förmodligen växa igen. Det skulle inte finnas blommor och örter, inte lika många fjärilar och småfåglar. Ur den synvinkeln blir köttet nästan en biprodukt från skapandet av ekosystemtjänster.

Med det sagt är fåren och lammen fortfarande individer, som jag älskar, bryr mig om och respekterar högt. Enklast kan det nog beskrivas som en romantisk vurm för kretslopp och det som anses vara naturligt, i en kontext där människor och får har lika viktiga, om än olika, uppgifter. Skulle man inte äta köttet från mina lamm skulle de inte ha funnits, de skulle inte ha upplevt det de upplevt, känt glädjen spritta i benen när alla rusar fram över fälten.

Ibland försöker jag tänka mig in i hur det skulle kännas att jobba i en modern grisproduktion. När jag utgår från mig själv tänker jag att man på ett sätt måste se djuren som kött redan från dag 1. Ska man varje dag klappa och bry sig om djur som går på betong innanför fyra väggar, och inte får en chans till utlopp för naturliga beteenden, tror jag att förmågan att känna empati för djuren måste tryckas ned. I alla fall skulle den göra det för mig. Ser man djur som kött redan från början blir det plötsligt väldigt mycket enklare att rationalisera, att låsa fast suggan med metallgrind för att hon inte ska lägga sig på kultingarna. Sätta ett plåster på något som borde amputeras.

För mig är det väldigt viktigt att ägna mycket tid till att tänka på de här frågorna. Jag vill på ett moraliskt och respektfullt sätt kunna förklara för mig själv varför man föder upp djur för att äta dem. Om jag inte skulle kunna förklara det skulle jag inte kunna ha känslor för djuren, och utan det skulle det vara svårt att kunna klappa eller bry sig om dem som individer. Utan det skulle jag vara en djurproducent. Jag ser mig mycket hellre som en producent av ekosystemtjänster.

Men frågan kvarstår fortfarande, hur dödar och äter man ett djur man älskar? Svaret kretsat kring tre saker: ärlighet, respekt och kärlek. Jag hoppas att jag aldrig får ett helt klart svar på frågan. Det är nämligen den tydligaste garantin för att jag bryr mig om djuren, att jag inte har trubbats av.

Adam Arnesson

Uppror som hjälper eller stjälper

Idag går initiativet Landsbygdsupproret av stapeln på ett 20-tal orter i Sverige.  Rädda bönderna, rädda landsbygden, rädda de svenska jobben står det i evenemangstexten på Facebook. Hur då, undrar jag?

Orden landsbygd och uppror för tankarna direkt till Frankrike där traktordemonstrationer och gödselspridning på gator inte hör till ovanligheterna. Nu verkar det inte riktigt vara planen i Sverige, men åtminstone traktordemonstrationer på ett antal platser i Sverige – på Mynttorget bredvid Riksdagen och vid Mariebergs Köpcentrum utanför Örebro för att nämna ett par.

hemsidan för Landsbygdsupproret kan man vidare läsa att: nu räcker det med urbanisering, landsbygdsmobbing, centralisering och så vidare. För att motverka detta uppmanas bönder och landsbygdsbor att ta sin traktor och samlas på offentliga platser för att visa upp det som är positivt med landsbygden. Gå från tanke till handling. Någonstans här börjar skeptikern inom mig ställa frågor. Visst är tanken fin, det finns många problem på landsbygden, varav det minskande antalet verksamma bönder är ett av de största. Konkreta lösningsförslag på detta verkar vara att kräva till exempel straffskatt på importerad mat. Det är en orimlig väg att gå av så många skäl, men visst, om man vill ta bort alla Sveriges möjligheter att föra handelsrelationer med andra länder kan det vara bra. Det hela spär också på den gamla attityden om att bönder bara klagar och vill få mer betalt genom bidrag och subventioner.

Att ställa upp ett gäng traktorer utanför Riksdagen får på sin höjd förbipasserande att ta en bild till Instagram och skriva något lustigt om att ”ja nu är bönderna i stan”. Man får säkert en del medial uppmärksamhet och så kan man kanske få sippa på en kopp kaffe och en grillad korv mellan traktorerna. Men uppmärksamhet väcker kanske opinion ändå och det borde väl gynna alla, så varför sitter jag här och ifrågasätter? Jo, för att det inte är bra nog, och för att det snarare kan vara skadligt.

Det finns många företagsamma landsbygdsbor som faktiskt ser till att göra något åt situationen som så många bekymrar sig över. Och då menar jag mer än att gnälla över att staden mobbar landsbygden och därför köra traktorn till ett torg. Medborgare som engagerar sig politiskt för att förändra, lantbrukare som utvecklas med samtiden och hittar nya affärsmöjligheter, landsbygdsföretagare som hittar nya innovativa sätt att skapa lokal samhällsnytta, föreningar som genom crowd funding ger nytt liv till den gamla nedlagda skolan. Ja det går att fortsätta länge.

Man bör nog fundera ett varv till på vad det egentligen är att gå från ord till handling och vilken typ av opinion det är man skapar. Budskapet hamnar lätt i den gamla fållan: bönderna är sura och vill ha sänkt dieselskatt. Vore det inte trevligare att sprida opinionen: landsbygdsföretagare hittar faktiskt nya sätt att bedriva miljönyttig verksamhet på, och producerar samtidigt mängder av livsmedel – det är kanske en verksamhet som samhället borde investera mer i?

Urbanisering är inte ett hot mot landsbygden. Urbaniseringen är i viss mån ett faktum, men behöver inte alls vara ett negativt sådant (på vissa håll börjar dessutom det motsatta synas). Antingen kan landsbygden sura över detta eller se till att vända urbaniseringen till sin fördel. Börja göra affärer, bli företagare och ta betalt.

Adam Arnesson

Bonde söker lön

Att människor inte utnyttjats genom dåliga löner eller usla arbetsvillkor är oftast en hög prioritet när vi väljer mellan lite billigare kaffe eller Fairtrade-märkt sådant. Rättvisemärkt är en grundnivå. Men hur är det med mat som kommer ifrån Sverige?

Ja, hur är det att vara bonde i Sverige? Om man ska tro den mediala bilden av bonden är det ömsom lönsamhetskris, ömsom romantiskt och fantastiskt som i Bonde söker fru. Verkligheten ligger någonstans däremellan. När bönder själva får svara på vad som är bra med bondeyrket är det de flexibla arbetstiderna, förmågan att planera sin dag och styra över sig själv som lyfts fram; förutom närheten och kärleken till naturen. Och visst är det så att Sverige har en omfattande lagstiftning gällande arbete och sociala villkor.

Den andra sidan av myntet är hårt arbete. 12-14 timmar om dagen är ingen ovanlighet, snarare standard. Samtidigt avlöses mjölkkriser med griskriser och andra kriser. Det är inte lätt att vara bonde och tjäna pengar, trots allt arbete. Människor är inte beredda att betala det som krävs i butiken, eller så försvinner betalningen för alla svenska mervärden i handelskedjan ner till bonden. Bonden fortsätter att arbeta 12 timmar per dag utan att få en vettig timlön för mer än hälften av de timmarna. Är det klokt då? Att man som företagare sätter in ett obegränsat antal arbetstimmar i en verksamhet där man inte har ett krav på att ta betalt för mer än hälften? Det är knappast receptet för en fungerande marknad. Det är ju tur då att man har de flexibla arbetstiderna och närheten till naturen. Tyvärr är det svårt att betala elräkningar med flexibla arbetstider och närhet till naturen.

Lantbruksbranschens standardlösning på det problemet är att alternativt skylla på handeln som tar ut en för stor marginal, eller att klaga på regeringen, EU eller tunga regelbördor. Sällan nämns bondens egen förmåga att göra något åt problemet, eller snarare lantbruksföretagares som grupp. Så länge de flesta fortsätter att sätta in otaliga arbetstimmar utan att kräva betalt, kommer priset i butiken att vara för lågt. Så länge lantbrukare och dess branschorganisationer inte väljer att hitta nya affärslösningar, nya innovativa sätt att driva lantbruksföretag på, kommer inget att hända.

Den svenska djurskyddslagstiftningen anklagas ofta för att tygla lantbruket vid ett hårt regelverk som gör det omöjligt att konkurrera på en världsmarknad. Synen på regelverk påverkar också bonden på fler sätt än genom fina ord som konkurrenskraft – det inskränker på sätt och vis på det som får bonden att jobba så många timmar utan betalning: friheten. Ur ett perspektiv blir frihet och regelverk två motpoler, men det går också att se det på ett helt annat sätt. Regelverken kan vara det som gör det möjligt att ta betalt för de svenska eller ekologiska mervärdena, en förutsättning för friheten i bondeyrket. KRAV-märkningen, som även omfattar socialt ansvar, är ett utmärkt exempel på hur ett regelverk för ekologisk produktion leder till ökad lönsamhet hos bonden.

För att besvara den inledande frågan: många svenska lantbrukare jobbar under arbetsvillkor vi aldrig skulle acceptera om det kom till andra branscher. Även om de flesta bönder älskar sitt yrke är det en fråga som blir allt mer alarmerande. Vad tycker vi som samhälle? Är det rimligt att vi har en arbetsgrupp i vårt land som sliter ut sina kroppar utan att få en rimlig lön eller semester? Är den billiga mjölken i butiken verkligen så billig ur ett större perspektiv?

Adam Arnesson