Skip to content

Köttets lustar

Jag är tvungen att fatta ett beslut. Jag ska äta vegetariskt när jag inte kan välja kött från Jannelund eller motsvarande.

Karl Ludwig Schweisfurth tog en gång i tiden samma beslut, då han drev Europas största slakt- och charkföretag. Efter att han började ifrågasätta den industriella tillverkningen och de högpresterande djuren valde han att starta det som idag är Herrmannsdorfer, en gård i tyska Bayern som tillverkar livsmedel av högsta kvalitet i samklang med natur och med största respekt för djuren. I ett föredrag hos Eldrimner (Nationellt resurscentrum för mathantverk) berättade han om hur han under ett besök hos en grisfabrikant mötte ögonen hos en gris som anklagande frågade: Vad gör ni med oss? Karl Ludwig åkte hem, släppte ut djuren och bytte filosofi. Det befintliga industriella systemet är trasigt, säger han idag. Men det finns en rörelse, människor som vägrar äta köttet från sådana djur som lever innanför fyra betongväggar. Idag finns det ingen som kan säga ”Jag visste inte om det”. Det är särskilt aktuellt i dessa dagar med Henrik Schyfferts program Köttets lustar, där man svart på vitt får se hur både produktionen och den ångestfyllda slakten går till. Det är vad som ligger bakom den billiga skinkan, och det är grisen som betalar det låga (höga) priset.

Visst går det att föda upp djur på ett respektfullt sätt. Det finns många som gör det idag och förhåller sig till att djuren är levande och kännande, att de har behov som måste få komma ut för att de ska kunna må bra.  Själva dödandet är svårare, vad ger människan rätt att döda en levande varelse för köttets skull? Man kan såklart välja att avstå kött, det respekterar jag i högsta grad. En annan väg som jag och andra etiska djuruppfödare valt är den där man erkänner för sig själv att död är en del av livet. Oavsett vad vi människor gör på den här planeten orsakar vi död: av insekter, fågelarter, ekosystem, kanske varelser som vi inte ens känner till. Vi kan välja att förhålla oss till denna död och göra vårt bästa för att minimera skadan vi orsakar, eller blunda för allt och separera oss själva från naturen. Problemet vid det senare alternativet är att vår framfart fortsätter att orsaka död, trots att vi blundar och moraliskt friskriver oss ifrån det genom att avstå kött. Alltså, en bondes uppgift är att ta ansvar för djurens välmående, att se till att glädjen får synas i deras ögon, och att se till att det sista skeendet i djurets liv sker utan stress och ångest. Kan jag äta den sortens kött några gånger i veckan gör jag det med stolthet och vördnad för det som en gång varit ett levnadsglatt djur.

Att vara bonde har i industrijordbruket reducerats till att vara en producent eller mer rakt uttryckt: en fabrikant, där målet är att producera så många grisar som möjligt så billigt som möjligt. Att sedan djuren förgås av sin saknad efter något de aldrig fått uppleva – känslan av färsk jord mot sitt tryne, är en förlust man vägt mot ekonomisk lönsamhet. Det finns ingen jord på betonggolv. Strukturomvandlingen som lett fram till detta har styrts av politiska beslut och marknadskrafter, som Ann-Helen Meyer von Bremen så väl uttryckte i det andra programmet av Köttets lustar. Moraliska och etiska värden har fått stå tillbaka för ekonomiska värden och det är den sanningen vi möts av i blicken hos grisen som anklagande ser på oss.

Man kan välja bort eller minska sin köttkonsumtion av många anledningar, av klimatskäl, känslomässiga, etiska, moraliska, rationella skäl. Att välja att äta eller inte äta kött är ett individuellt beslut. Något som däremot borde uppgå i vår gemensamma moral som ligger till grund för vårt framtida samhälle, är att det inte anstår oss att behandla djur som maskiner. Det anstår oss inte att låta grisar klättra på varandra i ett gas-schakt under sina sista levnadsminuter. Det anstår oss inte att beröva en gris rätten att känna jord mot sitt tryne. Det anstår oss inte att blunda för att detta sker när vi väljer det billiga köttet i affären.

Alla har vi ett val: bönder, politiker, handlare och konsumenter. Ingen kan längre säga att man inget visste.

Adam Arnesson

Mera kött, eller?

Som uppfödare av både lamm och nötdjur som alla får beta utomhus borde jag jubla över Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremens debattartikel ”Bättre för klimatet med fler betande köttdjur”.

Rent ekonomiskt och för att förklara min verksamhets värde för politiker eller konsumenter är det en fullträff. Ät mer av den typ av kött som lämnar min gård och rädda dessutom klimatet, vilken silverkula! Allt ska bygga på nya rön (egentligen gamla antaganden) som visar att kolbindning i betesmark gott och väl kompenserar för de utsläpp som orsakas av idisslarnas metanrapande. Dessa rön skulle betyda att vi i väst med gott samvete kan fortsätta att äta mycket kött, så länge det kommer från betesbaserad köttproduktion.

Som jag ser det finns de betande djuren på vår gård här av en primär anledning: deras produktion av ekosystemtjänster i form av biologisk mångfald, ett vackert landskap och i viss mån kolinlagring i mark. Betande djur skapar dessa tjänster eller nyttor som kommer samhället till del, där är jag helt överens med Rundgren och Meyer von Bremen. Samtidigt är jag fullt medveten om att idisslare, oavsett hur naturliga de är, skapar en negativ påverkan för klimatet. Metan är en stark växthusgas som under sin tid i atmosfären orsakar betydande klimatpåverkan, där är forskningen enig. Fler idisslare på jorden = större buffert av metan i atmosfären = klimatförändringar. När vi människor blir fler på planeten behöver vi hitta alternativ till den näring och det protein som idag kommer från animalier. Antalet idisslare kan inte öka i motsvarande takt som vi människor, då får vi problem. En minskad konsumtion av rött kött har också positiva effekter för hälsan. Att den större delen av köttproduktionen idag sker i industriform där djur inte får utlopp för naturliga beteenden är en annan aspekt.

Att stärka en uppfattning om att kol nog kan bindas i mark och att en hög köttproduktion och konsumtion därför är gångbar är problematiskt. Många verkar i dessa dagar söka efter halmstrån som kan tillåta en att inte ändra på gamla vanor. Ja, klimatet går sönder, men jag kan väl i alla fall få äta massor av kött med gott samvete? En övertro på kolinlagring i betesmark för att berättiga en hög köttkonsumtion slår helt enkelt fel. Elin Röös, forskare i matens miljöpåverkan på SLU och Maria Nordborg, fd doktorand inom hållbar biomassaproduktion på Chalmers, förklarar det mycket bättre än jag och konstaterar i en replik (15/8) att:

”Det finns inga studier, gamla eller nya, som stöder påståendet att svenska naturbetesmarker generellt sett kan lagra in så mycket kol att det kan kompensera för idisslarnas metangasutsläpp.”

Elin Röös & Maria Nordborg

Jag representerar en djurhållning som jag kan stå upp för känslomässigt. Där djur får utlopp för naturliga beteenden, slipper stress, skapar samhällsnytta, och blir till näringsrika livsmedel. Jag står lika mycket upp för att köttkonsumtionen måste minska, för planetens, människans och djurens skull. Förändringar i konsumtion av kött, särskilt hos unga, talar väl för det – en omställning pågår nu. På vår gård gör odling av mer vegetabilier och proteingrödor att vi kan försörja tre gånger så många människor med mat, dessutom med halverad klimatpåverkan per kalori, bara efter ett års omställning.

Vurmandet för en ”naturlig” betesbaserad köttproduktion som på alla sätt ska rädda planeten och klimatet byggs upp som en religion, och blir i vissa grupperingar lika onyanserad som när en vegansk diet målas upp som lösningen för alla. Hållbarhet är inte enkelt, särskilt när det kommer till mat. Säkert är dock att en minskad produktion och konsumtion av kött hör till framtiden.

Adam Arnesson

Ekobonde och planetskötare på Jannelunds Gård

Öppettider Midsommarveckan

I butiken finns fryst kött av lamm, nöt, gris, och såklart alla våra korvar. Förhoppningsvis färsk rökt lammstek och fårytterfilé! Även ett sortiment med lokalt mathantverk och kanske någon överraskning.

Onsdag 21/6 – Öppet kl. 16-18

Torsdag 22/6 – Öppet kl. 16-18

 

Midsommarafton och midsommardagen – stängt.

 

Välkommen till gården och butiken!

 

/Fam. Arnesson

Om stressfri slakt

Är det inte jobbigt att slakta djuren? Finns det något som kan kallas stressfri slakt? Kan man vara djurvän samtidigt som man äter kött?

Visst tusan är det jobbig att slakta djuren. Våra lamm har ju funnits på gården i upp till 1 år, och under den tiden har man brytt sig, pysslat om och sett till att de ska ha det bra. Det vore väl skamligt om det inte vore jobbigt tänker jag. Att det är jobbigt, att det medför känslor och tankar, tar jag som en garanti för att jag själv inte har trubbats av och har börjat betrakta djuren som kött från dag ett. Det är så bonden som blivit fabrikant måste tänka. När djuruppfödning handlar om att djuren ska växa så fort som möjligt, att producera så mycket som möjligt till så låg kostnad som möjligt, måste man väl som människa distansera sig från djuret från början. Alla som någon gång har tittat en gris i ögonen som står inomhus på betong med fyra mörka väggar vet det. Många lantbrukare med djur väljer att kalla sig för ”producent” med djurslaget innan. Lammproducent. Grisproducent. Kycklingproducent. Smaka på de orden. Hur mycket respekt utstrålar de? Varför vill någon identifiera sig med att vara producent av levande varelser som bedöms vara en produkt under hela deras liv?

Det finns något högaktningsfullt med kött, tycker jag

Det finns något högaktningsfullt med kött, tycker jag. Ska man äta kött ska det vara med respekt för vad det varit och njutning för vad det är. Alltså blir det väldigt viktigt att dela på djurets liv och köttet. Respekt under djurets liv är såklart att ge det gott om utrymme, utlopp för naturligt beteende, och att undvika stress under all hantering samt under avlivningen. För våra lamm betyder det att födas på våren, gå med sina mammor i minst fyra månader tills de slutar att dia av sig själva, beta gräs större delen av sitt liv. Det betyder att vi själva kör dem till ett litet gårdsslakteri 6 mil bort, lastar på och av själva. Sådan respekt måste följa med till råvaran, det vill säga köttet. När så mycket kärlek och respekt ligger bakom vore det skamligt att inte respektera vad kött faktiskt är, och njuta av det.

Adam kan lita på Adam

I förra veckan var jag med vid slakten av våra lamm. Vår slaktare, som också heter Adam, är van vid att hantera djur, eftersom han själv har egna. I det lilla slakteriet slaktar han gårdens egna djur och från andra gårdar i närheten. Att minimera stress och planera hela avlivningen efter hur stress kan undvikas är filosofin. Och det är av stort värde för mig att veta det, och att ha sett med egna ögon hur det går till. Jag menar, all den respekt jag har visat hemma på gården skulle kunna raseras bara under ett ögonblick, av en empatilös slaktare, som gör det på slentrian. Allra bäst vore såklart om vi kunde avliva djuren på gården och ta bort alla stressmoment som trots allt uppstår vid transporten. I framtiden är det den enda riktigt hållbara lösningen. Men jag och vi är otroligt lyckligt lottade att ha ett så bra gårdsslakteri i närheten. Att skicka djur på en lastbil till Scan skapar en klump i magen. Nu kan Adam lita på att Adam gör allt han kan för att minska stressen, och jag tänker att den korta kedjan med personlig garanti är precis vad som behövs.

Det man respekterar vill man varken producera eller konsumera i stora mängder utan kärlek

Jag kan prata om kött och moral länge, och har absolut inte tänkt ”färdigt”. Något som bör vara självklart för alla som äter kött är dock det som jag har diskuterat här. Kött ska man äta med respekt, annars får det vara. Med det tankesättet blir det också naturligt att äta kött sällan. Det man respekterar vill man varken producera eller konsumera i stora mängder utan kärlek.

Lantbruksåret 2015 – en köttkrönika

Det svenska lantbrukets framtid har i år reducerats till att kretsa kring icke-frågan om att äta eller inte äta kött; att älska eller hata mjölkkor, att vara nyanserad eller onyanserad.

Mest talande är kanske vad som hände i samband med Musikhjälpen, med budskapet ”ingen ska behöva fly undan klimatet”. Cirkusen startade efter att Johan Kuylenstierna, chef för Stockholm Environment Institute, i ett inslag framfört att köttkonsumtionen är ett klimatproblem. Detta fick, inte helt överraskande, en del svenska lantbrukare att gå i taket. Protestgrupper bildades på Facebook, med målet att Östergötlands LRF-ordförande Peter Borring skulle få komma till tals för att ge en nyanserad bild i frågan (säga att svenskt kött är BRA för klimatet, reds. anm). Det fick han inte, med hänvisning till att Musikhjälpen inte är ett forum för debatt. När det blev klart startades istället en insamlingsbössa, som till slut samlade ihop en stor summa pengar. Det hela beskrivs i efterhand som en stilla protest. Inget fel med det, och väldigt bra att så mycket pengar samlades in. Men vad är egentligen en nyanserad bild när man vägrar att acceptera andra nyanser?

När vi väl har börjat ta oss förbi det bistra debattklimatet mellan ekologiskt och konventionellt jordbruk, ska vi nu flytta samma polarisering till att handla om köttproduktion och växtodling? Är den bonde som framhäver att denne odlar växtprotein klimatsmartare än motsvarande köttproduktion, en svartmålare av övrigt svenskt lantbruk? Nej, det kollektiva tankesätt, tillika beskyllning, som genomsyrar lantbrukssverige måste göras upp med. Som tur är finns det inga sovjetiska kolchoser i Sverige, och det bör kunna synas i marknadsföring och differentiering inom olika produktionskoncept.

Det ska stå klart att köttkonsumtionens påverkan på klimatet ofta får ta en oproportionerligt stor smäll i debatten. Självklart är det skillnad på kött och kött. Svenskt kött står för en generellt bättre djurhållning och i många fall mindre klimatpåverkan än importerat kött. Men med det sagt kan man inte ignorera den andel av klimatpåverkan som animalieproduktionen står för. Med de klimatutmaningar vi väntar är inte ”business as usual” ett alternativ. Alla måste fundera över vad man kan göra för att minska sin klimatpåverkan.

Som vanligt har det svenska lantbruket ett fantastiskt utgångsläge – men sträckan därifrån till de upprörda böndernas budskap om att allt svenskt kött minsann är BRA för klimatet, är milslång. Som man så gärna själv påpekar, det är skillnad på kött och kött – även inom begreppet ”svenskt kött”.

Med den utgångspunkten: låt oss nu skapa framtidens hållbara lantbruk och se möjligheterna i en mänsklighet som blir alltmer medveten om sin påverkan på miljö och klimat. Dagens strategiska beslut behöver väga in de marknadstrender som syns idag, och vi behöver göra prognoser för vad detta hållbara lantbruk egentligen ska producera. Kommer vi att äta kött från grisar som trängts på ett betonggolv om 50 år, eller dricka kossornas bröstmjölk? Jag ställer inte frågan för att provocera, utan för att främja en analys. Utgångspunkten behöver ligga i klimatet, miljön, hållbarheten och något så enkelt som vad människor vill betala för.

Matmöjligheter 2016:

  • Ekologiskt. Försäljningsvärdet upp 38% 2014, fortsätter att gå som tåget, ställ om!
  • Vegetariskt. Här finns de stora möjligheter till innovation bland grödor och produkter. Alla trender pekar åt samma håll. Varför inte ta vara på möjligheterna i svenskt växtprotein?
  • Småskaligt mathantverk. I en framtid där det berömda köttet tillverkas i laboratorium kommer det småskaliga mathantverket fortfarande finnas kvar. Ingen robot kan nämligen återskapa något som skapats av mänskliga händer genom terroir och hantverkstradition.
  • Egna koncept och affärsmässighet. För att ta betalt för ett mervärde måste du berätta om mervärdet. Om du kan göra en mjölkliknande dryck klimatsmartare än vad en ko kan göra mjölk bör du säga det till dina kunder, utan att utmålas som en svartmålare av lantbruksetablissemanget.

Adam Arnesson

Att äta djur

Många frågar mig hur det känns att äta de djur som jag brytt mig så mycket om. Faktum är att det förmodligen är den fråga jag ägnar mest tid åt att fundera över. För mig är det vad hela innebörden av att vara bonde bottnar i.

Man behöver inte läsa särskilt många av mina texter för att förstå att mina djurs välmående är absolut högsta prioritet. Det är liksom grunden i allt och utan det skulle det inte vara särskilt kul att vara bonde. Det är alltid jobbigt att släppa iväg ett lamm till slakteriet. Jag skulle kunna blunda och se djuren som kött redan från dagen de föds, det skulle kanske göra slakten lättare – men då skulle inte den ekobonde jag är idag finnas kvar.

Jag har resonerat mig fram till att jag tycker att det är okej att äta kött, med vissa villkor. Till exempel att djuret har betat utomhus, ätit gräs och på så vis bidragit till att hålla marker öppna, skapat biologisk mångfald. Utan fåren på min gård skulle markerna förmodligen växa igen. Det skulle inte finnas blommor och örter, inte lika många fjärilar och småfåglar. Ur den synvinkeln blir köttet nästan en biprodukt från skapandet av ekosystemtjänster.

Med det sagt är fåren och lammen fortfarande individer, som jag älskar, bryr mig om och respekterar högt. Enklast kan det nog beskrivas som en romantisk vurm för kretslopp och det som anses vara naturligt, i en kontext där människor och får har lika viktiga, om än olika, uppgifter. Skulle man inte äta köttet från mina lamm skulle de inte ha funnits, de skulle inte ha upplevt det de upplevt, känt glädjen spritta i benen när alla rusar fram över fälten.

Ibland försöker jag tänka mig in i hur det skulle kännas att jobba i en modern grisproduktion. När jag utgår från mig själv tänker jag att man på ett sätt måste se djuren som kött redan från dag 1. Ska man varje dag klappa och bry sig om djur som går på betong innanför fyra väggar, och inte får en chans till utlopp för naturliga beteenden, tror jag att förmågan att känna empati för djuren måste tryckas ned. I alla fall skulle den göra det för mig. Ser man djur som kött redan från början blir det plötsligt väldigt mycket enklare att rationalisera, att låsa fast suggan med metallgrind för att hon inte ska lägga sig på kultingarna. Sätta ett plåster på något som borde amputeras.

För mig är det väldigt viktigt att ägna mycket tid till att tänka på de här frågorna. Jag vill på ett moraliskt och respektfullt sätt kunna förklara för mig själv varför man föder upp djur för att äta dem. Om jag inte skulle kunna förklara det skulle jag inte kunna ha känslor för djuren, och utan det skulle det vara svårt att kunna klappa eller bry sig om dem som individer. Utan det skulle jag vara en djurproducent. Jag ser mig mycket hellre som en producent av ekosystemtjänster.

Men frågan kvarstår fortfarande, hur dödar och äter man ett djur man älskar? Svaret kretsat kring tre saker: ärlighet, respekt och kärlek. Jag hoppas att jag aldrig får ett helt klart svar på frågan. Det är nämligen den tydligaste garantin för att jag bryr mig om djuren, att jag inte har trubbats av.

Adam Arnesson