Skip to content

Att förvalta jorden vi brukar

”Min uppgift och mitt mål som lantbrukare är inte att förvalta familjeföretaget i någon traditionell mening, det är att förvalta jorden vi brukar. Jag förvaltar djuren och växterna som finns på vår mark, och som vi bär ansvar för. Jag förvaltar och utvecklar biologisk mångfald, pollinering och vår närmiljö.”

Ja, jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Texten kommer ur en lång intervju med mig hos KIT, i samarbete med 3Företag och man läser den här: Han skaffade får och Twitter – i samma veva

Det är inte alltid ens tankar och person går igenom en text, särskilt inte i intervjuform, men det här är verkligen 100 % Ekobonden och 100 % Jannelunds Gård. Vi är planetskötare.

En hyllning till det Gastronomiska samtalet

Ers Kungliga Höghet, jag är en planetskötare.

Tidigare i veckan (27/1) hade jag äran att vara en av invigningstalarna på Gastronomiskt Forum i Nyköping. I publiken fanns en stor del av Sveriges samlade kompetens inom mat; från jord till handel, till restaurang, till kommunikatörer, till beslutsfattare, till H.K.H. Prins Carl Philip.

Gastronomiskt Forum anordnas årligen av Gastronomiska Samtal, och i samband med detta avgörs även riksfinalen i Gastronomiska Matverk, Sveriges största produktutvecklingstävling för råvaruproducenter, förädlare och matlagare som tävlar i lag, landskapsvis.

lammkott-ekologiskt-krav-jannelunds gård-ekobonden

H.K.H. Prins Carl Philip uppskattade mitt tal – kul!

Efter årets möten och samtal förstod jag faktiskt inte riktigt vad som hade hänt. Aldrig förr har jag på så kort tid deltagit i en mängd samtal med välbekanta och nya ansikten, utvecklat och skapat så många nya idéer.

Alla som i sitt arbete befinner sig på konferenser då och då, vet också att det oftast handlar om exakt samma saker; plötsligt sitter man där under en föreläsning och har missat den sista kvarten för att man försöker twittra ut någon substans. På Gastronomiskt Forum hinner man inte twittra för att man är upptagen med att samtala.

I mitt tal pratade jag huvudsakligen om bristen på unga entreprenörer inom lantbruket, och om hur branschens egen självbild bär en stor del av ansvaret för detta. Jag menar att stora ekonomiska samhällsframsteg kräver att gamla sanningar och gamla tekniker ersätts med nya – som utmanar det befintliga dödläget. Jag tror att vi har ett helt pärlband av lantbruksrevolutioner framför oss. Det konventionella storskaliga lantbruket har på många vis effektiviserats och rationaliserats så långt att marginalerna är minimala och det finns små möjligheter till att förbättra lönsamheten – vad nationalekonomen Joseph Shumpeter hade kallat för ”den kreativa förstörelsen”.

Vi kan inte kräva att morgondagens lantbrukare ska gå in i sitt företagande och göra exakt samma sak som dagens lantbrukare gör, och dessutom på ett mirakulöst sätt hitta de små marginalerna som företagen idag misslyckas hitta.

Min revolution består i att visa att det går, att vi själva skapar vår egen framtid, att vi själva berättar vår egen sanning, och att det är en fantastisk bransch att jobba i. Att det jag gör hemma på gården faktiskt hjälper den här världen vi lever i, att bli lite bättre. Jag presenterar oftast mig själv som ekologisk fårbonde och matentreprenör, men jag ser allt mer på mig själv som en mycket stolt planetskötare.

lammkott-ekologiskt-krav-jannelunds gård-ekobonden

Jag med Hans Naess, grundare Gastronomiska Samtal, och en sann förebild.

Gastronomiska Samtal är en plattform och en arena för förändring. Det är en revolution i sig själv, som jag och det svenska lantbruket har väntat på länge. Jag vet inte hur grundaren Hans Naess, verksamhetsledaren Carin Granlund Olsen och alla medarbetare bär sig åt, men på något sätt lyckas man samla hela Matsveriges framåtsyftande personer i ett rum, få dem att lägga ned sina särintressen, och tillsammans lösa problem och utveckla nya idéer. Först i torsdags insåg jag hur rätt det träffar och hur viktigt det är. Här är det inte tal om några debatter där någon har rätt eller fel; det är samtal där alla vill framåt. Och vilka problem kan egentligen inte lösas med de förutsättningarna?

 

 

 

Klart är att man räddar världen bäst genom mat, och kanske särskilt genom att samtala om den. Ett stort tack till Hans Naess och alla som arbetar med Gastronomiskt Forum. Jag är faktiskt helt övertygad om att Matsverige vore en dystrare plats utan er. Det är i samtalen förändringen börjar. Många avgörande samtal för matens framtid börjar hos er.

En resa i mathantverk

Jag har en 25-årskris. Jag har stuckit till Jämtland för att lära mig mathantverk från grunden.

Nja, det skulle ju faktiskt kunna vara något en söderhipster gjorde för att sticka ut ur mängden. Men för mig är det ett naturligt steg i gårdens utveckling, eller för mig som bonde. Alltså är jag väl hipster på riktigt. Största respekt för jorden och för djuren måste följas av största respekt för maten. Jag vill kunna förädla alla råvaror så långt som bara är möjligt. Jag vill kunna skapa mathantverk. Mat med tydlig identitet som kommit till genom kunskap och innovation av lokala råvaror. Mat som skapar arbetstillfällen och möten mellan olika kulturer.

Just nu pågår vecka två i Eldrimners grundutbildning för mathantverkare. Eldrimner, som är ett nationellt resurscentrum för mathanverk, har funnits sedan 1995 i samhället Ås, strax utanför Östersund. Det är otroligt vilken kompetens som samlats på denna plats; än mer otroligt är allt som åstadkommits under de här 20 åren. SM i mathantverk delar varje ut guld-, silver- och bronsmedaljer till mathantverk från hela landet. Eldrimner har förmodligen lyft det svenska mathantverket till höjder man inte kan ha anat för 20 år sedan.

För visst finns det oerhört mycket mathantverk i Sverige att vara stolt över. På bilden här ovan syns Sigrid Kuusiniemi, som tillsammans med sin make Reino tillverkar ost på Stengärde getgård utanför Östersund. Osten som Sigrid håller i är en källarlagrad getost, gjord på obehandlad mjölk, och en av de godaste ostar jag någonsin ätit. För att inte tala om dess skönhet.

Jag har länge gått och funderat på vad det långsiktiga målet med Jannelunds Gård egentligen är. Nu när jag är här i Jämtland och ser ett så fantastiskt mathantverk, och ovanligt många mathantverkare per capita, börjar bilden på något sätt att kristalliseras. Jag vill skapa framtidens hållbara lantbruk i Jannelunds Gård, självklart ur miljö- och djurvälfärdssynpunkt. Men den tredje dimensionen är mathantverk, och den lockar mig mycket just nu. Höglyftande planer kanske, men jag vet att jag kan lyckas. I en tid med mjölk- och griskriser behöver nya vägar prövas, och någon behöver visa att det går. Jag vill göra det tillsammans med er, alla er som köper lammkött, eller läser den här bloggen. Genom att göra det är ni delaktiga i att skapa framtidens hållbara lantbruk. Kul ska vi ha!

 

Debatt: Upp till kamp nästa generation bönder!

Jag är trött på att höra att vi inte får betalt för våra produkter, och att ”någon” måste göra ”något”.

Nästa generations lantbrukare behöver inte acceptera gamla sanningar. Det storskaliga industrijordbruket är inte framtiden.

I förra veckan publicerades texten med rubriken ovan hos Expressen Debatt. Ibland när man sätter sig ner för att skriva vet man att texten kommer att bli en av ens viktigaste. Så var det den här gången. Under sommaren har jag läst boken Marina Bellezza, skriven av Silvia Avalllone. Ett kapitel i taget för att den skulle ta slut så långsamt som bara möjligt. Det som blev texten i Expressen; Andrea Caucino, mjölkbonden i Biella-provinsen, den aldrig sinande oberäkneligheten i hjortens ögon, beräkneligheten i en sol som går upp och ned varje dag, revolutionslustan: allt är en väldigt stor del av mig. Det är utlämnande att avslöja var källan till ens outtömliga energi finns, det som får en att fortsätta vad som än händer. Mitt svar finns i Marina Bellezza.

Andrea Caucino bor i Biella-provinsen i norra Italien. Den stenrika borgmästarens fattiga son, som vänt ryggen till samhället, barrikaderar sig i ladugården med sina kor mot den bistra kylan. Han skottar sig igenom en meter snö för att ta sig till det lilla mejeriet där han återigen ska värma mjölken och bryta ostmassan.

De hade underskattat honom, bönderna som fortsätter att sälja sin mjölk till mejerierna för ingenting.

Han, nybörjaren, som lyckats genom att vända sig direkt till konsumenterna, i ett Italien som håller på att rasa samman. Han hade stannat kvar, och nu utkämpar han ett krig – en revolution. Hans armé består av 16 kor, och den här kvällen kämpar de tillsammans mot Sibiriens kyla.

Det skriver Silvia Avallone i boken Marina Bellezza. En berättelse om unga människor i ett Italien i förfall. De små byarna runt Biella krackelerar. Längs vägarna syns skylt efter skylt med texten ”Till salu”. Den stora drömmen traktens unga har är att slå igenom i någon dokusåpa, att bli en ”velina”, en flicka som används som levande dekoration i många italienska tv-program. Unga med hopp flyttar till städerna.

Men något är på väg att hända. De 27 åren som Andrea Caucino har levat har alla ägnats till att förbereda något. Han vägrar att acceptera den sanning som råder i Norra Italien, med köpcentrum kantade av stora parkeringsplatser bredvid de små gårdarna som inte längre är lönsamma att driva vidare. Han ska göra som sin farfar och på nytt leda upp de 16 korna av den gamla rasen Tiroler Grauvieh till sommarbetet vid Riabella. Hans drivkrafter är av omänskliga mått och han ska lyckas.

Silvia Avallone lyckas i sin bok med något som lantbrukare, och företrädare från lantbruksbranschen misslyckats så fatalt med i så många år. Hon skapar framtidstro, revolution, genom sin berättelse.

I Sverige precis som i Italien klagar man över att landsbygden förfaller, att gårdar läggs ner och att unga flyttar till staden.

Men nästa generations lantbrukare behöver inte acceptera den sanning som råder just nu. De analyser som gjordes på 60- och 70 talet gäller inte längre. Det behöver inte vara det storskaliga, rationella industrijordbruket, där djur behandlas som maskiner, som är framtiden. Det är dags att göra en egen analys.

Den industriella djurproduktion som är standard i dag kommer med stor sannolikhet att vara en parantes i mänsklighetens historia. Den mänskliga empatin sträcker sig allt längre ut ifrån oss själva ju längre vi får leva i en värld som inte förstörs av krig – vilket vi får hoppas att vi får göra i framtiden. Lantbrukarens roll kommer allt mer att likna en ”planetskötares”. Att driva lantbruk kommer att handla om att samarbeta med naturen, och djuren. Att driva ett hållbart lantbruk som bidrar till hela den här planetens och alla dess invånares bättre hälsa. Att skapa de unika värden som ingen maskin någonsin kommer att klara av att skapa.

Jag är trött på att höra att vi inte får betalt för våra fantastiska produkter, att någon måste göra något. Den där någon är oftast staten eller den mejeriförening man själv är delägare i, och något är inte sällan stödpaket i olika former. Om någon vägrar att betala för det man vill sälja borde den rimliga åtgärden vara att sälja till någon som vill betala och se till att TA betalt – inte FÅ betalt. Det finns allt fler exempel på gårdar som säljer sin mjölk direkt till konsument. Människor uppger gång på gång att de skulle betala mer för mjölken om det bara fanns möjlighet. Se till att ge dem den möjligheten!

Vill du som konsument av livsmedel stödja svenska lantbrukare är det mest effektivt att köpa produkter av dem som väljer att vända sig direkt till dig. Leta efter böndernas egna varumärken och åk ut till gårdarna. Mer av det du betalar går då till bonden. Som ren bonus får du en mer unik produkt och dessutom en upplevelse. I bästa fall kan du också ge beröm till bonden för de fantastiska produkterna. Det är förmodligen något som hen aldrig har fått från varken Arla eller staten.

Efter den här texten kommer jag att kallas naiv. Men jag kommer att bevisa att de som påstår det har fel. Vi skapar vår egen framtid. Vår revolution börjar nu. Min armé består av 100 får och jag slåss mot dem som inte tror att min framtid kan bli verklighet. Jag vet att vi är fler.

Publicerad i Expressen Debatt 4/8 2015

Uppmärksammad i Nerikes Allehanda 4/8 2015

Uppror som hjälper eller stjälper

Idag går initiativet Landsbygdsupproret av stapeln på ett 20-tal orter i Sverige.  Rädda bönderna, rädda landsbygden, rädda de svenska jobben står det i evenemangstexten på Facebook. Hur då, undrar jag?

Orden landsbygd och uppror för tankarna direkt till Frankrike där traktordemonstrationer och gödselspridning på gator inte hör till ovanligheterna. Nu verkar det inte riktigt vara planen i Sverige, men åtminstone traktordemonstrationer på ett antal platser i Sverige – på Mynttorget bredvid Riksdagen och vid Mariebergs Köpcentrum utanför Örebro för att nämna ett par.

hemsidan för Landsbygdsupproret kan man vidare läsa att: nu räcker det med urbanisering, landsbygdsmobbing, centralisering och så vidare. För att motverka detta uppmanas bönder och landsbygdsbor att ta sin traktor och samlas på offentliga platser för att visa upp det som är positivt med landsbygden. Gå från tanke till handling. Någonstans här börjar skeptikern inom mig ställa frågor. Visst är tanken fin, det finns många problem på landsbygden, varav det minskande antalet verksamma bönder är ett av de största. Konkreta lösningsförslag på detta verkar vara att kräva till exempel straffskatt på importerad mat. Det är en orimlig väg att gå av så många skäl, men visst, om man vill ta bort alla Sveriges möjligheter att föra handelsrelationer med andra länder kan det vara bra. Det hela spär också på den gamla attityden om att bönder bara klagar och vill få mer betalt genom bidrag och subventioner.

Att ställa upp ett gäng traktorer utanför Riksdagen får på sin höjd förbipasserande att ta en bild till Instagram och skriva något lustigt om att ”ja nu är bönderna i stan”. Man får säkert en del medial uppmärksamhet och så kan man kanske få sippa på en kopp kaffe och en grillad korv mellan traktorerna. Men uppmärksamhet väcker kanske opinion ändå och det borde väl gynna alla, så varför sitter jag här och ifrågasätter? Jo, för att det inte är bra nog, och för att det snarare kan vara skadligt.

Det finns många företagsamma landsbygdsbor som faktiskt ser till att göra något åt situationen som så många bekymrar sig över. Och då menar jag mer än att gnälla över att staden mobbar landsbygden och därför köra traktorn till ett torg. Medborgare som engagerar sig politiskt för att förändra, lantbrukare som utvecklas med samtiden och hittar nya affärsmöjligheter, landsbygdsföretagare som hittar nya innovativa sätt att skapa lokal samhällsnytta, föreningar som genom crowd funding ger nytt liv till den gamla nedlagda skolan. Ja det går att fortsätta länge.

Man bör nog fundera ett varv till på vad det egentligen är att gå från ord till handling och vilken typ av opinion det är man skapar. Budskapet hamnar lätt i den gamla fållan: bönderna är sura och vill ha sänkt dieselskatt. Vore det inte trevligare att sprida opinionen: landsbygdsföretagare hittar faktiskt nya sätt att bedriva miljönyttig verksamhet på, och producerar samtidigt mängder av livsmedel – det är kanske en verksamhet som samhället borde investera mer i?

Urbanisering är inte ett hot mot landsbygden. Urbaniseringen är i viss mån ett faktum, men behöver inte alls vara ett negativt sådant (på vissa håll börjar dessutom det motsatta synas). Antingen kan landsbygden sura över detta eller se till att vända urbaniseringen till sin fördel. Börja göra affärer, bli företagare och ta betalt.

Adam Arnesson

Bonde söker lön

Att människor inte utnyttjats genom dåliga löner eller usla arbetsvillkor är oftast en hög prioritet när vi väljer mellan lite billigare kaffe eller Fairtrade-märkt sådant. Rättvisemärkt är en grundnivå. Men hur är det med mat som kommer ifrån Sverige?

Ja, hur är det att vara bonde i Sverige? Om man ska tro den mediala bilden av bonden är det ömsom lönsamhetskris, ömsom romantiskt och fantastiskt som i Bonde söker fru. Verkligheten ligger någonstans däremellan. När bönder själva får svara på vad som är bra med bondeyrket är det de flexibla arbetstiderna, förmågan att planera sin dag och styra över sig själv som lyfts fram; förutom närheten och kärleken till naturen. Och visst är det så att Sverige har en omfattande lagstiftning gällande arbete och sociala villkor.

Den andra sidan av myntet är hårt arbete. 12-14 timmar om dagen är ingen ovanlighet, snarare standard. Samtidigt avlöses mjölkkriser med griskriser och andra kriser. Det är inte lätt att vara bonde och tjäna pengar, trots allt arbete. Människor är inte beredda att betala det som krävs i butiken, eller så försvinner betalningen för alla svenska mervärden i handelskedjan ner till bonden. Bonden fortsätter att arbeta 12 timmar per dag utan att få en vettig timlön för mer än hälften av de timmarna. Är det klokt då? Att man som företagare sätter in ett obegränsat antal arbetstimmar i en verksamhet där man inte har ett krav på att ta betalt för mer än hälften? Det är knappast receptet för en fungerande marknad. Det är ju tur då att man har de flexibla arbetstiderna och närheten till naturen. Tyvärr är det svårt att betala elräkningar med flexibla arbetstider och närhet till naturen.

Lantbruksbranschens standardlösning på det problemet är att alternativt skylla på handeln som tar ut en för stor marginal, eller att klaga på regeringen, EU eller tunga regelbördor. Sällan nämns bondens egen förmåga att göra något åt problemet, eller snarare lantbruksföretagares som grupp. Så länge de flesta fortsätter att sätta in otaliga arbetstimmar utan att kräva betalt, kommer priset i butiken att vara för lågt. Så länge lantbrukare och dess branschorganisationer inte väljer att hitta nya affärslösningar, nya innovativa sätt att driva lantbruksföretag på, kommer inget att hända.

Den svenska djurskyddslagstiftningen anklagas ofta för att tygla lantbruket vid ett hårt regelverk som gör det omöjligt att konkurrera på en världsmarknad. Synen på regelverk påverkar också bonden på fler sätt än genom fina ord som konkurrenskraft – det inskränker på sätt och vis på det som får bonden att jobba så många timmar utan betalning: friheten. Ur ett perspektiv blir frihet och regelverk två motpoler, men det går också att se det på ett helt annat sätt. Regelverken kan vara det som gör det möjligt att ta betalt för de svenska eller ekologiska mervärdena, en förutsättning för friheten i bondeyrket. KRAV-märkningen, som även omfattar socialt ansvar, är ett utmärkt exempel på hur ett regelverk för ekologisk produktion leder till ökad lönsamhet hos bonden.

För att besvara den inledande frågan: många svenska lantbrukare jobbar under arbetsvillkor vi aldrig skulle acceptera om det kom till andra branscher. Även om de flesta bönder älskar sitt yrke är det en fråga som blir allt mer alarmerande. Vad tycker vi som samhälle? Är det rimligt att vi har en arbetsgrupp i vårt land som sliter ut sina kroppar utan att få en rimlig lön eller semester? Är den billiga mjölken i butiken verkligen så billig ur ett större perspektiv?

Adam Arnesson