Skip to content

En resa i mathantverk

Jag har en 25-årskris. Jag har stuckit till Jämtland för att lära mig mathantverk från grunden.

Nja, det skulle ju faktiskt kunna vara något en söderhipster gjorde för att sticka ut ur mängden. Men för mig är det ett naturligt steg i gårdens utveckling, eller för mig som bonde. Alltså är jag väl hipster på riktigt. Största respekt för jorden och för djuren måste följas av största respekt för maten. Jag vill kunna förädla alla råvaror så långt som bara är möjligt. Jag vill kunna skapa mathantverk. Mat med tydlig identitet som kommit till genom kunskap och innovation av lokala råvaror. Mat som skapar arbetstillfällen och möten mellan olika kulturer.

Just nu pågår vecka två i Eldrimners grundutbildning för mathantverkare. Eldrimner, som är ett nationellt resurscentrum för mathanverk, har funnits sedan 1995 i samhället Ås, strax utanför Östersund. Det är otroligt vilken kompetens som samlats på denna plats; än mer otroligt är allt som åstadkommits under de här 20 åren. SM i mathantverk delar varje ut guld-, silver- och bronsmedaljer till mathantverk från hela landet. Eldrimner har förmodligen lyft det svenska mathantverket till höjder man inte kan ha anat för 20 år sedan.

För visst finns det oerhört mycket mathantverk i Sverige att vara stolt över. På bilden här ovan syns Sigrid Kuusiniemi, som tillsammans med sin make Reino tillverkar ost på Stengärde getgård utanför Östersund. Osten som Sigrid håller i är en källarlagrad getost, gjord på obehandlad mjölk, och en av de godaste ostar jag någonsin ätit. För att inte tala om dess skönhet.

Jag har länge gått och funderat på vad det långsiktiga målet med Jannelunds Gård egentligen är. Nu när jag är här i Jämtland och ser ett så fantastiskt mathantverk, och ovanligt många mathantverkare per capita, börjar bilden på något sätt att kristalliseras. Jag vill skapa framtidens hållbara lantbruk i Jannelunds Gård, självklart ur miljö- och djurvälfärdssynpunkt. Men den tredje dimensionen är mathantverk, och den lockar mig mycket just nu. Höglyftande planer kanske, men jag vet att jag kan lyckas. I en tid med mjölk- och griskriser behöver nya vägar prövas, och någon behöver visa att det går. Jag vill göra det tillsammans med er, alla er som köper lammkött, eller läser den här bloggen. Genom att göra det är ni delaktiga i att skapa framtidens hållbara lantbruk. Kul ska vi ha!

 

Debatt: Upp till kamp nästa generation bönder!

Jag är trött på att höra att vi inte får betalt för våra produkter, och att ”någon” måste göra ”något”.

Nästa generations lantbrukare behöver inte acceptera gamla sanningar. Det storskaliga industrijordbruket är inte framtiden.

I förra veckan publicerades texten med rubriken ovan hos Expressen Debatt. Ibland när man sätter sig ner för att skriva vet man att texten kommer att bli en av ens viktigaste. Så var det den här gången. Under sommaren har jag läst boken Marina Bellezza, skriven av Silvia Avalllone. Ett kapitel i taget för att den skulle ta slut så långsamt som bara möjligt. Det som blev texten i Expressen; Andrea Caucino, mjölkbonden i Biella-provinsen, den aldrig sinande oberäkneligheten i hjortens ögon, beräkneligheten i en sol som går upp och ned varje dag, revolutionslustan: allt är en väldigt stor del av mig. Det är utlämnande att avslöja var källan till ens outtömliga energi finns, det som får en att fortsätta vad som än händer. Mitt svar finns i Marina Bellezza.

Andrea Caucino bor i Biella-provinsen i norra Italien. Den stenrika borgmästarens fattiga son, som vänt ryggen till samhället, barrikaderar sig i ladugården med sina kor mot den bistra kylan. Han skottar sig igenom en meter snö för att ta sig till det lilla mejeriet där han återigen ska värma mjölken och bryta ostmassan.

De hade underskattat honom, bönderna som fortsätter att sälja sin mjölk till mejerierna för ingenting.

Han, nybörjaren, som lyckats genom att vända sig direkt till konsumenterna, i ett Italien som håller på att rasa samman. Han hade stannat kvar, och nu utkämpar han ett krig – en revolution. Hans armé består av 16 kor, och den här kvällen kämpar de tillsammans mot Sibiriens kyla.

Det skriver Silvia Avallone i boken Marina Bellezza. En berättelse om unga människor i ett Italien i förfall. De små byarna runt Biella krackelerar. Längs vägarna syns skylt efter skylt med texten ”Till salu”. Den stora drömmen traktens unga har är att slå igenom i någon dokusåpa, att bli en ”velina”, en flicka som används som levande dekoration i många italienska tv-program. Unga med hopp flyttar till städerna.

Men något är på väg att hända. De 27 åren som Andrea Caucino har levat har alla ägnats till att förbereda något. Han vägrar att acceptera den sanning som råder i Norra Italien, med köpcentrum kantade av stora parkeringsplatser bredvid de små gårdarna som inte längre är lönsamma att driva vidare. Han ska göra som sin farfar och på nytt leda upp de 16 korna av den gamla rasen Tiroler Grauvieh till sommarbetet vid Riabella. Hans drivkrafter är av omänskliga mått och han ska lyckas.

Silvia Avallone lyckas i sin bok med något som lantbrukare, och företrädare från lantbruksbranschen misslyckats så fatalt med i så många år. Hon skapar framtidstro, revolution, genom sin berättelse.

I Sverige precis som i Italien klagar man över att landsbygden förfaller, att gårdar läggs ner och att unga flyttar till staden.

Men nästa generations lantbrukare behöver inte acceptera den sanning som råder just nu. De analyser som gjordes på 60- och 70 talet gäller inte längre. Det behöver inte vara det storskaliga, rationella industrijordbruket, där djur behandlas som maskiner, som är framtiden. Det är dags att göra en egen analys.

Den industriella djurproduktion som är standard i dag kommer med stor sannolikhet att vara en parantes i mänsklighetens historia. Den mänskliga empatin sträcker sig allt längre ut ifrån oss själva ju längre vi får leva i en värld som inte förstörs av krig – vilket vi får hoppas att vi får göra i framtiden. Lantbrukarens roll kommer allt mer att likna en ”planetskötares”. Att driva lantbruk kommer att handla om att samarbeta med naturen, och djuren. Att driva ett hållbart lantbruk som bidrar till hela den här planetens och alla dess invånares bättre hälsa. Att skapa de unika värden som ingen maskin någonsin kommer att klara av att skapa.

Jag är trött på att höra att vi inte får betalt för våra fantastiska produkter, att någon måste göra något. Den där någon är oftast staten eller den mejeriförening man själv är delägare i, och något är inte sällan stödpaket i olika former. Om någon vägrar att betala för det man vill sälja borde den rimliga åtgärden vara att sälja till någon som vill betala och se till att TA betalt – inte FÅ betalt. Det finns allt fler exempel på gårdar som säljer sin mjölk direkt till konsument. Människor uppger gång på gång att de skulle betala mer för mjölken om det bara fanns möjlighet. Se till att ge dem den möjligheten!

Vill du som konsument av livsmedel stödja svenska lantbrukare är det mest effektivt att köpa produkter av dem som väljer att vända sig direkt till dig. Leta efter böndernas egna varumärken och åk ut till gårdarna. Mer av det du betalar går då till bonden. Som ren bonus får du en mer unik produkt och dessutom en upplevelse. I bästa fall kan du också ge beröm till bonden för de fantastiska produkterna. Det är förmodligen något som hen aldrig har fått från varken Arla eller staten.

Efter den här texten kommer jag att kallas naiv. Men jag kommer att bevisa att de som påstår det har fel. Vi skapar vår egen framtid. Vår revolution börjar nu. Min armé består av 100 får och jag slåss mot dem som inte tror att min framtid kan bli verklighet. Jag vet att vi är fler.

Publicerad i Expressen Debatt 4/8 2015

Uppmärksammad i Nerikes Allehanda 4/8 2015

Angus på gården!

Det var 15 år sedan en ko satte sin klöv på Jannelunds Gård, men nu är det dags igen.

Förra veckan kom gänget här ovan till gården – fyra Angus-kvigor med lite inslag av Hereford. Tanken var från början att de här ska beta på gräs under sommaren och hösten tills de vuxit till sig, men när de väl kommit till gården kändes det så bra. Klart att vi ska ha kor på gården! Kvigorna är alltså här för att stanna (även om kanske dessa blir till kött).

Fler djurslag skapar mer mångfald och det gör att vi kan utnyttja våra beten och vår mark på ett bättre sätt. Att skaffa nötkreatur permanent passar alltså väldigt väl ihop med vår idé med vad hållbarhet är, och vad ekologiskt lantbruk är. Fler djurslag ska det förhoppningsvis bli, och eget slakteri för att knyta kretsloppen ytterligare. Men så länge hälsar vi korna välkomna!

Råbiffen

Råbiff är sedan några år tillbaka en av mina absoluta favoriträtter, sen jag insåg att rått kött format till en biff med lite tillbehör inte är äckligt, utan helt ljuvligt. Äntligen fick jag igår tid till att göra en råbiff på mitt alldeles egna lammkött.

Det här blev min första råbiff på lamm och jag är riktigt nöjd måste jag säga. Jag gjorde den på innanlår, vilket är vanligt i råbiffsammanhang, p.g.a. magert, mört och smakrikt. Eftersom jag gillar struktur och lite grovhet hackade jag den hyfsat fint med kniv när innanlåret var i halvfryst tillstånd. Man kan även mala den i köttkvarn både en och två gånger, men ja, grovheten tillför något extra tycker jag.

Klassiska tillbehör som synes. Egen majonnäs, kapris, rödlök, rödbetor, dijonsenap och knallgul äggula från min systers glada höns. Det där är en smaksak.

Eftersom det trots allt är rått kött vi snackar om är hygien viktigt. Det malda/hackade köttet ska spisas inom kort och hållas kallt hela tiden. Är man gravid ska man inte äta rått kött, utan får glatt steka på biffen.

Råbiff blir en stående delikatess på lamminnanlår hemma hos mig i fortsättningen.