Skip to content

Köttets lustar

Jag är tvungen att fatta ett beslut. Jag ska äta vegetariskt när jag inte kan välja kött från Jannelund eller motsvarande.

Karl Ludwig Schweisfurth tog en gång i tiden samma beslut, då han drev Europas största slakt- och charkföretag. Efter att han började ifrågasätta den industriella tillverkningen och de högpresterande djuren valde han att starta det som idag är Herrmannsdorfer, en gård i tyska Bayern som tillverkar livsmedel av högsta kvalitet i samklang med natur och med största respekt för djuren. I ett föredrag hos Eldrimner (Nationellt resurscentrum för mathantverk) berättade han om hur han under ett besök hos en grisfabrikant mötte ögonen hos en gris som anklagande frågade: Vad gör ni med oss? Karl Ludwig åkte hem, släppte ut djuren och bytte filosofi. Det befintliga industriella systemet är trasigt, säger han idag. Men det finns en rörelse, människor som vägrar äta köttet från sådana djur som lever innanför fyra betongväggar. Idag finns det ingen som kan säga ”Jag visste inte om det”. Det är särskilt aktuellt i dessa dagar med Henrik Schyfferts program Köttets lustar, där man svart på vitt får se hur både produktionen och den ångestfyllda slakten går till. Det är vad som ligger bakom den billiga skinkan, och det är grisen som betalar det låga (höga) priset.

Visst går det att föda upp djur på ett respektfullt sätt. Det finns många som gör det idag och förhåller sig till att djuren är levande och kännande, att de har behov som måste få komma ut för att de ska kunna må bra.  Själva dödandet är svårare, vad ger människan rätt att döda en levande varelse för köttets skull? Man kan såklart välja att avstå kött, det respekterar jag i högsta grad. En annan väg som jag och andra etiska djuruppfödare valt är den där man erkänner för sig själv att död är en del av livet. Oavsett vad vi människor gör på den här planeten orsakar vi död: av insekter, fågelarter, ekosystem, kanske varelser som vi inte ens känner till. Vi kan välja att förhålla oss till denna död och göra vårt bästa för att minimera skadan vi orsakar, eller blunda för allt och separera oss själva från naturen. Problemet vid det senare alternativet är att vår framfart fortsätter att orsaka död, trots att vi blundar och moraliskt friskriver oss ifrån det genom att avstå kött. Alltså, en bondes uppgift är att ta ansvar för djurens välmående, att se till att glädjen får synas i deras ögon, och att se till att det sista skeendet i djurets liv sker utan stress och ångest. Kan jag äta den sortens kött några gånger i veckan gör jag det med stolthet och vördnad för det som en gång varit ett levnadsglatt djur.

Att vara bonde har i industrijordbruket reducerats till att vara en producent eller mer rakt uttryckt: en fabrikant, där målet är att producera så många grisar som möjligt så billigt som möjligt. Att sedan djuren förgås av sin saknad efter något de aldrig fått uppleva – känslan av färsk jord mot sitt tryne, är en förlust man vägt mot ekonomisk lönsamhet. Det finns ingen jord på betonggolv. Strukturomvandlingen som lett fram till detta har styrts av politiska beslut och marknadskrafter, som Ann-Helen Meyer von Bremen så väl uttryckte i det andra programmet av Köttets lustar. Moraliska och etiska värden har fått stå tillbaka för ekonomiska värden och det är den sanningen vi möts av i blicken hos grisen som anklagande ser på oss.

Man kan välja bort eller minska sin köttkonsumtion av många anledningar, av klimatskäl, känslomässiga, etiska, moraliska, rationella skäl. Att välja att äta eller inte äta kött är ett individuellt beslut. Något som däremot borde uppgå i vår gemensamma moral som ligger till grund för vårt framtida samhälle, är att det inte anstår oss att behandla djur som maskiner. Det anstår oss inte att låta grisar klättra på varandra i ett gas-schakt under sina sista levnadsminuter. Det anstår oss inte att beröva en gris rätten att känna jord mot sitt tryne. Det anstår oss inte att blunda för att detta sker när vi väljer det billiga köttet i affären.

Alla har vi ett val: bönder, politiker, handlare och konsumenter. Ingen kan längre säga att man inget visste.

Adam Arnesson

Om den moraliska rätten

Vi människor är moraliskt överens i många frågor, de flesta av oss är helt överens om att det är moralisk fel att begå brott mot andra människor och att detta på något vis bör straffas. Där någonstans stannar dock den universella moralen.

Men de flesta är också överens om att alla människor måste gör något för att stoppa klimatförändringarna, eller åtminstone mildra dess effekter. De allra flesta är också överens om att det är fel att medvetet plåga djur, eller orsaka dem onödigt lidande. Alla har en grundtanke om vad som enligt dagens ideal är rätt och fel. Att göra rätt enligt de rådande idealen är något som hos vissa förväntas ge beröm och få en att känna sig som en god människa.

Idag är det mycket lätt att dela med sig av sin godhet i alla sociala medier, och på så vis framhäva sig på bekostnad av andras bristfällighet. Köra intervaller i löpspåret efter jobbet innan barnen hämtas från skolan och sedan köpa ekologiskt mat, laga allt från grunden och äta en fantastisk familjemiddag. Detta ryms förslagsvis inom fyra eller fem bilder på Instagram, eller i värsta fall i ett kollage med en blommig ram runt. Visst kan det få en att kräkas?

På liknande sätt kan det ibland kännas som att den miljömedvetna människan utövar sin förträfflighet i det klimatsmarta livet med fullständig transparens och hållbarhet. Jag som ekologisk bonde och debattör inom miljö och klimat ifrågasätter ständigt mig själv, och är livrädd för att framstå som en galen ekoaktivist som anser mig vara bättre än alla andra. Det ska vara kul att rädda världen, och min övertygelse är att man måste stå på människans sida för att lösa framtidens utmaningar vad gäller miljö och klimat. Just människan lyfts ofta som något negativt i dessa debatter, som orsaken till allt det dåliga. Visst är det människan som orsakar de största utsläppen av växthusgaser genom användning av fossila bränslen. Varje dag som går utan att vi slutar med det är ett bevis för mänsklighetens bristfällighet. Vi ska dock komma ihåg att människan har åstadkommit och kan åstadkomma fantastiska saker, bara vi kommer överens och jobbar mot ett gemensamt mål. Det är att ställa sig på människans sida.

Tyvärr ställer avvägningen mellan att veta vad som är rätt och fel, och att pådyvla andra sin egen moral, till det för många. Detta är miljörörelsens, djurrättsrörelsens och klimatrörelsens stora utmaning. Det spelar ingen roll hur stor moralisk rätt man har i sina åsikter och visioner, så länge den stora massan känner sig påtvingad ett bättre vetande från någon som ifrågasätter ens sätt att leva. När förhållandet blir detta är det inte revolution att byta all mat till ekologisk, eller att väga sina levnadsvanor mot vad en flygresa till Thailand kostar i växthusgaser. Revolutionen blir då istället att köpa antibiotikapumpad kyckling, dricka läsk med e-nummer och köra stadsjeep till jobbet. Gläns inte med din miljömedvetna gloria på bekostnad av andras bristfällighet, framhäv istället att alla människor gör flera val varje dag. Flera av de valen kan påverka världen på ett bra sätt, om bara tillräckligt många människor väljer rätt.

Adam Arnesson

Publicerad i Skånska Dagbladet 2016-09-19