Skip to content

Kött från utegris och nöt

I mars kommer vi att sälja kött från våra linderödsgrisar och herefordnöt för första gången.

Jag vill att ni helt ska slippa köpa anonymt kött utan ursprung i affären. Och då duger det ju inte bara med lamm. Våra linderödsgrisar är nu ungefär ett år gamla och det är dags för några att bli kött. De har bökat utomhus hela livet och är nog själva definitionen av vad glada grisar är. Jag gissar att det kommer att märkas på köttet också.

Nötköttet kommer ifrån kvigor av rasen Hereford, ungefär 24 månader gamla, som endast har ätit gräs. Köttet hängmöras här på gården i minst 10 dagar. Vi får återkomma om hur köttet packas i lådor med mera.

Som med allt kött tycker jag att man ska äta lite, men bra kött. När man äter KRAV-märkt kött från djur som levt ett långt stressfritt liv, kan man göra det med respekt och njutning. Hoppas att ni vill kommer att uppskatta ett lite bredare sortiment, men dock i rätt små mängder. Självklart blir det en leveranstur till Stockholm!

Adam

Fem små grisar

Man är i Almedalen i en vecka och när man kommer hem har pappa skaffat fem grisar. Det visade sig vara den bästa present man kan önska sig.

Jag blev faktiskt lite kär i dessa djur som bara kastade sig ut i gräset och körde trynet rakt ner i jorden, som om de aldrig gjort något annat. När man klappar dem på magen ramlar de omkull som ett gäng fainting goats och visar själva definitionen på nöjdhet.

Från denna kärlek och lycka till tanken på alla grisar som står instängda på några kvadratmeter, utan solljus, utan jord. Betong går inte att böka i hur mycket man än försöker. Hur kan någon människa som lever i närhet med detta djur mena att det är bra för grisen? Att grisen mår bra trots att den inte har möjlighet att göra det den allra mest vill. Hur kan man gå förbi de här djuren, se dem i ögonen, slänga in en tuss halm och mena att det är nog? Är man inte då fabrikant istället för bonde?

Likheterna mellan gris och människa har många diktat om. T.ex Kierkegaard
”Jag beter mig precis som Lüneburgsvinen. Att tänka är för mig en passion. Jag duger ypperligt till att böka fram tryffel åt andra, själv har jag ingen glädje av den. Jag fångar problemen på näsan, men det enda jag förmår är att kasta dem bakåt över huvudet”
Så ser jag mina fem grisar gå och kasta problemen bakom sina huvuden. Tänk om alla grisar skulle kunna få göra det.

Nu har vi alltså fem Linderödsgrisar på gården, och fler lär det bli när två av dem får kultingar nästa år. Tanken med grisarna är att de ska fungera som traditionella hushållsgrisar. På en gård blir det ofrånkomligen en del rester av saker, små mängder spannmål, ensilagebalar, potatisblast, bondböneavrens – ja allt möjligt. I vanliga fall blir det avfall, men nu kan grisarna få det som foder och njuta av det. Det blir givetvis en del griskött som följd av detta, och det kommer mest att användas i vårt charkuteri – men kommer även att kunna köpas i butiken eller vid leverans till Stockholm. Ett litet antal grisar har definitivt en plats att fylla på en hållbar gård. Den funktionen har tyvärr glömts bort i de stora grisfabrikerna – låt oss få fler att minnas.