Skip to content

Låt oss odla vår trädgård, Gunilla Brodrej

Vi ska inte låta oss luras av Mandelmanns paradis, skriver Gunilla Brodrej i Expressen (21/2). Gulliga lamm, matglädje, kärlek till jorden, djuren och trädgården. Människor som lever ett gott liv och sprider glädje i ett TV-program på bästa sändningstid. Tänka sig. Kan man föreställa sig ett tydligare exempel på vår tids systemkollaps. Allt är naturligtvis en idyll som målas upp för att dölja att ett liv i samklang med naturen inte är något annat än en ouppnåelig utopi.

Vi ska alltså inte låta oss luras av människor som brukar sin jord med ansvar, som bryr sig om att djuren ska ha det bra. Gunilla Brodrej verkar mena att alla inte kan bli som paret Mandelmann, oklart vem som har påstått det. Men det skulle naturligtvis kännas tomt att smaska på sin rawfoodboll i Stockholm utan sällskapet av alla medelålders par med klimatångest som flyttat till landet för att bli planetskötare. Så kan vi inte ha det.

Alla behöver inte leva i en självförsörjande idyll, nej, men i flera avseenden är det faktiskt alldeles nödvändigt att fler blir som Mandelmanns. Den industriella djurproduktionen som är standard idag, där djur behandlas som kött från dagen då de föds, är ett tydligt exempel. Men det finns alternativ, och människor som visar att det faktiskt går att göra på andra sätt. Kanske kan fler bönder bli som Mandelmanns, om människor också slutar att äta det kött som är en del av industrin? Om fler människor bara åt kött en gång i veckan, från gårdar som Mandelmanns, skulle det faktiskt kunna gå, dessutom med stora fördelar för klimatet.

Brodrej har rätt i att vi inte ska låta oss luras i ett fall. Mandelmanns gård är fullständigt unik

Brodrej har rätt i att vi inte ska låta oss luras i ett fall. Mandelmanns gård är fullständigt unik, och tillsammans med en handfull likvärdiga svenska gårdar utgör den här typen av djurhållning och odling en bråkdel av all livsmedelsproduktion. När vi ser en bild på en glad gris med jord på trynet, ska vi därför påminna oss om att endast 1 procent av alla Sveriges grisar lever på KRAV-gårdar, och därmed har just jord på trynet. Resten lever sina liv på betong. När vi ser en gullig gul kyckling i ett par händer formade som ett hjärta, ska vi minnas att de måste slaktas inom 40 dagar eftersom deras framavlade kroppar inte klarar av att leva längre. Här kan idyllen bli en fara.

Alla har ett val vid varje måltid, och alla djur har det inte så bra som hos kärleksfulla Mandelmanns. Men vill du att det ska vara så? Stöd din lokala Mandelmann, de finns utspridda över hela landet (med andra efternamn), och njut av att göra skillnad. Köp direkt av bonden och var säker på ursprunget.

Så, vad ska stadsborna med klimatångest upp till halsen göra? Ge upp? Genomskåda alla idyller, inte låta sig luras? Den enda sak som är säker är att vi måste fortsätta att odla vår trädgård, försöka rädda den här planeten innan den kollapsar. Jag vill därför bjuda hem dig, Gunilla Brodrej, till min ekologiska idyll. Låt oss bestämma en dag när solen står som allra högst över bönfältet med de blå Kilsbergen som fond. Alla behöver vi vaggas in i en trygg utopi då och då, och uppleva hur fantastiskt det är att så ett frö och skörda rikedom. Sedan slaktar vi lammet.

Adam Arnesson

Ekobonde och planetskötare

Nominerad till Änglamarkspriset!

”Med sitt mycket personliga, vassa och humoristiska tilltal har Adam i dag tusentals följare och har blivit en viktig förebild och en röst att räkna med när det gäller hållbart jordbruk.”

Jag är så himla stolt över att vara en av fyra som har chansen att vinna årets Änglamarkspris. Temat för året är hållbar mat, det vill säga; ekologisk, lokal, miljöanpassad och hälsosam mat som är bra för din kropp men även för planeten. Priset instiftades 2002 av Coop tillsammans med Hasse Alfredson och familjerna Taube och Danielsson som en hyllning till naturen och planetens fortsatta positiva utveckling – och firar alltså 15 år i år.

Läs mer och rösta!

Varför ska jag få det här priset då? Som jag tror att vi alla tvivlar på oss själva ibland, tvivlar även jag på vad det är jag håller på med. Jag jobbar enormt mycket på och runt gården. Med allt från att köra traktor, förlösa lamm, till försäljning, ekonomi och varumärkesbyggande. Det innebär att bära ett ansvar dygnet runt, för liv, för ett företag och för vår planet. Det gör ofta att jag får prioritera bort saker som de flesta människor uppskattar, som att umgås med vänner, eller att resa. Men det där spelar liksom ingen roll. Det är mycket få förunnat att få jobba med något där man varje dag kan se hur det man gör, faktiskt gör världen lite bättre. Så ser jag på mitt arbete på gården. Varje humla som jag gynnar genom mitt ansvar för jorden – är en tjänst för planeten. Det skänker en otrolig glädje att se hur min skötsel av landskapet, skapar så mycket vackert som gör människor glada. Det vill jag fullt hänge mig till, och där finns min energi, men jag vill också kunna dela allt det vackra med fler människor. Sen får man ibland se till att kasta sig iväg till Köpenhamn och dricka shots med goda vänner. Herregud, man kan inte vara en ansvarsfull planetskötare hela tiden.

Den stereotypa bonden

Jag har aldrig sett mig själv som en typisk bonde. Jag har ingen rutig skjorta, jag är ingen sur gubbe. Jag har läst nästan allt som Strindberg har skrivit, tycker om champagne, opera och teater. Jag älskar att röra mig över de gränser som finns i vårt samhälle. Det finns inget roligare än att presentera sig som bonde på en fest bland PR-konsulter och mediemän. Frågor som antyder att man varken vet vad får äter eller att man måste mata dem varje dag garanterar att man som bonde kan underhålla länge. Bonden har blivit säsongens accessoar, men har också fått ikläda sig några nidbilder. En är den sura gubben med rutig skjorta, en annan är den kärlekskranka bonden i Bonde söker fru som bara fnissar när hen försöker prata med det motsatta könet. Det behövs nyanser här, var är alla framtidsbönder?

En planetskötare

Jag menar att bönder i högre grad måste betrakta sig som planetskötare. Som en som bär ett ansvar för den jord vi brukar, och för alla vilda växter och djur som finns på de markerna. Det är ingen gammal verksamhet som ska förvaltas på samma sätt som den gjorts i generationer. Det som ska förvaltas är de ekosystemtjänster som hela mänskligheten är beroende av. En planetskötande bonde producerar i huvudsak saker som pollinering, biologisk mångfald och kolinlagring – det behöver vara vårt fokus, och det är vad människor behöver uppskatta mer när man gör sina val i livsmedelsbutikerna. Biologisk mångfald kostar, men så är det också den finaste investering man kan göra, och man gör det genom att njuta av god, hållbar mat. Så blir vi planetskötare tillsammans.

Vi äter oss till en hållbar värld

Jag vill att fler ska våga bli planetskötare. Jag vill skapa framtidens hållbara lantbruk. Vad sägs om att utgå från något som vi alla har en inneboende kärlek till – maten? Genom glädje, kärlek och planetskötande kan vi äta oss till en bättre värld.

Om jag kan inspirera dig som läser det här på något sätt, få dig att tänka en ny hållbar tanke, eller reflektera över vilken sorts nytta en planetskötare gör – har vi kommit en bit på väg. Jag har lyckats om du känner att du vill vara en planetskötare tillsammans med mig. Om du till råga på allt vill bli bonde tycker jag att vi ska fira med bubbel. Jag hoppas att du tycker att det är värt en röst, och att vi sedan kan enas i en stark gemensam röst, för planeten.

Guilty - of saving the planet / foto: Bianca Brandon-Cox

Guilty – of saving the planet / foto: Bianca Brandon-Cox

Att förvalta jorden vi brukar

”Min uppgift och mitt mål som lantbrukare är inte att förvalta familjeföretaget i någon traditionell mening, det är att förvalta jorden vi brukar. Jag förvaltar djuren och växterna som finns på vår mark, och som vi bär ansvar för. Jag förvaltar och utvecklar biologisk mångfald, pollinering och vår närmiljö.”

Ja, jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Texten kommer ur en lång intervju med mig hos KIT, i samarbete med 3Företag och man läser den här: Han skaffade får och Twitter – i samma veva

Det är inte alltid ens tankar och person går igenom en text, särskilt inte i intervjuform, men det här är verkligen 100 % Ekobonden och 100 % Jannelunds Gård. Vi är planetskötare.

Ekobonden i Paradiset

I helgen hände en riktigt rolig sak. Jannelunds Gård gjorde intåg hos Sveriges godaste matmarknad: Paradiset!

Paradiset öppnade i våras på Södermalm i Stockholm och är en butik helt inriktad på ekologiska livsmedel. Sedan starten har jag följt utvecklingen med nöje. Äntligen en riktigt bra butik som vågar prova nya vägar i Stockholm. Jag har länge letat efter en butik som delar våra värderingar tillräckligt mycket för att kunna sälja våra produkter, och även ta ut det pris som krävs för Sveriges bästa KRAV-lammkött. Nu är den här.

För oss som liten gård är det inte helt lätt att sälja till en butik. Vår lammuppfödning är småskalig och vi kan inte leverera kött varje vecka. Jag börjar nu se Jannelunds Gård som ett stort litet företag. En gård fullspäckad med mervärden i småskalig tappning, men som också har visioner och förmågor som växer sig allt starkare i samarbete med andra som delar våra ambitioner.

Det är glädjande att Paradiset prioriterar att samarbeta med mindre leverantörer som oss. Det är där någonstans förändringen börjar. Beroendet av mellanhänder som svenskt lantbruk så sitter fast i behöver inte vara nödvändigt. Herregud, kan vi ordna allt som krävs för att sälja kött i en butik, och sen köra till Stockholm med ett kylsläp efter bilen kan ju fler göra det. Eller hur?

Tack alla som kom förbi och handlade. Nästa gång vi ses i Stockholm är det allhelgona-helg och vi säljer såklart även hela och halva lamm – precis som vanligt.

Ses i Paradiset 30-31 oktober!

Angus på gården!

Det var 15 år sedan en ko satte sin klöv på Jannelunds Gård, men nu är det dags igen.

Förra veckan kom gänget här ovan till gården – fyra Angus-kvigor med lite inslag av Hereford. Tanken var från början att de här ska beta på gräs under sommaren och hösten tills de vuxit till sig, men när de väl kommit till gården kändes det så bra. Klart att vi ska ha kor på gården! Kvigorna är alltså här för att stanna (även om kanske dessa blir till kött).

Fler djurslag skapar mer mångfald och det gör att vi kan utnyttja våra beten och vår mark på ett bättre sätt. Att skaffa nötkreatur permanent passar alltså väldigt väl ihop med vår idé med vad hållbarhet är, och vad ekologiskt lantbruk är. Fler djurslag ska det förhoppningsvis bli, och eget slakteri för att knyta kretsloppen ytterligare. Men så länge hälsar vi korna välkomna!

Att äta djur

Många frågar mig hur det känns att äta de djur som jag brytt mig så mycket om. Faktum är att det förmodligen är den fråga jag ägnar mest tid åt att fundera över. För mig är det vad hela innebörden av att vara bonde bottnar i.

Man behöver inte läsa särskilt många av mina texter för att förstå att mina djurs välmående är absolut högsta prioritet. Det är liksom grunden i allt och utan det skulle det inte vara särskilt kul att vara bonde. Det är alltid jobbigt att släppa iväg ett lamm till slakteriet. Jag skulle kunna blunda och se djuren som kött redan från dagen de föds, det skulle kanske göra slakten lättare – men då skulle inte den ekobonde jag är idag finnas kvar.

Jag har resonerat mig fram till att jag tycker att det är okej att äta kött, med vissa villkor. Till exempel att djuret har betat utomhus, ätit gräs och på så vis bidragit till att hålla marker öppna, skapat biologisk mångfald. Utan fåren på min gård skulle markerna förmodligen växa igen. Det skulle inte finnas blommor och örter, inte lika många fjärilar och småfåglar. Ur den synvinkeln blir köttet nästan en biprodukt från skapandet av ekosystemtjänster.

Med det sagt är fåren och lammen fortfarande individer, som jag älskar, bryr mig om och respekterar högt. Enklast kan det nog beskrivas som en romantisk vurm för kretslopp och det som anses vara naturligt, i en kontext där människor och får har lika viktiga, om än olika, uppgifter. Skulle man inte äta köttet från mina lamm skulle de inte ha funnits, de skulle inte ha upplevt det de upplevt, känt glädjen spritta i benen när alla rusar fram över fälten.

Ibland försöker jag tänka mig in i hur det skulle kännas att jobba i en modern grisproduktion. När jag utgår från mig själv tänker jag att man på ett sätt måste se djuren som kött redan från dag 1. Ska man varje dag klappa och bry sig om djur som går på betong innanför fyra väggar, och inte får en chans till utlopp för naturliga beteenden, tror jag att förmågan att känna empati för djuren måste tryckas ned. I alla fall skulle den göra det för mig. Ser man djur som kött redan från början blir det plötsligt väldigt mycket enklare att rationalisera, att låsa fast suggan med metallgrind för att hon inte ska lägga sig på kultingarna. Sätta ett plåster på något som borde amputeras.

För mig är det väldigt viktigt att ägna mycket tid till att tänka på de här frågorna. Jag vill på ett moraliskt och respektfullt sätt kunna förklara för mig själv varför man föder upp djur för att äta dem. Om jag inte skulle kunna förklara det skulle jag inte kunna ha känslor för djuren, och utan det skulle det vara svårt att kunna klappa eller bry sig om dem som individer. Utan det skulle jag vara en djurproducent. Jag ser mig mycket hellre som en producent av ekosystemtjänster.

Men frågan kvarstår fortfarande, hur dödar och äter man ett djur man älskar? Svaret kretsat kring tre saker: ärlighet, respekt och kärlek. Jag hoppas att jag aldrig får ett helt klart svar på frågan. Det är nämligen den tydligaste garantin för att jag bryr mig om djuren, att jag inte har trubbats av.

Adam Arnesson

Tack för i fredags, Stockholm!

Att vara bonde är ibland jobbigt. Som idag när jag gick ut till lagården i ösregn en timme tidigare än vanligt på grund av den förbaskade sommartiden. Fredag var däremot inte en jobbig dag.

Då fick jag återigen träffa alla underbara människor som köpt lammkött av oss inför påsk. För mig är varje sådant tillfälle en höjdpunkt. Det är smått fantastiskt att många av de som köpte lammkött i fredags har hängt med från vår första tur till Stockholm för 3-4 år sen – när pappa lämnade ut kött från vår gröna volvos baklucka. Ännu mer fantastiskt är att jag kallar många av er vänner.

Vi visar att det går

Vänner; klyftan mellan stad och land känns ibland milsvid. Men när vi träffades på parkeringsplatsen utanför SVT bredvid en vit skåpbil var den fasiken obefintlig. Det tycker jag är vackert. För mig och er känns det hela förmodligen helt rimligt. Bonden kör in köttet till stan, ni kommer och hämtar upp – inga konstigheter alls. Jag skulle vilja säga att det är helt rimligt, men vi gör faktiskt något stort; vi visar att det går. Industrijordbruk med minskat antal bönder behöver inte vara resultatet när städer och befolkning växer, snarare tvärtom. Vi visar att det går, och vi är alla både stad och land.

Kom och hälsa på!

Den närmsta tiden blir alla nyfödda lamm mitt största fokus, sen blir det sommar, grönbete, grässkördar och allt möjligt. I augusti börjar nästa köttsäsong, då de första lammen blir tillräckligt stora efter en vår och sommar av grönt gräs. Tills dess – välkomna att hälsa på oss på Jannelunds Gård. I frysen finns alltid lammkött, och rätt mycket av vår nya örtkorv som passar utmärkt på grillen.

Eget styckeri och KRAV-märkt nötkött i höst

Det kommer att bli ett händelserikt år på gården. Vårt alldeles eget styckeri och vår gårdsbutik tar form och blir förhoppningsvis klart till hösten. Planer finns också på att skaffa några kalvar under sommaren – så till hösten kan det även finnas KRAV-märkt nötkött att köpa.

 

Bonde söker lön

Att människor inte utnyttjats genom dåliga löner eller usla arbetsvillkor är oftast en hög prioritet när vi väljer mellan lite billigare kaffe eller Fairtrade-märkt sådant. Rättvisemärkt är en grundnivå. Men hur är det med mat som kommer ifrån Sverige?

Ja, hur är det att vara bonde i Sverige? Om man ska tro den mediala bilden av bonden är det ömsom lönsamhetskris, ömsom romantiskt och fantastiskt som i Bonde söker fru. Verkligheten ligger någonstans däremellan. När bönder själva får svara på vad som är bra med bondeyrket är det de flexibla arbetstiderna, förmågan att planera sin dag och styra över sig själv som lyfts fram; förutom närheten och kärleken till naturen. Och visst är det så att Sverige har en omfattande lagstiftning gällande arbete och sociala villkor.

Den andra sidan av myntet är hårt arbete. 12-14 timmar om dagen är ingen ovanlighet, snarare standard. Samtidigt avlöses mjölkkriser med griskriser och andra kriser. Det är inte lätt att vara bonde och tjäna pengar, trots allt arbete. Människor är inte beredda att betala det som krävs i butiken, eller så försvinner betalningen för alla svenska mervärden i handelskedjan ner till bonden. Bonden fortsätter att arbeta 12 timmar per dag utan att få en vettig timlön för mer än hälften av de timmarna. Är det klokt då? Att man som företagare sätter in ett obegränsat antal arbetstimmar i en verksamhet där man inte har ett krav på att ta betalt för mer än hälften? Det är knappast receptet för en fungerande marknad. Det är ju tur då att man har de flexibla arbetstiderna och närheten till naturen. Tyvärr är det svårt att betala elräkningar med flexibla arbetstider och närhet till naturen.

Lantbruksbranschens standardlösning på det problemet är att alternativt skylla på handeln som tar ut en för stor marginal, eller att klaga på regeringen, EU eller tunga regelbördor. Sällan nämns bondens egen förmåga att göra något åt problemet, eller snarare lantbruksföretagares som grupp. Så länge de flesta fortsätter att sätta in otaliga arbetstimmar utan att kräva betalt, kommer priset i butiken att vara för lågt. Så länge lantbrukare och dess branschorganisationer inte väljer att hitta nya affärslösningar, nya innovativa sätt att driva lantbruksföretag på, kommer inget att hända.

Den svenska djurskyddslagstiftningen anklagas ofta för att tygla lantbruket vid ett hårt regelverk som gör det omöjligt att konkurrera på en världsmarknad. Synen på regelverk påverkar också bonden på fler sätt än genom fina ord som konkurrenskraft – det inskränker på sätt och vis på det som får bonden att jobba så många timmar utan betalning: friheten. Ur ett perspektiv blir frihet och regelverk två motpoler, men det går också att se det på ett helt annat sätt. Regelverken kan vara det som gör det möjligt att ta betalt för de svenska eller ekologiska mervärdena, en förutsättning för friheten i bondeyrket. KRAV-märkningen, som även omfattar socialt ansvar, är ett utmärkt exempel på hur ett regelverk för ekologisk produktion leder till ökad lönsamhet hos bonden.

För att besvara den inledande frågan: många svenska lantbrukare jobbar under arbetsvillkor vi aldrig skulle acceptera om det kom till andra branscher. Även om de flesta bönder älskar sitt yrke är det en fråga som blir allt mer alarmerande. Vad tycker vi som samhälle? Är det rimligt att vi har en arbetsgrupp i vårt land som sliter ut sina kroppar utan att få en rimlig lön eller semester? Är den billiga mjölken i butiken verkligen så billig ur ett större perspektiv?

Adam Arnesson

Vad gör man med slaksidan?

Jo, man binder upp den.

Men först ska vi klara ut vad den älskade styckningsdetaljen egentligen heter. Kärt barn har många namn. De flesta känner nog delar av denna köttbit bäst som flanksteken. Då är det nötkött man pratar om. På lamm som är betydligt mindre blir den lilla flanken integrerad i vad som kan kallas för ”slaksida” eller ”kållap”, eller ”tunnbringa”. Det är alltså lammets sida för enkelhetens skull.

Enkelheten först

När det kommer till mat gillar jag enkelhet, precis som min pappa som har bundit upp slaksidan här på bilden ovan. Slaksidan innehåller en hel del fett och hinnor, så en tid i ugnen gör den gott. Man kan börja med att se till att köttet är rumstempererat. Sedan fyller man alltså hela härligheten med något gott. I fallet ovan: fetaost, soltorkade tomater och härliga örter. Rulla ihop till en rulle och bind ihop köttet så att det liknar något avlångt och cirkulärt. Stek på rullen i en stekpanna och skicka sedan in i ugnen. 175 grader och 75 grader innertemperatur säger Svenskt kött här. Det kan nog tänkas ta en timme eller lite till. Man kan också tänka sig en 140 grader och 2 timmar istället.

Fett är gott

Många blir rädda så fort de hör ordet fett yttras – och särskilt när det kommer till lamm. Lamm ska vara magert? Nja. Det är i fettet som smaken sitter, och om det är ett bra kött från lamm som bara ätit gräs och vuxit i sin egen takt, är fett bra. Slaksidan glöms ofta bort, men tillagad på rätt sätt är den en fin styckningsdetalj – som faktiskt är lika god att äta kall som varm. Jag hoppas att fler ska våga sig på att tillaga slaksida. Eller kållap. Eller tunnbringa.

 

/Adam