Skip to content

Låt oss odla vår trädgård, Gunilla Brodrej

Vi ska inte låta oss luras av Mandelmanns paradis, skriver Gunilla Brodrej i Expressen (21/2). Gulliga lamm, matglädje, kärlek till jorden, djuren och trädgården. Människor som lever ett gott liv och sprider glädje i ett TV-program på bästa sändningstid. Tänka sig. Kan man föreställa sig ett tydligare exempel på vår tids systemkollaps. Allt är naturligtvis en idyll som målas upp för att dölja att ett liv i samklang med naturen inte är något annat än en ouppnåelig utopi.

Vi ska alltså inte låta oss luras av människor som brukar sin jord med ansvar, som bryr sig om att djuren ska ha det bra. Gunilla Brodrej verkar mena att alla inte kan bli som paret Mandelmann, oklart vem som har påstått det. Men det skulle naturligtvis kännas tomt att smaska på sin rawfoodboll i Stockholm utan sällskapet av alla medelålders par med klimatångest som flyttat till landet för att bli planetskötare. Så kan vi inte ha det.

Alla behöver inte leva i en självförsörjande idyll, nej, men i flera avseenden är det faktiskt alldeles nödvändigt att fler blir som Mandelmanns. Den industriella djurproduktionen som är standard idag, där djur behandlas som kött från dagen då de föds, är ett tydligt exempel. Men det finns alternativ, och människor som visar att det faktiskt går att göra på andra sätt. Kanske kan fler bönder bli som Mandelmanns, om människor också slutar att äta det kött som är en del av industrin? Om fler människor bara åt kött en gång i veckan, från gårdar som Mandelmanns, skulle det faktiskt kunna gå, dessutom med stora fördelar för klimatet.

Brodrej har rätt i att vi inte ska låta oss luras i ett fall. Mandelmanns gård är fullständigt unik

Brodrej har rätt i att vi inte ska låta oss luras i ett fall. Mandelmanns gård är fullständigt unik, och tillsammans med en handfull likvärdiga svenska gårdar utgör den här typen av djurhållning och odling en bråkdel av all livsmedelsproduktion. När vi ser en bild på en glad gris med jord på trynet, ska vi därför påminna oss om att endast 1 procent av alla Sveriges grisar lever på KRAV-gårdar, och därmed har just jord på trynet. Resten lever sina liv på betong. När vi ser en gullig gul kyckling i ett par händer formade som ett hjärta, ska vi minnas att de måste slaktas inom 40 dagar eftersom deras framavlade kroppar inte klarar av att leva längre. Här kan idyllen bli en fara.

Alla har ett val vid varje måltid, och alla djur har det inte så bra som hos kärleksfulla Mandelmanns. Men vill du att det ska vara så? Stöd din lokala Mandelmann, de finns utspridda över hela landet (med andra efternamn), och njut av att göra skillnad. Köp direkt av bonden och var säker på ursprunget.

Så, vad ska stadsborna med klimatångest upp till halsen göra? Ge upp? Genomskåda alla idyller, inte låta sig luras? Den enda sak som är säker är att vi måste fortsätta att odla vår trädgård, försöka rädda den här planeten innan den kollapsar. Jag vill därför bjuda hem dig, Gunilla Brodrej, till min ekologiska idyll. Låt oss bestämma en dag när solen står som allra högst över bönfältet med de blå Kilsbergen som fond. Alla behöver vi vaggas in i en trygg utopi då och då, och uppleva hur fantastiskt det är att så ett frö och skörda rikedom. Sedan slaktar vi lammet.

Adam Arnesson

Ekobonde och planetskötare

Planetens Sofia Jannok

Att stå upp för ursprungsfolkens rättigheter är att kämpa för en bättre värld.

I slutet av 2016 kom beskedet att oljeledningen med sträckning över ett reservat som tillhör Standing Rock Sioux Tribe stoppas, detta efter fredliga demonstrationer som har engagerat människor över hela världen. Vinsten vid Standing Rock kommer att minnas, men kampen är fortfarande inte vunnen. Det som har hänt vid Standing Rock är inte bara av symboliskt värde för den fortsatta kolonialiseringen som drabbar urfolk, utan även för mänsklighetens överkonsumtion, och användning av fossila energikällor, som nu är på god väg att förändra klimatet på helt oberäkneliga sätt. Urfolken tog den här matchen för sina rättigheter, men det är också en kamp för planeten och klimatet.

Urfolken tog den här matchen för sina rättigheter, men det är också en kamp för planeten och klimatet.

På andra sidan Atlanten, i Sverige, i Sápmi, pågår samma typ av konflikt som är långt ifrån lika uppmärksammad. Under förra sommaren avgjordes vad som kallas Girjasmålet. En konflikt där Girjas sameby stämt svenska staten för att ha tagit ifrån samebyn rätten till jakt och fiske på ett område. Målet fick en del medial uppmärksamhet, men för den som lyssnar på uttalanden från advokaten som företrädde svenska staten, är det lätt att bli chockerad av att detta pågår i Sverige. Vill man inte läsa citat direkt ur domen går det även att lyssna på samiska Sofia Jannoks senaste album där klipp från rättssalen är samplade i musiken. Girjas vann målet på alla punkter, men staten har överklagat. Det som stannar kvar är begreppet ”lappar”, som upprepat användes av advokat Hans Forssell.

Statens försök att ta ifrån samebyn denna rättighet beskrivs bäst med kolonialism. Att i rättsprocessen kalla samer för lappar, använda dokument från rasbiologin och säga saker som ”Statens inställning är också att samebyns påstående om att samerna är ett ursprungsfolk saknar betydelse i målet. Sverige har inga internationella förpliktelser att erkänna särskilda rättigheter för samerna, vare sig dessa anses vara ett urfolk eller inte.” Parallellerna till kolonialism är många. Ägandet av marken och ett eget land är förbi sedan länge, men kulturen och civilisationen står kvar. Uttalandena i Girjasdomen kan inte betyda annat än att staten även vill ifrågasätta detta. I skrivande stund skäms jag över det jag ska kalla för min stat. Det är lätt att fördöma historiska överträdelser, hur Sápmi och samefolket har behandlats. Många lät det hända. Nu kan alla som ser det hända i vår tid välja hur historien ska beskriva oss i framtiden.

Det som hände vid Standing Rock är beviset på att en ny rörelse är på väg att växa fram där den gränslösa energin möts. Välmående planet, jämlikhet och frihet – det är samma sak och samma kamp. Respekt för djur, människor, natur och planet. Perspektiv på mänskligheten och civilisationen.
Sofia Jannok är även aktuell med en dokumentärserie som hon avslutar med orden ”Urfolken är en del av en global rörelse, som är kopplad till miljörörelsen, som också växer. Fler inser att vi behöver respektera det vi kommer ifrån.”

”Urfolken är en del av en global rörelse, som är kopplad till miljörörelsen, som också växer. Fler inser att vi behöver respektera det vi kommer ifrån.”

Fler behöver bli planetskötare och där finns mycket att lära från urfolk, i takt med att tanken om en cirkulär ekonomi breder ut sig. Det är precis vad samerna alltid har sysslat med, att ge för att få ta.

Publicerad i Skånska Dagbladet 2016-12-10

Varför blev du bonde?

Kanske inte för pengarna, de bekväma arbetstiderna eller friheten från ansvar.

Jag får ofta frågan, och det är också något jag ägnar en del tankeverksamhet åt. Särskilt en sen fredagskväll när jag snurrar runt andra varvet i Slussen med ett kylsläp som snart är tömt på lammkött, för att sedan åka de två timmarna hemåt, klockan är 19.30 och jag skulle mycket väl ha hunnit med två glas bubbel och haft en rejäl middag på gång tillsammans med goda vänner, om jag var en vanlig människa.

Nej, alltså det är inte synd om mig. Jag har ju nyss träffat alla fantastiska människor som köper det jag odlar och föder upp på gården. Glada människor (de gånger jag har kommit i tid), som ger uppskattning, som tackar och betalar för allt arbete, den kärlek och respekt som ligger bakom. Det är en glädje som de flesta bönder tyvärr inte har. Säljer man kött till Scan får man en avräkning där det står hur lite man får betalt, i bästa fall ett julkort och en väggalmanacka. Säljer man mjölk till Arla verkar det som att man får vara glad om man ibland får betalt för sina kostnader.

Jag blev bonde den dagen då jag förstod att det som jag, min familj och generationerna före har gjort på vår mark, är orsaken till att det idag är så vackert. Det var inte de stora traktorerna och maskinerna som lockade, nej. Som 17-åring kunde jag nog inte definiera det som annat än en känsla, av att något var viktigt och kopplat till någon form av ansvar. Jag var förnuftig nog att lita på känslan, och i efterhand kan jag förstå vilket privilegium det är att direkt se effekten av arbete. Men det som blev gnistan till kreativitet, entreprenörskap och en jäkla rädda världen-attityd var något mer långsiktigt. Mina föräldrar KRAV-certifierade gården och ställde om till ekologiskt 1995, ganska tidigt, och har på senare år berättat om vad som blivit annorlunda. Jag har ju haft glädjen att betrakta det i ögonvrån under hela mitt liv (1995 var jag fem år gammal). Mer blommor och örter i dikeskanterna, mer fjärilar, mer insekter, mer småfåglar, och till och med rovfåglar. Mer färger, mer mångfald och mer liv.

Kan man som människa föreställa sig något mer vackert resultat av saker man har gjort med sina händer?

Jag vill prata om lycka. Ren och skär lycka kände jag en gång i somras när jag efter vad som verkar som en helt vanlig arbetsdag tittade ut över markerna med Kilsbergen som fond och en sol på nedgång. Jag tittade på ljuset och hur det föll mot molnslöjor, mot trädtoppar och de blå bergens sluttningar. Tänk att det ljuset, just det ljuset, kommer att falla här på exakt samma plats, kanske exakt samma tid, om ett år, två år, 10 år, 50 år. Lever jag kommer jag garanterat att få betrakta just det här ljuset, på exakt den här platsen ett oändligt antal gånger. Är det inte exakt samma tid nästa år, är det säkert det dagen efter. Och när jag är borta kommer ljuset fortsätta att kasta röda slöjor över slätten mellan gården och berget. Det hela varade i några sekunder, men jag kan alltid erinra mig tillbaka.

Det handlar naturligtvis om tvivel och motsättningar som de allra flesta människor har inom sig, det där i bilen vid Slussen (nåja, hos en del i alla fall), meningen med livet, perspektiv på människan, om vad som är moraliskt och om sökandet efter lycka. Solen går ned även när inte jag är här och det enda moraliska en människa kan göra är att vårda sin trädgård. Jakten på lycka och slitningar mellan hoppfullhet och hopplöshet har människor alltid sysslat med. Men idag är faktiskt en helt ny verklighet. Jorden går sönder på ett fysiskt sätt som vi aldrig förut har beskådat, känt till eller ägt möjlighet att förhindra. Människan måste förhålla sig till att vara orsaken till planetens kollaps, men också till att ha den största möjligheten någonsin att förhindra kollapsen.

Det är människans tid och just nu definieras den av lukten av smältvarm is vid Arktis, skelett från vår tids vanligaste djur som i framtiden grävs upp av arkeologer: industrikycklingen. Det är Antropocen.

Så varför blev jag bonde? Jag vill sköta om den här planeten. Jag vill sköta om den där solnedgången så att människor framför mig ska få möjlighet att känna den där lyckan, även om det bara är för några sekunder. Står där ingen människa kommer den ändå att ha samma makt att hänföra och skapa lycka som den gången när jag såg den.

Nominerad till Änglamarkspriset!

”Med sitt mycket personliga, vassa och humoristiska tilltal har Adam i dag tusentals följare och har blivit en viktig förebild och en röst att räkna med när det gäller hållbart jordbruk.”

Jag är så himla stolt över att vara en av fyra som har chansen att vinna årets Änglamarkspris. Temat för året är hållbar mat, det vill säga; ekologisk, lokal, miljöanpassad och hälsosam mat som är bra för din kropp men även för planeten. Priset instiftades 2002 av Coop tillsammans med Hasse Alfredson och familjerna Taube och Danielsson som en hyllning till naturen och planetens fortsatta positiva utveckling – och firar alltså 15 år i år.

Läs mer och rösta!

Varför ska jag få det här priset då? Som jag tror att vi alla tvivlar på oss själva ibland, tvivlar även jag på vad det är jag håller på med. Jag jobbar enormt mycket på och runt gården. Med allt från att köra traktor, förlösa lamm, till försäljning, ekonomi och varumärkesbyggande. Det innebär att bära ett ansvar dygnet runt, för liv, för ett företag och för vår planet. Det gör ofta att jag får prioritera bort saker som de flesta människor uppskattar, som att umgås med vänner, eller att resa. Men det där spelar liksom ingen roll. Det är mycket få förunnat att få jobba med något där man varje dag kan se hur det man gör, faktiskt gör världen lite bättre. Så ser jag på mitt arbete på gården. Varje humla som jag gynnar genom mitt ansvar för jorden – är en tjänst för planeten. Det skänker en otrolig glädje att se hur min skötsel av landskapet, skapar så mycket vackert som gör människor glada. Det vill jag fullt hänge mig till, och där finns min energi, men jag vill också kunna dela allt det vackra med fler människor. Sen får man ibland se till att kasta sig iväg till Köpenhamn och dricka shots med goda vänner. Herregud, man kan inte vara en ansvarsfull planetskötare hela tiden.

Den stereotypa bonden

Jag har aldrig sett mig själv som en typisk bonde. Jag har ingen rutig skjorta, jag är ingen sur gubbe. Jag har läst nästan allt som Strindberg har skrivit, tycker om champagne, opera och teater. Jag älskar att röra mig över de gränser som finns i vårt samhälle. Det finns inget roligare än att presentera sig som bonde på en fest bland PR-konsulter och mediemän. Frågor som antyder att man varken vet vad får äter eller att man måste mata dem varje dag garanterar att man som bonde kan underhålla länge. Bonden har blivit säsongens accessoar, men har också fått ikläda sig några nidbilder. En är den sura gubben med rutig skjorta, en annan är den kärlekskranka bonden i Bonde söker fru som bara fnissar när hen försöker prata med det motsatta könet. Det behövs nyanser här, var är alla framtidsbönder?

En planetskötare

Jag menar att bönder i högre grad måste betrakta sig som planetskötare. Som en som bär ett ansvar för den jord vi brukar, och för alla vilda växter och djur som finns på de markerna. Det är ingen gammal verksamhet som ska förvaltas på samma sätt som den gjorts i generationer. Det som ska förvaltas är de ekosystemtjänster som hela mänskligheten är beroende av. En planetskötande bonde producerar i huvudsak saker som pollinering, biologisk mångfald och kolinlagring – det behöver vara vårt fokus, och det är vad människor behöver uppskatta mer när man gör sina val i livsmedelsbutikerna. Biologisk mångfald kostar, men så är det också den finaste investering man kan göra, och man gör det genom att njuta av god, hållbar mat. Så blir vi planetskötare tillsammans.

Vi äter oss till en hållbar värld

Jag vill att fler ska våga bli planetskötare. Jag vill skapa framtidens hållbara lantbruk. Vad sägs om att utgå från något som vi alla har en inneboende kärlek till – maten? Genom glädje, kärlek och planetskötande kan vi äta oss till en bättre värld.

Om jag kan inspirera dig som läser det här på något sätt, få dig att tänka en ny hållbar tanke, eller reflektera över vilken sorts nytta en planetskötare gör – har vi kommit en bit på väg. Jag har lyckats om du känner att du vill vara en planetskötare tillsammans med mig. Om du till råga på allt vill bli bonde tycker jag att vi ska fira med bubbel. Jag hoppas att du tycker att det är värt en röst, och att vi sedan kan enas i en stark gemensam röst, för planeten.

Guilty - of saving the planet / foto: Bianca Brandon-Cox

Guilty – of saving the planet / foto: Bianca Brandon-Cox

Bli bifadder!

Vi här på Jannelunds Gård har alltid sett oss som producenter av ekosystemtjänster; av biologisk mångfald, av pollinering, sånt som mänskligheten inte kan leva utan helt enkelt. Det är att vara planetskötare. I år växlar vi upp produktionen och blir en del av projektet Blommor för bin.

Blommor för bin är ett projekt som drivs av Bee Urban, ett mycket spännande företag som säljer pollinering och kunskap om pollinering. De gör en viktig social insats genom att återknyta den urbana människan till naturen. Antalet vilda bin minskar tyvärr drastiskt idag, till viss del på grund av jordbrukets utbredande av monokulturer, och användning av giftiga bekämpningsmedel. Genom att bli bifadder och betala 200 kronor, kan man nu skapa 200 kvadratmeter blomrika miljöer. Det har aldrig varit enklare att vara planetskötare! Läs mer om hur fadderskapet fungerar genom att klicka på bilden nedan.

BeeUrban

Målet med Blommor för bin är att etablera så kallad bifodergröda på 1000 hektar icke produktiv åkermark, med fokus på södra Sverige. I bifodergrödan ingår växterna: honungsört, gul sötväppling, rödklöver, vitklöver och käringtand. Det kommer, förutom att göra vilda bin och humlor glada, blomma fantastiskt vackert i blått, rött, vitt och gult.

Vältning av den nysådda bifodergrödan

Vältning av den nysådda bifodergrödan

På Jannelunds Gård har vi sått ungefär 1 hektar, i form av kantzoner som på ett snyggt sätt kommer att bryta av landskapet med blommande ängar. Nu längtar vi till de vackra blommorna, men mest till att få höra surret av alla jobbande humlor och bin. För att finansiera vårt hektar bifodergröda behövs alltså 50 bifaddrar, som var och en betalar 200 kronor. Det kan vi väl lösa? Bli planetskötare tillsammans med oss!

Vackra frön skvallrar om vackra blommor.

Vackra frön skvallrar om vackra blommor.

 

 

Att förvalta jorden vi brukar

”Min uppgift och mitt mål som lantbrukare är inte att förvalta familjeföretaget i någon traditionell mening, det är att förvalta jorden vi brukar. Jag förvaltar djuren och växterna som finns på vår mark, och som vi bär ansvar för. Jag förvaltar och utvecklar biologisk mångfald, pollinering och vår närmiljö.”

Ja, jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Texten kommer ur en lång intervju med mig hos KIT, i samarbete med 3Företag och man läser den här: Han skaffade får och Twitter – i samma veva

Det är inte alltid ens tankar och person går igenom en text, särskilt inte i intervjuform, men det här är verkligen 100 % Ekobonden och 100 % Jannelunds Gård. Vi är planetskötare.