Skip to content

The Guardian

En stor intervju med oss publicerades i The Guardian i augusti. Artikeln fokuserar på vår omställning till odling av mer vegetabilier för humankonsumtion, och vårt samarbete med Oatly som resulterade i en exklusiv havredryck gjord på gårdens solhavre. Vi är mycket stolta över vår omställning, och särskilt kul är det att göra den ihop med Oatly. Vår vilja av att förändra lyser igenom artikeln.

Läs den här.

Framtidens hållbara lantbruk

I veckan medverkade vi i ett program av Klotet, vetenskapsradions internationella miljöprogram i Sveriges Radios P1. Det handlade om hållbart lantbruk och vår omställning som pågår här på gården.

Väldigt kul att få prata om vår hållbarhetsomställning. Dessutom var Elin Röös, forskare vid institutionen för energi på plats. Vi har nu samarbetat i mer än ett år i ett pilotprojekt som ska visa hur en helt vanlig typisk svensk gård med små enkla förändringar kan bli mer hållbar.

Mer växtprotein = mer mat till fler människor

På vår gård handlar det om att börja odla mer proteingrödor, som t.ex. bondbönor, gråärtor, kidneybönor, borlottibönor och svarta bönor. Genom att göra det har vi bara på ett år sett att vi kan försörja tre gånger så många människor med mat, samtidigt som vår klimatpåverkan per producerad kalori har sjunkit till nästan hälften. Stort att se en sådan förändring på bara ett år!

Hållbarhetsanalysen

För att göra en övergripande hållbarhetsanalys på hela gården använder vi ramverket SAFA (Sustainability Assessments of Food and Agriculture systems). Ett internationellt verktyg som utvecklats av FAO, FN:s jordbruksorganisation. Här ligger den stora delen av Elin Röös arbete. Hela verktyget måste översättas till svenska och dessutom anpassas till svenska förhållanden. Vårt mål är sedan att SAFA ska kunna användas på fler svenska gårdar för att göra jämförelser. När väl vår analys är klar har vi en grund att stå på, och kommer att veta vad vi måste förbättra vår hållbarhet. Resan mot framtidens hållbara gård har egentligen bara börjat – men fy tusan vad spännande det är.

Här hittar ni programmet: Klotet – Hur kan framtidens hållbara lantbruk se ut?

 

Spelar gift-dosen roll?

Som i alla samhällsdebatter i vår samtid finns det i debatten om ekologiskt jordbruk två starka poler. Den ena anser att ekologiskt lantbruk är hokuspokus och avfärdar det hela som vetenskaps- och teknikfientligt, medan den andra polen menar att man dör av allt som kan innehålla en rest av bekämpningsmedel.

Polerna skapar inte de bästa förutsättningarna för samtal och diskussion, vilket väl har märkts på de senaste årens polariserade debatt. Klart är att det finns forskning som både visar på det ena och det andra, och likaså forskare som både tycker det ena och det andra. Det som är riktigt intressant är de stora syntesrapporter som släppts på senare tid. Bland annat denna från danska ICROFS (International Centre for Research in Organic Food Systems) och denna från Washington State University som redovisar 40 års studier av ekologiskt och konventionellt lantbruk, och nyligen publicerades i tidskriften Nature Plants.

Bland vissa råder en mening om att det ekologiska lantbruket Ä R vetenskaps- eller teknikfientligt, bara för att det finns en handfull professorer som förklarat krig mot något som utesluter de stora insatsvarorna mineralgödsel och bekämpningsmedel.

Men med ovanstående stora synteser från välrenommerade universitet och forskningsinstitut, blir påståendena tomma. Viktiga slutsatser är dessutom att det ekologiska lantbruket utvecklar nya tekniker och innovationer, som inte bara kommer samhället till nytta, utan även det övriga jordbruket.

De övergripande slutsatserna är att ekologiskt lantbruk bidrar positivt till samhällsnyttan inom områden som miljö, biologisk mångfald och hälsa. Konkreta positiva effekter av ekologiskt lantbruk som forskarna har kunnat se är minskade utsläpp av bekämpningsmedel i grundvatten och vattendrag, att djur kan få utlopp för naturligt beteende, ökad biologisk mångfald och växtföljder som gynnar jordarnas bördighet.

Visst finns det hälsofreaks som kommenterar alla inlägg som ifrågasätter ekologiskt lantbruk, lika radikalt och onyanserat som ett höger- eller vänstertroll i en ledares kommentarsfält. Sen finns det också de som säger att allt som ifrågasätter modern växtförädling eller kemiska bekämpningsmedel, är pseudovetenskap; efter att helt okritiskt ha frälsts av ett inlägg i FB-gruppen för Vetenskap och folkbildning.

För mig som lantbrukare är det en ganska enkel fråga.

  1. Vill jag medvetet sprida ut kemiska bekämpningsmedel på markerna som jag som planetskötare ansvarar för?
  2. Vill jag riskera att de växter och djur som lever på mina marker ska påverkas av dessa kemikalier?
  3. Vill jag att det ska gå att hitta rester av kemikalierna, i icke nedbruten form, i grundvattnet som jag själv dricker?
  4. Vill jag spruta dessa kemikalier på maten som mina kunder sedan ska äta, trots att jag vet att rester finns kvar i den färdiga produkten?
  5. Vill jag utsätta mig själv för riskerna som det innebär att hantera kemiska bekämpningsmedel?

Svaret på alla frågor är nej. Något som ofta glöms bort i den här debatten är hur lantbrukare påverkas av kontakten med kemikalier. I Sverige må vi ha bra skyddsutrustning, men det finns forskning som visar på förhöjd risk för till exempel Parkinson, även det stora synteser. Fundera ett varv på hur hanteringen av kemiska bekämpningsmedel kan se ut i fattiga U-länder och hur människorna på de platserna påverkas.

Gör det här mig till teknikmotståndare? Nej, jag ser stora möjligheter i ny teknik, som skapar nya former av livsmedel, eller nya former av odlingssystem. Jag ifrågasätter heller inte någon annan lantbrukare som använder bekämpningsmedel – utan konstaterar enkelt att jag har läst vad som står på dunken och beslutat att jag inte vill sprida det i min närmiljö.

Dosen sunt bondförnuft spelar också roll.

 

Adam Arnesson

En hyllning till det Gastronomiska samtalet

Ers Kungliga Höghet, jag är en planetskötare.

Tidigare i veckan (27/1) hade jag äran att vara en av invigningstalarna på Gastronomiskt Forum i Nyköping. I publiken fanns en stor del av Sveriges samlade kompetens inom mat; från jord till handel, till restaurang, till kommunikatörer, till beslutsfattare, till H.K.H. Prins Carl Philip.

Gastronomiskt Forum anordnas årligen av Gastronomiska Samtal, och i samband med detta avgörs även riksfinalen i Gastronomiska Matverk, Sveriges största produktutvecklingstävling för råvaruproducenter, förädlare och matlagare som tävlar i lag, landskapsvis.

lammkott-ekologiskt-krav-jannelunds gård-ekobonden

H.K.H. Prins Carl Philip uppskattade mitt tal – kul!

Efter årets möten och samtal förstod jag faktiskt inte riktigt vad som hade hänt. Aldrig förr har jag på så kort tid deltagit i en mängd samtal med välbekanta och nya ansikten, utvecklat och skapat så många nya idéer.

Alla som i sitt arbete befinner sig på konferenser då och då, vet också att det oftast handlar om exakt samma saker; plötsligt sitter man där under en föreläsning och har missat den sista kvarten för att man försöker twittra ut någon substans. På Gastronomiskt Forum hinner man inte twittra för att man är upptagen med att samtala.

I mitt tal pratade jag huvudsakligen om bristen på unga entreprenörer inom lantbruket, och om hur branschens egen självbild bär en stor del av ansvaret för detta. Jag menar att stora ekonomiska samhällsframsteg kräver att gamla sanningar och gamla tekniker ersätts med nya – som utmanar det befintliga dödläget. Jag tror att vi har ett helt pärlband av lantbruksrevolutioner framför oss. Det konventionella storskaliga lantbruket har på många vis effektiviserats och rationaliserats så långt att marginalerna är minimala och det finns små möjligheter till att förbättra lönsamheten – vad nationalekonomen Joseph Shumpeter hade kallat för ”den kreativa förstörelsen”.

Vi kan inte kräva att morgondagens lantbrukare ska gå in i sitt företagande och göra exakt samma sak som dagens lantbrukare gör, och dessutom på ett mirakulöst sätt hitta de små marginalerna som företagen idag misslyckas hitta.

Min revolution består i att visa att det går, att vi själva skapar vår egen framtid, att vi själva berättar vår egen sanning, och att det är en fantastisk bransch att jobba i. Att det jag gör hemma på gården faktiskt hjälper den här världen vi lever i, att bli lite bättre. Jag presenterar oftast mig själv som ekologisk fårbonde och matentreprenör, men jag ser allt mer på mig själv som en mycket stolt planetskötare.

lammkott-ekologiskt-krav-jannelunds gård-ekobonden

Jag med Hans Naess, grundare Gastronomiska Samtal, och en sann förebild.

Gastronomiska Samtal är en plattform och en arena för förändring. Det är en revolution i sig själv, som jag och det svenska lantbruket har väntat på länge. Jag vet inte hur grundaren Hans Naess, verksamhetsledaren Carin Granlund Olsen och alla medarbetare bär sig åt, men på något sätt lyckas man samla hela Matsveriges framåtsyftande personer i ett rum, få dem att lägga ned sina särintressen, och tillsammans lösa problem och utveckla nya idéer. Först i torsdags insåg jag hur rätt det träffar och hur viktigt det är. Här är det inte tal om några debatter där någon har rätt eller fel; det är samtal där alla vill framåt. Och vilka problem kan egentligen inte lösas med de förutsättningarna?

 

 

 

Klart är att man räddar världen bäst genom mat, och kanske särskilt genom att samtala om den. Ett stort tack till Hans Naess och alla som arbetar med Gastronomiskt Forum. Jag är faktiskt helt övertygad om att Matsverige vore en dystrare plats utan er. Det är i samtalen förändringen börjar. Många avgörande samtal för matens framtid börjar hos er.

Landsbygden kan själv

Under våren har SVT:s reportageserie #ettsverige spridit en närmast dystopisk bild av landsbygden, inte helt olik den jag som barn i en bondefamilj fått höra under min uppväxt.

Den fanatiska urbaniseringen gör att landsbygden dör. Det är bekymrande att dystopiska ögonblicksbilder från delar av landsbygden ska få bestämma vad landsbygd verkligen är. Visst finns det problem, men det finns minst lika många lösningar på problemen.

När jag växte upp i min traditionella lantbrukslandsbygd några mil utanför Örebro var jag fram till mina sena tonår rätt så ointresserad av lantbruk. Jag ville bli dataspelsutvecklare och jobba med datorer. Det där jordbruket är inget att hålla på med, det hade jag fått höra under hela min uppväxt. Att Örebro ligger i det ibland gnälliga landskapet Närke gjorde inte saken bättre. Jag följde med min pappa och mina vänner på en hel del möten som Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) ordnade och andra lantbrukssammankomster, för jag tyckte ju ändå som många andra unga killar att traktorer var lite häftigt. Det jag ständigt fick höra på dessa möten, och vid diverse köksbord, var just detta. Jordbruket är inget att hålla på med, det lönar sig inte och EU-byråkrater bara gör det ännu värre för oss. Vi får inte tillräckligt betalt, vi får inte tillräckligt med EU-bidrag, utländsk arbetskraft tar våra jobb och bönder i Danmark tar vår produktion. Någonstans började jag tänka: men varför slutar ni inte med att ”få” och istället börjar ”ta”? Varför skulle inte vi kunna göra det? Varför sitter vi runt detta köksbord och klagar över andras oförmåga att hjälpa oss till bättre lönsamhet och ett livskraftigt lantbruk? Varför gör vi det bara inte själva? I den stunden ligger det nära till hands att släppa det där jordbruket och börja göra ett dataspel istället.

VI MÅSTE GÖRA NÅGOT!

Vem ska göra det?

NÅGON ANNAN!

Jag vill inte att staten ska lösa alla problem åt mig. Något som alltid har kännetecknat landsbygd för mig är just förmågan att kunna lösa problemen själv, det blir oftast mycket bättre så. Vi kan välja att se problemen på landsbygden, som till exempel en minskad servicenivå och sämre infrastruktur som ett olösligt problem, eller en positiv utmaning. Det finns 1000 möjligheter på landsbygden, men det är oroande om det bara är ett ytterst fåtal som ser dessa möjligheter. Entreprenörskap är lösningen på många av problemen. Självklart behövs en rimlig rättvisa i fördelning av statens resurser, det är en självklarhet. Men i slutändan är det vi själva som löser problemen och skapar arbeten. Den hjälp som i största grad behövs från staten är att det ska vara lättare att vara entreprenör. Det ska vara lättare att starta och driva företag, lättare att anställa. Men sen är det faktiskt upp till varje enskild företagare vad som händer. Om man ringer till en bank och vill ha pengar för att bygga ett konventionellt mjölkkostall kanske man inte bör vara förvånad över att banken säger nej. Det lönar sig ju som bekant inte.

Jag får mycket av min energi i mitt lantbruksföretagande från de där likgiltiga köksborden och negativa lantbruksmötena. Jag vill visa att det går, jag vill vara ett exempel på att det går, och att det går utan att kräva hjälp från staten eller andra. Landsbygden kan själv, och är i högsta grad något att räkna med i vårt framtida samhälle.

Adam Arnesson

 

Även publicerad i Skånska Dagbladet 2015-07-05

Lantbrukssverige, vi måste prata

Som bonde och matentreprenör har jag två drivkrafter som utmärker sig utöver alla andra:

  1. Djurvälfärd – är inte mina djur glada är inte jag glad. Jag vill att alla djur i hela världen ska vara glada.

  2. Den glädje, den stolthet och det brinnande engagemang jag som matentreprenör känner för regional matkultur.

 

Den senaste tidens debatt i det vi kan kalla lantbrukssverige har fått mig att känna att dessa drivkrafter är hotade ur ett större perspektiv. Det gör mig riktigt oroad.

Först, den konkurrenskraftsutredning om svenskt lantbruk som nyligen lämnades över till landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. Utredningen beställdes av föregående regering och agendan har varit rätt tydligt från början. Ett resultat om att den svenska djurskyddslagen hämmar Sveriges konkurrenskraft gentemot övriga EU vore önskvärt – och det var precis så det blev. Diskussionen om att avskaffa Sveriges krav om att mjölkkor ska gå ute på bete under vad vi kallar betesperioden (3 månader i Mellansverige), samt de försök som nu pågår om att fixera suggor med metallgrindar för att undvika ihjällegade kultingar, har fått vatten på sin kvarn. Ambitionen om att sätta Sverige som ett gott exempel gällande djurvälfärd, för att få andra länder att följa efter, är hotad.

Den allmänna åsiktskorridoren i lantbrukssverige gällande ovanstående blir allt smalare. Vill du inte att den svenska djurskyddslagen ska lättas upp? Då är du en motståndare till svenskt lantbruk och en galen rättshaverist med medlemskap i djurrättsalliansen. Det mer oroande är att denna korridor även breder ut sig i många liberala sammanhang. Vill du inte att svenska mjölkbönder ska kunna konkurrera på samma villkor som övriga EU? Då är du en galen, vänsterextrem marknadshatare. Är du skeptisk mot GMO? Ja, då är du garanterat vegan, extrem-miljöpartist och helst antroposof.

Viljan av att stoppa in olika åsikter i de mest svartvita ideologierna, för att sedan kunna avfärda dessa som irrelevanta, har aldrig varit större.

Den livsmedelsstrategi som landsbygdsministern och näringsdepartementet arbetar med just nu inhyser ett visst hopp. Lyckas man fånga upp det regionala engagemang för mat och matkultur som har skapats de senaste åren kan det bli bra. Det som oroar mig där är det fokus som hittills synts mot industri, handel, rationalisering och export. En livsmedelsattaché i Kina låter häftigt, men frågan är vad det gör för den regionala maten och den unga lantbrukaren i skogsbygden som just byggt ett slakteri.

Varför är då konkurrenskraften i svenskt lantbruk dålig? Kan det ha något att göra med att Sveriges skattetryck är bland de högsta i världen? Kan det ha något att göra med att lantbrukare arbetar en stor del av sin arbetstid gratis? Kan det ha något att göra med den industri- och rationaliseringsväg lantbruket letts in på genom statlig inblandning de senaste 70 åren? Att rikta blicken mot så specifika regler som krav på att mjölkkor ska få gå ute, eller att grisar inte får låsas fast med metalgrindar, är den mest förutsägbara och katastrofala väg det svenska lantbruket nu kan välja att gå. Det är att vaska ut sin enda unika selling point. Det är att lägga alla sina ägg i industrins och statens korg. Det är att somna in i LRF:s trygga vagga.

Jag vill inte att Sverige ska bli en exportfabrik av industriell kyckling. Jag vill att Sverige ska bli det nya Italien, med blomstrande och innovativa gårdar. Där den potatis du äter på en gård inte är någon annan lik. Där terroir, jorden, och Nordens säregna klimat blir den nya sensoriska basen för svensk mat. Jag vill att det engagemanget ska komma från människan, från bonden, från kocken och från företagaren. Men jag vill också att de resurser som staten investerar i svenskt lantbruk ska bidra till den utvecklingen.

Adam Arnesson

Bonde söker lön

Att människor inte utnyttjats genom dåliga löner eller usla arbetsvillkor är oftast en hög prioritet när vi väljer mellan lite billigare kaffe eller Fairtrade-märkt sådant. Rättvisemärkt är en grundnivå. Men hur är det med mat som kommer ifrån Sverige?

Ja, hur är det att vara bonde i Sverige? Om man ska tro den mediala bilden av bonden är det ömsom lönsamhetskris, ömsom romantiskt och fantastiskt som i Bonde söker fru. Verkligheten ligger någonstans däremellan. När bönder själva får svara på vad som är bra med bondeyrket är det de flexibla arbetstiderna, förmågan att planera sin dag och styra över sig själv som lyfts fram; förutom närheten och kärleken till naturen. Och visst är det så att Sverige har en omfattande lagstiftning gällande arbete och sociala villkor.

Den andra sidan av myntet är hårt arbete. 12-14 timmar om dagen är ingen ovanlighet, snarare standard. Samtidigt avlöses mjölkkriser med griskriser och andra kriser. Det är inte lätt att vara bonde och tjäna pengar, trots allt arbete. Människor är inte beredda att betala det som krävs i butiken, eller så försvinner betalningen för alla svenska mervärden i handelskedjan ner till bonden. Bonden fortsätter att arbeta 12 timmar per dag utan att få en vettig timlön för mer än hälften av de timmarna. Är det klokt då? Att man som företagare sätter in ett obegränsat antal arbetstimmar i en verksamhet där man inte har ett krav på att ta betalt för mer än hälften? Det är knappast receptet för en fungerande marknad. Det är ju tur då att man har de flexibla arbetstiderna och närheten till naturen. Tyvärr är det svårt att betala elräkningar med flexibla arbetstider och närhet till naturen.

Lantbruksbranschens standardlösning på det problemet är att alternativt skylla på handeln som tar ut en för stor marginal, eller att klaga på regeringen, EU eller tunga regelbördor. Sällan nämns bondens egen förmåga att göra något åt problemet, eller snarare lantbruksföretagares som grupp. Så länge de flesta fortsätter att sätta in otaliga arbetstimmar utan att kräva betalt, kommer priset i butiken att vara för lågt. Så länge lantbrukare och dess branschorganisationer inte väljer att hitta nya affärslösningar, nya innovativa sätt att driva lantbruksföretag på, kommer inget att hända.

Den svenska djurskyddslagstiftningen anklagas ofta för att tygla lantbruket vid ett hårt regelverk som gör det omöjligt att konkurrera på en världsmarknad. Synen på regelverk påverkar också bonden på fler sätt än genom fina ord som konkurrenskraft – det inskränker på sätt och vis på det som får bonden att jobba så många timmar utan betalning: friheten. Ur ett perspektiv blir frihet och regelverk två motpoler, men det går också att se det på ett helt annat sätt. Regelverken kan vara det som gör det möjligt att ta betalt för de svenska eller ekologiska mervärdena, en förutsättning för friheten i bondeyrket. KRAV-märkningen, som även omfattar socialt ansvar, är ett utmärkt exempel på hur ett regelverk för ekologisk produktion leder till ökad lönsamhet hos bonden.

För att besvara den inledande frågan: många svenska lantbrukare jobbar under arbetsvillkor vi aldrig skulle acceptera om det kom till andra branscher. Även om de flesta bönder älskar sitt yrke är det en fråga som blir allt mer alarmerande. Vad tycker vi som samhälle? Är det rimligt att vi har en arbetsgrupp i vårt land som sliter ut sina kroppar utan att få en rimlig lön eller semester? Är den billiga mjölken i butiken verkligen så billig ur ett större perspektiv?

Adam Arnesson