Skip to content

Framtidens protein?

Jag deltar i Coop:s stora kampanj för framtidens protein: bönan. I filmen som rullar både digitalt och i reklampauser på TV deltar också The Mauler och Mathias Dahlgren – ett bra gäng!

Här hittas filmen: Framtiden protein

Och här en fördjupande film där jag berättar om vår omställning till mer vegetabilier på gården, men också om varför djuren är viktiga för oss: Varför började bonden Adam odla bönor?

Mycket bra och viktigt att Coop gör det här, och faktiskt försöker förändra konsumtionen hos sina kunder till att bli bättre för klimatet. Det är inte särskilt svårt att övergå delvis till vegetabiliska livsmedel, och då är bönor, ärtor och andra baljväxter livsviktiga i sin enkelhet. Också ganska skönt med något så konkret som en enkel böna i dessa tider när det pratas food tech och insekter. De växer ju här, överallt.

Mera kött, eller?

Som uppfödare av både lamm och nötdjur som alla får beta utomhus borde jag jubla över Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremens debattartikel ”Bättre för klimatet med fler betande köttdjur”.

Rent ekonomiskt och för att förklara min verksamhets värde för politiker eller konsumenter är det en fullträff. Ät mer av den typ av kött som lämnar min gård och rädda dessutom klimatet, vilken silverkula! Allt ska bygga på nya rön (egentligen gamla antaganden) som visar att kolbindning i betesmark gott och väl kompenserar för de utsläpp som orsakas av idisslarnas metanrapande. Dessa rön skulle betyda att vi i väst med gott samvete kan fortsätta att äta mycket kött, så länge det kommer från betesbaserad köttproduktion.

Som jag ser det finns de betande djuren på vår gård här av en primär anledning: deras produktion av ekosystemtjänster i form av biologisk mångfald, ett vackert landskap och i viss mån kolinlagring i mark. Betande djur skapar dessa tjänster eller nyttor som kommer samhället till del, där är jag helt överens med Rundgren och Meyer von Bremen. Samtidigt är jag fullt medveten om att idisslare, oavsett hur naturliga de är, skapar en negativ påverkan för klimatet. Metan är en stark växthusgas som under sin tid i atmosfären orsakar betydande klimatpåverkan, där är forskningen enig. Fler idisslare på jorden = större buffert av metan i atmosfären = klimatförändringar. När vi människor blir fler på planeten behöver vi hitta alternativ till den näring och det protein som idag kommer från animalier. Antalet idisslare kan inte öka i motsvarande takt som vi människor, då får vi problem. En minskad konsumtion av rött kött har också positiva effekter för hälsan. Att den större delen av köttproduktionen idag sker i industriform där djur inte får utlopp för naturliga beteenden är en annan aspekt.

Att stärka en uppfattning om att kol nog kan bindas i mark och att en hög köttproduktion och konsumtion därför är gångbar är problematiskt. Många verkar i dessa dagar söka efter halmstrån som kan tillåta en att inte ändra på gamla vanor. Ja, klimatet går sönder, men jag kan väl i alla fall få äta massor av kött med gott samvete? En övertro på kolinlagring i betesmark för att berättiga en hög köttkonsumtion slår helt enkelt fel. Elin Röös, forskare i matens miljöpåverkan på SLU och Maria Nordborg, fd doktorand inom hållbar biomassaproduktion på Chalmers, förklarar det mycket bättre än jag och konstaterar i en replik (15/8) att:

”Det finns inga studier, gamla eller nya, som stöder påståendet att svenska naturbetesmarker generellt sett kan lagra in så mycket kol att det kan kompensera för idisslarnas metangasutsläpp.”

Elin Röös & Maria Nordborg

Jag representerar en djurhållning som jag kan stå upp för känslomässigt. Där djur får utlopp för naturliga beteenden, slipper stress, skapar samhällsnytta, och blir till näringsrika livsmedel. Jag står lika mycket upp för att köttkonsumtionen måste minska, för planetens, människans och djurens skull. Förändringar i konsumtion av kött, särskilt hos unga, talar väl för det – en omställning pågår nu. På vår gård gör odling av mer vegetabilier och proteingrödor att vi kan försörja tre gånger så många människor med mat, dessutom med halverad klimatpåverkan per kalori, bara efter ett års omställning.

Vurmandet för en ”naturlig” betesbaserad köttproduktion som på alla sätt ska rädda planeten och klimatet byggs upp som en religion, och blir i vissa grupperingar lika onyanserad som när en vegansk diet målas upp som lösningen för alla. Hållbarhet är inte enkelt, särskilt när det kommer till mat. Säkert är dock att en minskad produktion och konsumtion av kött hör till framtiden.

Adam Arnesson

Ekobonde och planetskötare på Jannelunds Gård

Låt oss odla vår trädgård, Gunilla Brodrej

Vi ska inte låta oss luras av Mandelmanns paradis, skriver Gunilla Brodrej i Expressen (21/2). Gulliga lamm, matglädje, kärlek till jorden, djuren och trädgården. Människor som lever ett gott liv och sprider glädje i ett TV-program på bästa sändningstid. Tänka sig. Kan man föreställa sig ett tydligare exempel på vår tids systemkollaps. Allt är naturligtvis en idyll som målas upp för att dölja att ett liv i samklang med naturen inte är något annat än en ouppnåelig utopi.

Vi ska alltså inte låta oss luras av människor som brukar sin jord med ansvar, som bryr sig om att djuren ska ha det bra. Gunilla Brodrej verkar mena att alla inte kan bli som paret Mandelmann, oklart vem som har påstått det. Men det skulle naturligtvis kännas tomt att smaska på sin rawfoodboll i Stockholm utan sällskapet av alla medelålders par med klimatångest som flyttat till landet för att bli planetskötare. Så kan vi inte ha det.

Alla behöver inte leva i en självförsörjande idyll, nej, men i flera avseenden är det faktiskt alldeles nödvändigt att fler blir som Mandelmanns. Den industriella djurproduktionen som är standard idag, där djur behandlas som kött från dagen då de föds, är ett tydligt exempel. Men det finns alternativ, och människor som visar att det faktiskt går att göra på andra sätt. Kanske kan fler bönder bli som Mandelmanns, om människor också slutar att äta det kött som är en del av industrin? Om fler människor bara åt kött en gång i veckan, från gårdar som Mandelmanns, skulle det faktiskt kunna gå, dessutom med stora fördelar för klimatet.

Brodrej har rätt i att vi inte ska låta oss luras i ett fall. Mandelmanns gård är fullständigt unik

Brodrej har rätt i att vi inte ska låta oss luras i ett fall. Mandelmanns gård är fullständigt unik, och tillsammans med en handfull likvärdiga svenska gårdar utgör den här typen av djurhållning och odling en bråkdel av all livsmedelsproduktion. När vi ser en bild på en glad gris med jord på trynet, ska vi därför påminna oss om att endast 1 procent av alla Sveriges grisar lever på KRAV-gårdar, och därmed har just jord på trynet. Resten lever sina liv på betong. När vi ser en gullig gul kyckling i ett par händer formade som ett hjärta, ska vi minnas att de måste slaktas inom 40 dagar eftersom deras framavlade kroppar inte klarar av att leva längre. Här kan idyllen bli en fara.

Alla har ett val vid varje måltid, och alla djur har det inte så bra som hos kärleksfulla Mandelmanns. Men vill du att det ska vara så? Stöd din lokala Mandelmann, de finns utspridda över hela landet (med andra efternamn), och njut av att göra skillnad. Köp direkt av bonden och var säker på ursprunget.

Så, vad ska stadsborna med klimatångest upp till halsen göra? Ge upp? Genomskåda alla idyller, inte låta sig luras? Den enda sak som är säker är att vi måste fortsätta att odla vår trädgård, försöka rädda den här planeten innan den kollapsar. Jag vill därför bjuda hem dig, Gunilla Brodrej, till min ekologiska idyll. Låt oss bestämma en dag när solen står som allra högst över bönfältet med de blå Kilsbergen som fond. Alla behöver vi vaggas in i en trygg utopi då och då, och uppleva hur fantastiskt det är att så ett frö och skörda rikedom. Sedan slaktar vi lammet.

Adam Arnesson

Ekobonde och planetskötare

Kossans klimatroll

62 procent av människans utsläpp av växthusgaser kommer från fossila källor. 5,4 procent kommer från idisslarnas foderomsättning (ko- och fårrapar). Totalt står djurproduktionen för 14,5 procent av alla utsläpp av växthusgaser. Inget talar så tydligt som statistik, men få faktagrunder kan vinklas så som statistik. Av allt metan som släpps ut i atmosfären står mänskliga aktiviteter för ungefär hälften av de totala. Metanutsläppen från idisslare står för 13,1 procent, medan avgången från våtmarker står för 32 procent.

Siffrorna som används här ovan är hämtade från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO), samt FN:s klimatpanel (IPCC), och presenterades nyligen tillsammans i tidningen Ekologiskt Lantbruk.

Metan är en allvarlig växthusgas eftersom den tar god tid på sig att brytas ned i atmosfären – i snitt 12 år. Jämfört med koldioxid över en period av 20 år, är värmetillförseln som orsakas av metan 84 gånger högre. Matematiken är ganska enkel: fler idisslande djur som släpper ifrån sig metan leder till en högre buffert av metan i atmosfären. Av den här anledningen blir idisslandets utsläpp av metan en siffra som spelar stor roll trots sin relativt lilla andel. År 1900 fanns 450 miljoner nötdjur, år 2013 fanns 1, 47 miljarder; även det enligt FAO.

Nästa steg blir problematiskt. Vi kan nämligen inte bara beakta idisslarnas klimatpåverkan, utan måste även väga in aspekter som biologisk mångfald, etik, ekosystemtjänster och kulturlandskap. Ett par kor som betar skånska naturbetesmarker bidrar alltså till andra saker som metanutsläppet behöver ställas i relation till. På granngården där ett gäng tjurar står innanför betongväggar hela sitt liv, bidrar deras liv inte till mer än att bli kött. Utanför odlas monokulturer av spannmål till foder, vilket inte särskilt bidrar till biologisk mångfald, och tjurarnas liv är med hög sannolikhet ganska tråkigt.

För klimatet finns inte alternativet att fortsätta som förut. Alla måste förändra sin livsstil och ett minskat ätande av kött och mejeriprodukter är en självklar del, men vi måste lära oss att hålla fler tankar i huvudet samtidigt.

Adam Arnesson

Publicerad i Skånska Dagbladet 2016-05-20

Lantbruksåret 2015 – en köttkrönika

Det svenska lantbrukets framtid har i år reducerats till att kretsa kring icke-frågan om att äta eller inte äta kött; att älska eller hata mjölkkor, att vara nyanserad eller onyanserad.

Mest talande är kanske vad som hände i samband med Musikhjälpen, med budskapet ”ingen ska behöva fly undan klimatet”. Cirkusen startade efter att Johan Kuylenstierna, chef för Stockholm Environment Institute, i ett inslag framfört att köttkonsumtionen är ett klimatproblem. Detta fick, inte helt överraskande, en del svenska lantbrukare att gå i taket. Protestgrupper bildades på Facebook, med målet att Östergötlands LRF-ordförande Peter Borring skulle få komma till tals för att ge en nyanserad bild i frågan (säga att svenskt kött är BRA för klimatet, reds. anm). Det fick han inte, med hänvisning till att Musikhjälpen inte är ett forum för debatt. När det blev klart startades istället en insamlingsbössa, som till slut samlade ihop en stor summa pengar. Det hela beskrivs i efterhand som en stilla protest. Inget fel med det, och väldigt bra att så mycket pengar samlades in. Men vad är egentligen en nyanserad bild när man vägrar att acceptera andra nyanser?

När vi väl har börjat ta oss förbi det bistra debattklimatet mellan ekologiskt och konventionellt jordbruk, ska vi nu flytta samma polarisering till att handla om köttproduktion och växtodling? Är den bonde som framhäver att denne odlar växtprotein klimatsmartare än motsvarande köttproduktion, en svartmålare av övrigt svenskt lantbruk? Nej, det kollektiva tankesätt, tillika beskyllning, som genomsyrar lantbrukssverige måste göras upp med. Som tur är finns det inga sovjetiska kolchoser i Sverige, och det bör kunna synas i marknadsföring och differentiering inom olika produktionskoncept.

Det ska stå klart att köttkonsumtionens påverkan på klimatet ofta får ta en oproportionerligt stor smäll i debatten. Självklart är det skillnad på kött och kött. Svenskt kött står för en generellt bättre djurhållning och i många fall mindre klimatpåverkan än importerat kött. Men med det sagt kan man inte ignorera den andel av klimatpåverkan som animalieproduktionen står för. Med de klimatutmaningar vi väntar är inte ”business as usual” ett alternativ. Alla måste fundera över vad man kan göra för att minska sin klimatpåverkan.

Som vanligt har det svenska lantbruket ett fantastiskt utgångsläge – men sträckan därifrån till de upprörda böndernas budskap om att allt svenskt kött minsann är BRA för klimatet, är milslång. Som man så gärna själv påpekar, det är skillnad på kött och kött – även inom begreppet ”svenskt kött”.

Med den utgångspunkten: låt oss nu skapa framtidens hållbara lantbruk och se möjligheterna i en mänsklighet som blir alltmer medveten om sin påverkan på miljö och klimat. Dagens strategiska beslut behöver väga in de marknadstrender som syns idag, och vi behöver göra prognoser för vad detta hållbara lantbruk egentligen ska producera. Kommer vi att äta kött från grisar som trängts på ett betonggolv om 50 år, eller dricka kossornas bröstmjölk? Jag ställer inte frågan för att provocera, utan för att främja en analys. Utgångspunkten behöver ligga i klimatet, miljön, hållbarheten och något så enkelt som vad människor vill betala för.

Matmöjligheter 2016:

  • Ekologiskt. Försäljningsvärdet upp 38% 2014, fortsätter att gå som tåget, ställ om!
  • Vegetariskt. Här finns de stora möjligheter till innovation bland grödor och produkter. Alla trender pekar åt samma håll. Varför inte ta vara på möjligheterna i svenskt växtprotein?
  • Småskaligt mathantverk. I en framtid där det berömda köttet tillverkas i laboratorium kommer det småskaliga mathantverket fortfarande finnas kvar. Ingen robot kan nämligen återskapa något som skapats av mänskliga händer genom terroir och hantverkstradition.
  • Egna koncept och affärsmässighet. För att ta betalt för ett mervärde måste du berätta om mervärdet. Om du kan göra en mjölkliknande dryck klimatsmartare än vad en ko kan göra mjölk bör du säga det till dina kunder, utan att utmålas som en svartmålare av lantbruksetablissemanget.

Adam Arnesson