Skip to content

Köttets lustar

Jag är tvungen att fatta ett beslut. Jag ska äta vegetariskt när jag inte kan välja kött från Jannelund eller motsvarande.

Karl Ludwig Schweisfurth tog en gång i tiden samma beslut, då han drev Europas största slakt- och charkföretag. Efter att han började ifrågasätta den industriella tillverkningen och de högpresterande djuren valde han att starta det som idag är Herrmannsdorfer, en gård i tyska Bayern som tillverkar livsmedel av högsta kvalitet i samklang med natur och med största respekt för djuren. I ett föredrag hos Eldrimner (Nationellt resurscentrum för mathantverk) berättade han om hur han under ett besök hos en grisfabrikant mötte ögonen hos en gris som anklagande frågade: Vad gör ni med oss? Karl Ludwig åkte hem, släppte ut djuren och bytte filosofi. Det befintliga industriella systemet är trasigt, säger han idag. Men det finns en rörelse, människor som vägrar äta köttet från sådana djur som lever innanför fyra betongväggar. Idag finns det ingen som kan säga ”Jag visste inte om det”. Det är särskilt aktuellt i dessa dagar med Henrik Schyfferts program Köttets lustar, där man svart på vitt får se hur både produktionen och den ångestfyllda slakten går till. Det är vad som ligger bakom den billiga skinkan, och det är grisen som betalar det låga (höga) priset.

Visst går det att föda upp djur på ett respektfullt sätt. Det finns många som gör det idag och förhåller sig till att djuren är levande och kännande, att de har behov som måste få komma ut för att de ska kunna må bra.  Själva dödandet är svårare, vad ger människan rätt att döda en levande varelse för köttets skull? Man kan såklart välja att avstå kött, det respekterar jag i högsta grad. En annan väg som jag och andra etiska djuruppfödare valt är den där man erkänner för sig själv att död är en del av livet. Oavsett vad vi människor gör på den här planeten orsakar vi död: av insekter, fågelarter, ekosystem, kanske varelser som vi inte ens känner till. Vi kan välja att förhålla oss till denna död och göra vårt bästa för att minimera skadan vi orsakar, eller blunda för allt och separera oss själva från naturen. Problemet vid det senare alternativet är att vår framfart fortsätter att orsaka död, trots att vi blundar och moraliskt friskriver oss ifrån det genom att avstå kött. Alltså, en bondes uppgift är att ta ansvar för djurens välmående, att se till att glädjen får synas i deras ögon, och att se till att det sista skeendet i djurets liv sker utan stress och ångest. Kan jag äta den sortens kött några gånger i veckan gör jag det med stolthet och vördnad för det som en gång varit ett levnadsglatt djur.

Att vara bonde har i industrijordbruket reducerats till att vara en producent eller mer rakt uttryckt: en fabrikant, där målet är att producera så många grisar som möjligt så billigt som möjligt. Att sedan djuren förgås av sin saknad efter något de aldrig fått uppleva – känslan av färsk jord mot sitt tryne, är en förlust man vägt mot ekonomisk lönsamhet. Det finns ingen jord på betonggolv. Strukturomvandlingen som lett fram till detta har styrts av politiska beslut och marknadskrafter, som Ann-Helen Meyer von Bremen så väl uttryckte i det andra programmet av Köttets lustar. Moraliska och etiska värden har fått stå tillbaka för ekonomiska värden och det är den sanningen vi möts av i blicken hos grisen som anklagande ser på oss.

Man kan välja bort eller minska sin köttkonsumtion av många anledningar, av klimatskäl, känslomässiga, etiska, moraliska, rationella skäl. Att välja att äta eller inte äta kött är ett individuellt beslut. Något som däremot borde uppgå i vår gemensamma moral som ligger till grund för vårt framtida samhälle, är att det inte anstår oss att behandla djur som maskiner. Det anstår oss inte att låta grisar klättra på varandra i ett gas-schakt under sina sista levnadsminuter. Det anstår oss inte att beröva en gris rätten att känna jord mot sitt tryne. Det anstår oss inte att blunda för att detta sker när vi väljer det billiga köttet i affären.

Alla har vi ett val: bönder, politiker, handlare och konsumenter. Ingen kan längre säga att man inget visste.

Adam Arnesson

Fem små grisar

Man är i Almedalen i en vecka och när man kommer hem har pappa skaffat fem grisar. Det visade sig vara den bästa present man kan önska sig.

Jag blev faktiskt lite kär i dessa djur som bara kastade sig ut i gräset och körde trynet rakt ner i jorden, som om de aldrig gjort något annat. När man klappar dem på magen ramlar de omkull som ett gäng fainting goats och visar själva definitionen på nöjdhet.

Från denna kärlek och lycka till tanken på alla grisar som står instängda på några kvadratmeter, utan solljus, utan jord. Betong går inte att böka i hur mycket man än försöker. Hur kan någon människa som lever i närhet med detta djur mena att det är bra för grisen? Att grisen mår bra trots att den inte har möjlighet att göra det den allra mest vill. Hur kan man gå förbi de här djuren, se dem i ögonen, slänga in en tuss halm och mena att det är nog? Är man inte då fabrikant istället för bonde?

Likheterna mellan gris och människa har många diktat om. T.ex Kierkegaard
”Jag beter mig precis som Lüneburgsvinen. Att tänka är för mig en passion. Jag duger ypperligt till att böka fram tryffel åt andra, själv har jag ingen glädje av den. Jag fångar problemen på näsan, men det enda jag förmår är att kasta dem bakåt över huvudet”
Så ser jag mina fem grisar gå och kasta problemen bakom sina huvuden. Tänk om alla grisar skulle kunna få göra det.

Nu har vi alltså fem Linderödsgrisar på gården, och fler lär det bli när två av dem får kultingar nästa år. Tanken med grisarna är att de ska fungera som traditionella hushållsgrisar. På en gård blir det ofrånkomligen en del rester av saker, små mängder spannmål, ensilagebalar, potatisblast, bondböneavrens – ja allt möjligt. I vanliga fall blir det avfall, men nu kan grisarna få det som foder och njuta av det. Det blir givetvis en del griskött som följd av detta, och det kommer mest att användas i vårt charkuteri – men kommer även att kunna köpas i butiken eller vid leverans till Stockholm. Ett litet antal grisar har definitivt en plats att fylla på en hållbar gård. Den funktionen har tyvärr glömts bort i de stora grisfabrikerna – låt oss få fler att minnas.