Skip to content

Röj vägen för landsbygdens självförverkligande

I veckan sändes det första avsnittet av Resten av Sverige i SVT, ett program om landsbygden av och med journalisten Po Tidholm. Det var en premiär med stort fokus på problem, nedlagda butiker och bensinmackar, förlorat framtidshopp och drömmande tillbaka till fornstora dagar.

Alla som bor på landsbygden vet att det inte är hela sanningen, utan att det finns gott om goda exempel och mängder av människor som älskar just sin typ av landsbygd. Människor som ser en framtid både för sig själva och nästa generation. Många, inklusive jag själv, brukar istället försöka framhäva den lösningsfokuserade sidan av landsbygden, gärna i kombination med slagorden: det är frihet vi vill ha, inte bidrag. För att förändra något som är dåligt måste problemen först beskrivas, men sedan är det dags att vandra vidare in i framtiden med lösningar. Kanske presenterar Po Tidholm några framtidsvisioner i kommande program, vi får se.

Nyligen reste jag i Schweiz, Italienska Sydtyrolen och södra Tyskland för att besöka mindre lantbruk och mathantverkare. Det första jag slogs av var respekten för jorden, planeten, djuren och hantverket. I Schweiz är ett lantbruk med 10 hektar och 10 mjölkkor stort, men skulle betraktas som en ineffektiv bakgård i Sverige. Det är uppenbart att landet Schweiz värderar sin landsbygd högt. För att köpa en lantbruksfastighet måste man ha en utbildning inom lantbruk och mål att driva verksamheten vidare. Utan alla småbönder med sina kor som betar alpsluttningarna, och utan den starka mathantverkstraditionen, skulle turismen vara obefintlig. I alpbyn Lavin med 200 invånare rullar tåget punktligt förbi minst varje halvtimme. En av byns tre bönder med mjölkkor visar stolt upp mejeriet (en källare på 20 kvadrat) som ligger mitt i byn där han ystar sin ost, alpsluttningen på 1400 meters höjd där han odlar kronärtskockor och stationsrestaurangen som drivs i samarbete med fler bybor. Det jag ser är en människas självförverkligande, en by med 200 människor som uppskattar det, och en stat eller region som har främjat det. För en svensk lantbrukare låter det faktiskt exotiskt.

Landsbygden har en tradition av att lösa sina egna problem. Lägger skolan ned köper man den och driver den själv. Företagsamheten är ofta stark, vilket kan synas på andelen egenföretagare. Vid en punkt blir det dock omöjligt att lösa alla problem själv. Det är både orättvist och ett tecken på ojämställdhet att man i en glesbygdskommun är tvungen att betala en högre skatt än man behöver i en storstad, men med mycket sämre utbyte för pengarna. Det vore trevligt att höra någon politisk ambition om att förändra det, istället för prat om bidrag och konstgjord andning.

I grunden handlar det om förutsättningar för självförverkligande och företagande, och ett erkännande om att självförverkligande kan ske lika ofta i Bergslagens skogar och på Jämtländska fjäll, som på Stockholms startup-scen. Att mjölka tio kor på ett alpberg och göra ost i bymejeriet är lika vackert som att utföra ett konststycke i form av musik, en målning eller litteratur. Det är mycket farligt och aningslöst att begränsa möjligheten till självförverkligande hos en viss del av befolkningen, hos vad Po Tidholm med viss rätt kallar: resten av Sverige.

Adam Arnesson

Publicerad i Skånska Dagbladet 2016-10-01

Debatt: Upp till kamp nästa generation bönder!

Jag är trött på att höra att vi inte får betalt för våra produkter, och att ”någon” måste göra ”något”.

Nästa generations lantbrukare behöver inte acceptera gamla sanningar. Det storskaliga industrijordbruket är inte framtiden.

I förra veckan publicerades texten med rubriken ovan hos Expressen Debatt. Ibland när man sätter sig ner för att skriva vet man att texten kommer att bli en av ens viktigaste. Så var det den här gången. Under sommaren har jag läst boken Marina Bellezza, skriven av Silvia Avalllone. Ett kapitel i taget för att den skulle ta slut så långsamt som bara möjligt. Det som blev texten i Expressen; Andrea Caucino, mjölkbonden i Biella-provinsen, den aldrig sinande oberäkneligheten i hjortens ögon, beräkneligheten i en sol som går upp och ned varje dag, revolutionslustan: allt är en väldigt stor del av mig. Det är utlämnande att avslöja var källan till ens outtömliga energi finns, det som får en att fortsätta vad som än händer. Mitt svar finns i Marina Bellezza.

Andrea Caucino bor i Biella-provinsen i norra Italien. Den stenrika borgmästarens fattiga son, som vänt ryggen till samhället, barrikaderar sig i ladugården med sina kor mot den bistra kylan. Han skottar sig igenom en meter snö för att ta sig till det lilla mejeriet där han återigen ska värma mjölken och bryta ostmassan.

De hade underskattat honom, bönderna som fortsätter att sälja sin mjölk till mejerierna för ingenting.

Han, nybörjaren, som lyckats genom att vända sig direkt till konsumenterna, i ett Italien som håller på att rasa samman. Han hade stannat kvar, och nu utkämpar han ett krig – en revolution. Hans armé består av 16 kor, och den här kvällen kämpar de tillsammans mot Sibiriens kyla.

Det skriver Silvia Avallone i boken Marina Bellezza. En berättelse om unga människor i ett Italien i förfall. De små byarna runt Biella krackelerar. Längs vägarna syns skylt efter skylt med texten ”Till salu”. Den stora drömmen traktens unga har är att slå igenom i någon dokusåpa, att bli en ”velina”, en flicka som används som levande dekoration i många italienska tv-program. Unga med hopp flyttar till städerna.

Men något är på väg att hända. De 27 åren som Andrea Caucino har levat har alla ägnats till att förbereda något. Han vägrar att acceptera den sanning som råder i Norra Italien, med köpcentrum kantade av stora parkeringsplatser bredvid de små gårdarna som inte längre är lönsamma att driva vidare. Han ska göra som sin farfar och på nytt leda upp de 16 korna av den gamla rasen Tiroler Grauvieh till sommarbetet vid Riabella. Hans drivkrafter är av omänskliga mått och han ska lyckas.

Silvia Avallone lyckas i sin bok med något som lantbrukare, och företrädare från lantbruksbranschen misslyckats så fatalt med i så många år. Hon skapar framtidstro, revolution, genom sin berättelse.

I Sverige precis som i Italien klagar man över att landsbygden förfaller, att gårdar läggs ner och att unga flyttar till staden.

Men nästa generations lantbrukare behöver inte acceptera den sanning som råder just nu. De analyser som gjordes på 60- och 70 talet gäller inte längre. Det behöver inte vara det storskaliga, rationella industrijordbruket, där djur behandlas som maskiner, som är framtiden. Det är dags att göra en egen analys.

Den industriella djurproduktion som är standard i dag kommer med stor sannolikhet att vara en parantes i mänsklighetens historia. Den mänskliga empatin sträcker sig allt längre ut ifrån oss själva ju längre vi får leva i en värld som inte förstörs av krig – vilket vi får hoppas att vi får göra i framtiden. Lantbrukarens roll kommer allt mer att likna en ”planetskötares”. Att driva lantbruk kommer att handla om att samarbeta med naturen, och djuren. Att driva ett hållbart lantbruk som bidrar till hela den här planetens och alla dess invånares bättre hälsa. Att skapa de unika värden som ingen maskin någonsin kommer att klara av att skapa.

Jag är trött på att höra att vi inte får betalt för våra fantastiska produkter, att någon måste göra något. Den där någon är oftast staten eller den mejeriförening man själv är delägare i, och något är inte sällan stödpaket i olika former. Om någon vägrar att betala för det man vill sälja borde den rimliga åtgärden vara att sälja till någon som vill betala och se till att TA betalt – inte FÅ betalt. Det finns allt fler exempel på gårdar som säljer sin mjölk direkt till konsument. Människor uppger gång på gång att de skulle betala mer för mjölken om det bara fanns möjlighet. Se till att ge dem den möjligheten!

Vill du som konsument av livsmedel stödja svenska lantbrukare är det mest effektivt att köpa produkter av dem som väljer att vända sig direkt till dig. Leta efter böndernas egna varumärken och åk ut till gårdarna. Mer av det du betalar går då till bonden. Som ren bonus får du en mer unik produkt och dessutom en upplevelse. I bästa fall kan du också ge beröm till bonden för de fantastiska produkterna. Det är förmodligen något som hen aldrig har fått från varken Arla eller staten.

Efter den här texten kommer jag att kallas naiv. Men jag kommer att bevisa att de som påstår det har fel. Vi skapar vår egen framtid. Vår revolution börjar nu. Min armé består av 100 får och jag slåss mot dem som inte tror att min framtid kan bli verklighet. Jag vet att vi är fler.

Publicerad i Expressen Debatt 4/8 2015

Uppmärksammad i Nerikes Allehanda 4/8 2015

Landsbygden kan själv

Under våren har SVT:s reportageserie #ettsverige spridit en närmast dystopisk bild av landsbygden, inte helt olik den jag som barn i en bondefamilj fått höra under min uppväxt.

Den fanatiska urbaniseringen gör att landsbygden dör. Det är bekymrande att dystopiska ögonblicksbilder från delar av landsbygden ska få bestämma vad landsbygd verkligen är. Visst finns det problem, men det finns minst lika många lösningar på problemen.

När jag växte upp i min traditionella lantbrukslandsbygd några mil utanför Örebro var jag fram till mina sena tonår rätt så ointresserad av lantbruk. Jag ville bli dataspelsutvecklare och jobba med datorer. Det där jordbruket är inget att hålla på med, det hade jag fått höra under hela min uppväxt. Att Örebro ligger i det ibland gnälliga landskapet Närke gjorde inte saken bättre. Jag följde med min pappa och mina vänner på en hel del möten som Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) ordnade och andra lantbrukssammankomster, för jag tyckte ju ändå som många andra unga killar att traktorer var lite häftigt. Det jag ständigt fick höra på dessa möten, och vid diverse köksbord, var just detta. Jordbruket är inget att hålla på med, det lönar sig inte och EU-byråkrater bara gör det ännu värre för oss. Vi får inte tillräckligt betalt, vi får inte tillräckligt med EU-bidrag, utländsk arbetskraft tar våra jobb och bönder i Danmark tar vår produktion. Någonstans började jag tänka: men varför slutar ni inte med att ”få” och istället börjar ”ta”? Varför skulle inte vi kunna göra det? Varför sitter vi runt detta köksbord och klagar över andras oförmåga att hjälpa oss till bättre lönsamhet och ett livskraftigt lantbruk? Varför gör vi det bara inte själva? I den stunden ligger det nära till hands att släppa det där jordbruket och börja göra ett dataspel istället.

VI MÅSTE GÖRA NÅGOT!

Vem ska göra det?

NÅGON ANNAN!

Jag vill inte att staten ska lösa alla problem åt mig. Något som alltid har kännetecknat landsbygd för mig är just förmågan att kunna lösa problemen själv, det blir oftast mycket bättre så. Vi kan välja att se problemen på landsbygden, som till exempel en minskad servicenivå och sämre infrastruktur som ett olösligt problem, eller en positiv utmaning. Det finns 1000 möjligheter på landsbygden, men det är oroande om det bara är ett ytterst fåtal som ser dessa möjligheter. Entreprenörskap är lösningen på många av problemen. Självklart behövs en rimlig rättvisa i fördelning av statens resurser, det är en självklarhet. Men i slutändan är det vi själva som löser problemen och skapar arbeten. Den hjälp som i största grad behövs från staten är att det ska vara lättare att vara entreprenör. Det ska vara lättare att starta och driva företag, lättare att anställa. Men sen är det faktiskt upp till varje enskild företagare vad som händer. Om man ringer till en bank och vill ha pengar för att bygga ett konventionellt mjölkkostall kanske man inte bör vara förvånad över att banken säger nej. Det lönar sig ju som bekant inte.

Jag får mycket av min energi i mitt lantbruksföretagande från de där likgiltiga köksborden och negativa lantbruksmötena. Jag vill visa att det går, jag vill vara ett exempel på att det går, och att det går utan att kräva hjälp från staten eller andra. Landsbygden kan själv, och är i högsta grad något att räkna med i vårt framtida samhälle.

Adam Arnesson

 

Även publicerad i Skånska Dagbladet 2015-07-05

Uppror som hjälper eller stjälper

Idag går initiativet Landsbygdsupproret av stapeln på ett 20-tal orter i Sverige.  Rädda bönderna, rädda landsbygden, rädda de svenska jobben står det i evenemangstexten på Facebook. Hur då, undrar jag?

Orden landsbygd och uppror för tankarna direkt till Frankrike där traktordemonstrationer och gödselspridning på gator inte hör till ovanligheterna. Nu verkar det inte riktigt vara planen i Sverige, men åtminstone traktordemonstrationer på ett antal platser i Sverige – på Mynttorget bredvid Riksdagen och vid Mariebergs Köpcentrum utanför Örebro för att nämna ett par.

hemsidan för Landsbygdsupproret kan man vidare läsa att: nu räcker det med urbanisering, landsbygdsmobbing, centralisering och så vidare. För att motverka detta uppmanas bönder och landsbygdsbor att ta sin traktor och samlas på offentliga platser för att visa upp det som är positivt med landsbygden. Gå från tanke till handling. Någonstans här börjar skeptikern inom mig ställa frågor. Visst är tanken fin, det finns många problem på landsbygden, varav det minskande antalet verksamma bönder är ett av de största. Konkreta lösningsförslag på detta verkar vara att kräva till exempel straffskatt på importerad mat. Det är en orimlig väg att gå av så många skäl, men visst, om man vill ta bort alla Sveriges möjligheter att föra handelsrelationer med andra länder kan det vara bra. Det hela spär också på den gamla attityden om att bönder bara klagar och vill få mer betalt genom bidrag och subventioner.

Att ställa upp ett gäng traktorer utanför Riksdagen får på sin höjd förbipasserande att ta en bild till Instagram och skriva något lustigt om att ”ja nu är bönderna i stan”. Man får säkert en del medial uppmärksamhet och så kan man kanske få sippa på en kopp kaffe och en grillad korv mellan traktorerna. Men uppmärksamhet väcker kanske opinion ändå och det borde väl gynna alla, så varför sitter jag här och ifrågasätter? Jo, för att det inte är bra nog, och för att det snarare kan vara skadligt.

Det finns många företagsamma landsbygdsbor som faktiskt ser till att göra något åt situationen som så många bekymrar sig över. Och då menar jag mer än att gnälla över att staden mobbar landsbygden och därför köra traktorn till ett torg. Medborgare som engagerar sig politiskt för att förändra, lantbrukare som utvecklas med samtiden och hittar nya affärsmöjligheter, landsbygdsföretagare som hittar nya innovativa sätt att skapa lokal samhällsnytta, föreningar som genom crowd funding ger nytt liv till den gamla nedlagda skolan. Ja det går att fortsätta länge.

Man bör nog fundera ett varv till på vad det egentligen är att gå från ord till handling och vilken typ av opinion det är man skapar. Budskapet hamnar lätt i den gamla fållan: bönderna är sura och vill ha sänkt dieselskatt. Vore det inte trevligare att sprida opinionen: landsbygdsföretagare hittar faktiskt nya sätt att bedriva miljönyttig verksamhet på, och producerar samtidigt mängder av livsmedel – det är kanske en verksamhet som samhället borde investera mer i?

Urbanisering är inte ett hot mot landsbygden. Urbaniseringen är i viss mån ett faktum, men behöver inte alls vara ett negativt sådant (på vissa håll börjar dessutom det motsatta synas). Antingen kan landsbygden sura över detta eller se till att vända urbaniseringen till sin fördel. Börja göra affärer, bli företagare och ta betalt.

Adam Arnesson