Skip to content

Köttets lustar

Jag är tvungen att fatta ett beslut. Jag ska äta vegetariskt när jag inte kan välja kött från Jannelund eller motsvarande.

Karl Ludwig Schweisfurth tog en gång i tiden samma beslut, då han drev Europas största slakt- och charkföretag. Efter att han började ifrågasätta den industriella tillverkningen och de högpresterande djuren valde han att starta det som idag är Herrmannsdorfer, en gård i tyska Bayern som tillverkar livsmedel av högsta kvalitet i samklang med natur och med största respekt för djuren. I ett föredrag hos Eldrimner (Nationellt resurscentrum för mathantverk) berättade han om hur han under ett besök hos en grisfabrikant mötte ögonen hos en gris som anklagande frågade: Vad gör ni med oss? Karl Ludwig åkte hem, släppte ut djuren och bytte filosofi. Det befintliga industriella systemet är trasigt, säger han idag. Men det finns en rörelse, människor som vägrar äta köttet från sådana djur som lever innanför fyra betongväggar. Idag finns det ingen som kan säga ”Jag visste inte om det”. Det är särskilt aktuellt i dessa dagar med Henrik Schyfferts program Köttets lustar, där man svart på vitt får se hur både produktionen och den ångestfyllda slakten går till. Det är vad som ligger bakom den billiga skinkan, och det är grisen som betalar det låga (höga) priset.

Visst går det att föda upp djur på ett respektfullt sätt. Det finns många som gör det idag och förhåller sig till att djuren är levande och kännande, att de har behov som måste få komma ut för att de ska kunna må bra.  Själva dödandet är svårare, vad ger människan rätt att döda en levande varelse för köttets skull? Man kan såklart välja att avstå kött, det respekterar jag i högsta grad. En annan väg som jag och andra etiska djuruppfödare valt är den där man erkänner för sig själv att död är en del av livet. Oavsett vad vi människor gör på den här planeten orsakar vi död: av insekter, fågelarter, ekosystem, kanske varelser som vi inte ens känner till. Vi kan välja att förhålla oss till denna död och göra vårt bästa för att minimera skadan vi orsakar, eller blunda för allt och separera oss själva från naturen. Problemet vid det senare alternativet är att vår framfart fortsätter att orsaka död, trots att vi blundar och moraliskt friskriver oss ifrån det genom att avstå kött. Alltså, en bondes uppgift är att ta ansvar för djurens välmående, att se till att glädjen får synas i deras ögon, och att se till att det sista skeendet i djurets liv sker utan stress och ångest. Kan jag äta den sortens kött några gånger i veckan gör jag det med stolthet och vördnad för det som en gång varit ett levnadsglatt djur.

Att vara bonde har i industrijordbruket reducerats till att vara en producent eller mer rakt uttryckt: en fabrikant, där målet är att producera så många grisar som möjligt så billigt som möjligt. Att sedan djuren förgås av sin saknad efter något de aldrig fått uppleva – känslan av färsk jord mot sitt tryne, är en förlust man vägt mot ekonomisk lönsamhet. Det finns ingen jord på betonggolv. Strukturomvandlingen som lett fram till detta har styrts av politiska beslut och marknadskrafter, som Ann-Helen Meyer von Bremen så väl uttryckte i det andra programmet av Köttets lustar. Moraliska och etiska värden har fått stå tillbaka för ekonomiska värden och det är den sanningen vi möts av i blicken hos grisen som anklagande ser på oss.

Man kan välja bort eller minska sin köttkonsumtion av många anledningar, av klimatskäl, känslomässiga, etiska, moraliska, rationella skäl. Att välja att äta eller inte äta kött är ett individuellt beslut. Något som däremot borde uppgå i vår gemensamma moral som ligger till grund för vårt framtida samhälle, är att det inte anstår oss att behandla djur som maskiner. Det anstår oss inte att låta grisar klättra på varandra i ett gas-schakt under sina sista levnadsminuter. Det anstår oss inte att beröva en gris rätten att känna jord mot sitt tryne. Det anstår oss inte att blunda för att detta sker när vi väljer det billiga köttet i affären.

Alla har vi ett val: bönder, politiker, handlare och konsumenter. Ingen kan längre säga att man inget visste.

Adam Arnesson

Tillåt slakt på gården

Hög tid för Bucht att agera för djurskyddet

Sverige har länge varit känt och respekterat runt om i världen för sin höga nivå vad gäller djurskydd. För att behålla positionen duger det dock inte med att vara nöjd över sin historia. Det finns en slaktmetod som helt kan ta bort stressmomentet för djur, men som tyvärr inte är tillåten i Sverige.

I Tyskland har det sedan 2011, efter en lagändring, varit tillåtet att avliva nötdjur med kulgevärsmetod, direkt på gården. Metoden innebär att djur som annars kan uppnå en enorm stressnivå under transport till slakterier och även på slakterierna, nu kan avlivas i sin hemmiljö genom ett precisionsskott i huvudet. Förutom de självklara fördelarna vad gäller djurens stressnivå har det klara fördelar för köttkvalitet. När ett stressat djur slaktas ökar risken för DFD-kött (Dark-firm-dry), vilket kan innebära att köttets hållbarhet försämras och blir svårt att använda till charkprodukter. Man ska heller inte glömma bort hur det kan kännas för djurägaren som tvingas skicka djur som löper hög risk för att uppleva stress till ett slakteri. Allt arbete med god djuromsorg kan förstöras på några minuter.

Anledningen till att den stressfria slakten hindras i Sverige, och tidigare i Tyskland, är EU-förordningen om hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung (EG nr 853/2004), som säger att endast levande djur får tas in i ett slakteri. Det som gör det ännu märkligare är att det finns undantag för viltslakterier. Det är alltså inte tillåtet att ta in en död kropp av nöt, men helt okej med en död älg. Ett tydligt exempel på när EU-lagstiftning är alldeles för fyrkantig. I det här fallet leder det dessutom till onödigt lidande hos djur, samtidigt som det begränsar möjligheterna för de företag som vill skapa en mer etisk slaktmetod.

I Tyskland har Katrin Juliane Schiffer (agr.dr), som nu är anställd hos Eldrimner – nationellt resurscentrum för mathantverk, doktorerat på gårdsslakt av nötkreatur via kulgevärsmetoden. Forskningen har visat att metoden leder till maximal djurvälfärd vid slakt samt förbättrad köttkvalitet.

Finland har nyligen anmält tre förordningsförslag till EU-kommissionen som följer Tysklands väg. Frågan diskuteras även i Danmark och Norge. Nu är det av största vikt att Sverige och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht agerar för att göra detta möjligt i Sverige. Bucht har vid upprepade tillfällen talat väl om de mervärden som det svenska djurskyddet innebär – nu gäller det att behålla ledartröjan på.

Adam Arnesson, bonde och planetskötare, samt medlem i Eldrimners branschråd för gårdsslakt och charkuteri

 

Publicerad i Land Lantbruk 2016-04-29

Livsmedelsstrategin – dyr för djurskyddet?

Att välja att fokusera på en bred politisk livsmedelsstrategi som nytillträdd landsbygdsminister är ett mycket smart drag. Alla är trötta på tvära politiska vändningar och den osäkerhet som lantbruket ofta är utsatt för.

En långsiktig plan som garanterar stabilitet låter bra, och många likställer nog den nationella livsmedelsstrategin med ett mål om självförsörjning. De mest konventionella krafterna inom Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) håller sig lugna och de som tycker att beteskravet för mjölkkor i Sverige är onödigt, låter sig stillas av den konkurrenskraftsutredning som presenterades i början av året. Under tiden pågår en ständig dialog som alla är inbjudna till.

Faktum är att det fungerade bra i några månader. För dem som var i Almedalen och lyssnade till landsbygdsminister Sven-Erik Bucht, under hans ganska många framträdanden, blev det dock lite som att trycka på repeat-knappen för många gånger. Det man kan utläsa av Buchts framträdanden den senaste tiden är ungefär fyra saker.

  1. Svenskt lantbruk och livsmedelsproduktion är bäst i världen, det ska vi vara stolta över.
  2. Man ska inte polarisera mellan konventionellt och ekologiskt lantbruk. Helst ska man kalla det konventionella lantbruket för ”miljöanpassat”.
  3. Livsmedelsstrategin som ska presenteras i vår ska lösa alla problem.
  4. Inte ett ord om vad som ska ingå i livsmedelsstrategin.

Bubblarord: handelsattaché i Kina.

Bristen på något konkret börjar bli oroande på flera sätt. Just nu syns starka krafter som vill se en uppluckrad svensk djurskyddslag – branschorganisationerna inom lantbrukssverige verkar vara eniga. De två stora områdena är slopat beteskrav för mjölkkor, det andra att tillåta fixering av suggor med metallgrindar. Båda med målet att öka produktionskapaciteten och effektivisera, i vissa fall rimliga mål, men när det gäller djur i en redan intensiv produktion – rätt katastrofala mål. Konkurrenskraftsutredningen, vars presentation blev starten på arbetet med livsmedelsstrategin, föreslog just en anpassning till EU:s regler för djurskydd, som är lägre än Sveriges.

Vad är det som konkurrerar idag och vad kommer att göra det i framtiden? Jag är övertygad om att Sverige aldrig någonsin kommer att konkurrera med det billigaste fläsket. Vi bör nog också fråga oss om det är vad vi vill. Branschen verkar vara övertygad om att konkurrenskraften ökar med en mer urvattnad djurskyddslagstiftning. Samtidigt marknadsför samma bransch just nu svenskt kött, med argumentet ”svenskt”, så hårt att jag nästan skulle vilja köpa australienskt kött för att revoltera. Vad kommer varumärket ”svenskt” vara värt efter en försämrad svensk djurskyddslag?

Att rikta blicken mot så specifika regler som kravet på att mjölkkor ska få gå ute, eller att grisar inte får låsas fast med metalgrindar, är den mest förutsägbara och katastrofala väg det svenska lantbruket nu kan välja att gå. Det är att vaska ut sin enda unika selling point. Det är att lägga alla sina ägg i industrins korg. Det är att somna in i LRF:s trygga vagga.

I slutänden skulle det innebära försämringar för djuren, hållbarheten, Sveriges internationella position vad gäller djurskydd och konsumenters förtroende. Kommer någon att vilja betala mer för den maten om den har en svensk flagga i hörnet av förpackningen? Jag är nyfiken på Sven-Erik Buchts analys, men om den dröjer till våren tror jag att få kommer att vilja lyssna på den.

Adam Arnesson