Skip to content

Köttets lustar

Jag är tvungen att fatta ett beslut. Jag ska äta vegetariskt när jag inte kan välja kött från Jannelund eller motsvarande.

Karl Ludwig Schweisfurth tog en gång i tiden samma beslut, då han drev Europas största slakt- och charkföretag. Efter att han började ifrågasätta den industriella tillverkningen och de högpresterande djuren valde han att starta det som idag är Herrmannsdorfer, en gård i tyska Bayern som tillverkar livsmedel av högsta kvalitet i samklang med natur och med största respekt för djuren. I ett föredrag hos Eldrimner (Nationellt resurscentrum för mathantverk) berättade han om hur han under ett besök hos en grisfabrikant mötte ögonen hos en gris som anklagande frågade: Vad gör ni med oss? Karl Ludwig åkte hem, släppte ut djuren och bytte filosofi. Det befintliga industriella systemet är trasigt, säger han idag. Men det finns en rörelse, människor som vägrar äta köttet från sådana djur som lever innanför fyra betongväggar. Idag finns det ingen som kan säga ”Jag visste inte om det”. Det är särskilt aktuellt i dessa dagar med Henrik Schyfferts program Köttets lustar, där man svart på vitt får se hur både produktionen och den ångestfyllda slakten går till. Det är vad som ligger bakom den billiga skinkan, och det är grisen som betalar det låga (höga) priset.

Visst går det att föda upp djur på ett respektfullt sätt. Det finns många som gör det idag och förhåller sig till att djuren är levande och kännande, att de har behov som måste få komma ut för att de ska kunna må bra.  Själva dödandet är svårare, vad ger människan rätt att döda en levande varelse för köttets skull? Man kan såklart välja att avstå kött, det respekterar jag i högsta grad. En annan väg som jag och andra etiska djuruppfödare valt är den där man erkänner för sig själv att död är en del av livet. Oavsett vad vi människor gör på den här planeten orsakar vi död: av insekter, fågelarter, ekosystem, kanske varelser som vi inte ens känner till. Vi kan välja att förhålla oss till denna död och göra vårt bästa för att minimera skadan vi orsakar, eller blunda för allt och separera oss själva från naturen. Problemet vid det senare alternativet är att vår framfart fortsätter att orsaka död, trots att vi blundar och moraliskt friskriver oss ifrån det genom att avstå kött. Alltså, en bondes uppgift är att ta ansvar för djurens välmående, att se till att glädjen får synas i deras ögon, och att se till att det sista skeendet i djurets liv sker utan stress och ångest. Kan jag äta den sortens kött några gånger i veckan gör jag det med stolthet och vördnad för det som en gång varit ett levnadsglatt djur.

Att vara bonde har i industrijordbruket reducerats till att vara en producent eller mer rakt uttryckt: en fabrikant, där målet är att producera så många grisar som möjligt så billigt som möjligt. Att sedan djuren förgås av sin saknad efter något de aldrig fått uppleva – känslan av färsk jord mot sitt tryne, är en förlust man vägt mot ekonomisk lönsamhet. Det finns ingen jord på betonggolv. Strukturomvandlingen som lett fram till detta har styrts av politiska beslut och marknadskrafter, som Ann-Helen Meyer von Bremen så väl uttryckte i det andra programmet av Köttets lustar. Moraliska och etiska värden har fått stå tillbaka för ekonomiska värden och det är den sanningen vi möts av i blicken hos grisen som anklagande ser på oss.

Man kan välja bort eller minska sin köttkonsumtion av många anledningar, av klimatskäl, känslomässiga, etiska, moraliska, rationella skäl. Att välja att äta eller inte äta kött är ett individuellt beslut. Något som däremot borde uppgå i vår gemensamma moral som ligger till grund för vårt framtida samhälle, är att det inte anstår oss att behandla djur som maskiner. Det anstår oss inte att låta grisar klättra på varandra i ett gas-schakt under sina sista levnadsminuter. Det anstår oss inte att beröva en gris rätten att känna jord mot sitt tryne. Det anstår oss inte att blunda för att detta sker när vi väljer det billiga köttet i affären.

Alla har vi ett val: bönder, politiker, handlare och konsumenter. Ingen kan längre säga att man inget visste.

Adam Arnesson

Fem små grisar

Man är i Almedalen i en vecka och när man kommer hem har pappa skaffat fem grisar. Det visade sig vara den bästa present man kan önska sig.

Jag blev faktiskt lite kär i dessa djur som bara kastade sig ut i gräset och körde trynet rakt ner i jorden, som om de aldrig gjort något annat. När man klappar dem på magen ramlar de omkull som ett gäng fainting goats och visar själva definitionen på nöjdhet.

Från denna kärlek och lycka till tanken på alla grisar som står instängda på några kvadratmeter, utan solljus, utan jord. Betong går inte att böka i hur mycket man än försöker. Hur kan någon människa som lever i närhet med detta djur mena att det är bra för grisen? Att grisen mår bra trots att den inte har möjlighet att göra det den allra mest vill. Hur kan man gå förbi de här djuren, se dem i ögonen, slänga in en tuss halm och mena att det är nog? Är man inte då fabrikant istället för bonde?

Likheterna mellan gris och människa har många diktat om. T.ex Kierkegaard
”Jag beter mig precis som Lüneburgsvinen. Att tänka är för mig en passion. Jag duger ypperligt till att böka fram tryffel åt andra, själv har jag ingen glädje av den. Jag fångar problemen på näsan, men det enda jag förmår är att kasta dem bakåt över huvudet”
Så ser jag mina fem grisar gå och kasta problemen bakom sina huvuden. Tänk om alla grisar skulle kunna få göra det.

Nu har vi alltså fem Linderödsgrisar på gården, och fler lär det bli när två av dem får kultingar nästa år. Tanken med grisarna är att de ska fungera som traditionella hushållsgrisar. På en gård blir det ofrånkomligen en del rester av saker, små mängder spannmål, ensilagebalar, potatisblast, bondböneavrens – ja allt möjligt. I vanliga fall blir det avfall, men nu kan grisarna få det som foder och njuta av det. Det blir givetvis en del griskött som följd av detta, och det kommer mest att användas i vårt charkuteri – men kommer även att kunna köpas i butiken eller vid leverans till Stockholm. Ett litet antal grisar har definitivt en plats att fylla på en hållbar gård. Den funktionen har tyvärr glömts bort i de stora grisfabrikerna – låt oss få fler att minnas.

Tillåt slakt på gården

Hög tid för Bucht att agera för djurskyddet

Sverige har länge varit känt och respekterat runt om i världen för sin höga nivå vad gäller djurskydd. För att behålla positionen duger det dock inte med att vara nöjd över sin historia. Det finns en slaktmetod som helt kan ta bort stressmomentet för djur, men som tyvärr inte är tillåten i Sverige.

I Tyskland har det sedan 2011, efter en lagändring, varit tillåtet att avliva nötdjur med kulgevärsmetod, direkt på gården. Metoden innebär att djur som annars kan uppnå en enorm stressnivå under transport till slakterier och även på slakterierna, nu kan avlivas i sin hemmiljö genom ett precisionsskott i huvudet. Förutom de självklara fördelarna vad gäller djurens stressnivå har det klara fördelar för köttkvalitet. När ett stressat djur slaktas ökar risken för DFD-kött (Dark-firm-dry), vilket kan innebära att köttets hållbarhet försämras och blir svårt att använda till charkprodukter. Man ska heller inte glömma bort hur det kan kännas för djurägaren som tvingas skicka djur som löper hög risk för att uppleva stress till ett slakteri. Allt arbete med god djuromsorg kan förstöras på några minuter.

Anledningen till att den stressfria slakten hindras i Sverige, och tidigare i Tyskland, är EU-förordningen om hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung (EG nr 853/2004), som säger att endast levande djur får tas in i ett slakteri. Det som gör det ännu märkligare är att det finns undantag för viltslakterier. Det är alltså inte tillåtet att ta in en död kropp av nöt, men helt okej med en död älg. Ett tydligt exempel på när EU-lagstiftning är alldeles för fyrkantig. I det här fallet leder det dessutom till onödigt lidande hos djur, samtidigt som det begränsar möjligheterna för de företag som vill skapa en mer etisk slaktmetod.

I Tyskland har Katrin Juliane Schiffer (agr.dr), som nu är anställd hos Eldrimner – nationellt resurscentrum för mathantverk, doktorerat på gårdsslakt av nötkreatur via kulgevärsmetoden. Forskningen har visat att metoden leder till maximal djurvälfärd vid slakt samt förbättrad köttkvalitet.

Finland har nyligen anmält tre förordningsförslag till EU-kommissionen som följer Tysklands väg. Frågan diskuteras även i Danmark och Norge. Nu är det av största vikt att Sverige och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht agerar för att göra detta möjligt i Sverige. Bucht har vid upprepade tillfällen talat väl om de mervärden som det svenska djurskyddet innebär – nu gäller det att behålla ledartröjan på.

Adam Arnesson, bonde och planetskötare, samt medlem i Eldrimners branschråd för gårdsslakt och charkuteri

 

Publicerad i Land Lantbruk 2016-04-29

Här trivs Irma och de andra 100 fåren

SVT gjorde ett trevligt besök på gården inför alla hjärtans dag. Kärleken till djuren är väldigt viktig för oss, att ge fåren namn, och ta sig tid att lära känna dem. Det blir på något sätt vår garanti på att vi gjort allt vad vi kan för att djuren ska leva ett gott, stressfritt liv – som liknar deras naturliga. Det blev ett väldigt trevligt reportage – ta gärna en titt genom att klicka på texten.

Lantbrukssverige, vi måste prata

Som bonde och matentreprenör har jag två drivkrafter som utmärker sig utöver alla andra:

  1. Djurvälfärd – är inte mina djur glada är inte jag glad. Jag vill att alla djur i hela världen ska vara glada.

  2. Den glädje, den stolthet och det brinnande engagemang jag som matentreprenör känner för regional matkultur.

 

Den senaste tidens debatt i det vi kan kalla lantbrukssverige har fått mig att känna att dessa drivkrafter är hotade ur ett större perspektiv. Det gör mig riktigt oroad.

Först, den konkurrenskraftsutredning om svenskt lantbruk som nyligen lämnades över till landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. Utredningen beställdes av föregående regering och agendan har varit rätt tydligt från början. Ett resultat om att den svenska djurskyddslagen hämmar Sveriges konkurrenskraft gentemot övriga EU vore önskvärt – och det var precis så det blev. Diskussionen om att avskaffa Sveriges krav om att mjölkkor ska gå ute på bete under vad vi kallar betesperioden (3 månader i Mellansverige), samt de försök som nu pågår om att fixera suggor med metallgrindar för att undvika ihjällegade kultingar, har fått vatten på sin kvarn. Ambitionen om att sätta Sverige som ett gott exempel gällande djurvälfärd, för att få andra länder att följa efter, är hotad.

Den allmänna åsiktskorridoren i lantbrukssverige gällande ovanstående blir allt smalare. Vill du inte att den svenska djurskyddslagen ska lättas upp? Då är du en motståndare till svenskt lantbruk och en galen rättshaverist med medlemskap i djurrättsalliansen. Det mer oroande är att denna korridor även breder ut sig i många liberala sammanhang. Vill du inte att svenska mjölkbönder ska kunna konkurrera på samma villkor som övriga EU? Då är du en galen, vänsterextrem marknadshatare. Är du skeptisk mot GMO? Ja, då är du garanterat vegan, extrem-miljöpartist och helst antroposof.

Viljan av att stoppa in olika åsikter i de mest svartvita ideologierna, för att sedan kunna avfärda dessa som irrelevanta, har aldrig varit större.

Den livsmedelsstrategi som landsbygdsministern och näringsdepartementet arbetar med just nu inhyser ett visst hopp. Lyckas man fånga upp det regionala engagemang för mat och matkultur som har skapats de senaste åren kan det bli bra. Det som oroar mig där är det fokus som hittills synts mot industri, handel, rationalisering och export. En livsmedelsattaché i Kina låter häftigt, men frågan är vad det gör för den regionala maten och den unga lantbrukaren i skogsbygden som just byggt ett slakteri.

Varför är då konkurrenskraften i svenskt lantbruk dålig? Kan det ha något att göra med att Sveriges skattetryck är bland de högsta i världen? Kan det ha något att göra med att lantbrukare arbetar en stor del av sin arbetstid gratis? Kan det ha något att göra med den industri- och rationaliseringsväg lantbruket letts in på genom statlig inblandning de senaste 70 åren? Att rikta blicken mot så specifika regler som krav på att mjölkkor ska få gå ute, eller att grisar inte får låsas fast med metalgrindar, är den mest förutsägbara och katastrofala väg det svenska lantbruket nu kan välja att gå. Det är att vaska ut sin enda unika selling point. Det är att lägga alla sina ägg i industrins och statens korg. Det är att somna in i LRF:s trygga vagga.

Jag vill inte att Sverige ska bli en exportfabrik av industriell kyckling. Jag vill att Sverige ska bli det nya Italien, med blomstrande och innovativa gårdar. Där den potatis du äter på en gård inte är någon annan lik. Där terroir, jorden, och Nordens säregna klimat blir den nya sensoriska basen för svensk mat. Jag vill att det engagemanget ska komma från människan, från bonden, från kocken och från företagaren. Men jag vill också att de resurser som staten investerar i svenskt lantbruk ska bidra till den utvecklingen.

Adam Arnesson