Det svenska lantbrukets framtid har i år reducerats till att kretsa kring icke-frågan om att äta eller inte äta kött; att älska eller hata mjölkkor, att vara nyanserad eller onyanserad.

Mest talande är kanske vad som hände i samband med Musikhjälpen, med budskapet ”ingen ska behöva fly undan klimatet”. Cirkusen startade efter att Johan Kuylenstierna, chef för Stockholm Environment Institute, i ett inslag framfört att köttkonsumtionen är ett klimatproblem. Detta fick, inte helt överraskande, en del svenska lantbrukare att gå i taket. Protestgrupper bildades på Facebook, med målet att Östergötlands LRF-ordförande Peter Borring skulle få komma till tals för att ge en nyanserad bild i frågan (säga att svenskt kött är BRA för klimatet, reds. anm). Det fick han inte, med hänvisning till att Musikhjälpen inte är ett forum för debatt. När det blev klart startades istället en insamlingsbössa, som till slut samlade ihop en stor summa pengar. Det hela beskrivs i efterhand som en stilla protest. Inget fel med det, och väldigt bra att så mycket pengar samlades in. Men vad är egentligen en nyanserad bild när man vägrar att acceptera andra nyanser?

När vi väl har börjat ta oss förbi det bistra debattklimatet mellan ekologiskt och konventionellt jordbruk, ska vi nu flytta samma polarisering till att handla om köttproduktion och växtodling? Är den bonde som framhäver att denne odlar växtprotein klimatsmartare än motsvarande köttproduktion, en svartmålare av övrigt svenskt lantbruk? Nej, det kollektiva tankesätt, tillika beskyllning, som genomsyrar lantbrukssverige måste göras upp med. Som tur är finns det inga sovjetiska kolchoser i Sverige, och det bör kunna synas i marknadsföring och differentiering inom olika produktionskoncept.

Det ska stå klart att köttkonsumtionens påverkan på klimatet ofta får ta en oproportionerligt stor smäll i debatten. Självklart är det skillnad på kött och kött. Svenskt kött står för en generellt bättre djurhållning och i många fall mindre klimatpåverkan än importerat kött. Men med det sagt kan man inte ignorera den andel av klimatpåverkan som animalieproduktionen står för. Med de klimatutmaningar vi väntar är inte ”business as usual” ett alternativ. Alla måste fundera över vad man kan göra för att minska sin klimatpåverkan.

Som vanligt har det svenska lantbruket ett fantastiskt utgångsläge – men sträckan därifrån till de upprörda böndernas budskap om att allt svenskt kött minsann är BRA för klimatet, är milslång. Som man så gärna själv påpekar, det är skillnad på kött och kött – även inom begreppet ”svenskt kött”.

Med den utgångspunkten: låt oss nu skapa framtidens hållbara lantbruk och se möjligheterna i en mänsklighet som blir alltmer medveten om sin påverkan på miljö och klimat. Dagens strategiska beslut behöver väga in de marknadstrender som syns idag, och vi behöver göra prognoser för vad detta hållbara lantbruk egentligen ska producera. Kommer vi att äta kött från grisar som trängts på ett betonggolv om 50 år, eller dricka kossornas bröstmjölk? Jag ställer inte frågan för att provocera, utan för att främja en analys. Utgångspunkten behöver ligga i klimatet, miljön, hållbarheten och något så enkelt som vad människor vill betala för.

Matmöjligheter 2016:

  • Ekologiskt. Försäljningsvärdet upp 38% 2014, fortsätter att gå som tåget, ställ om!
  • Vegetariskt. Här finns de stora möjligheter till innovation bland grödor och produkter. Alla trender pekar åt samma håll. Varför inte ta vara på möjligheterna i svenskt växtprotein?
  • Småskaligt mathantverk. I en framtid där det berömda köttet tillverkas i laboratorium kommer det småskaliga mathantverket fortfarande finnas kvar. Ingen robot kan nämligen återskapa något som skapats av mänskliga händer genom terroir och hantverkstradition.
  • Egna koncept och affärsmässighet. För att ta betalt för ett mervärde måste du berätta om mervärdet. Om du kan göra en mjölkliknande dryck klimatsmartare än vad en ko kan göra mjölk bör du säga det till dina kunder, utan att utmålas som en svartmålare av lantbruksetablissemanget.

Adam Arnesson