Skip to content

Vem betalar PRO:s billiga ekomat?

Den ekologiska maten blir billigare, och går emot den generella ökningen av matpriserna i Sverige. Frågan är vem som egentligen betalar den billiga maten.

 

Så, PRO:s matkasseundersökning (som jag vanligtvis tycker är ett hån mot hållbart producerad mat) visar i år något mycket intressant. Den ekologiska kassen blir billigare och prisgapet mellan den ekologiska och konventionella kassen minskar.

 

Det är väl bra att det blir billigare att göra en insats för miljö och djurhälsa? Nja – det skulle kunna vara bra om mat som betalats av dåligt djurskydd och miljöförstöring, hade motsvarande prislapp i mataffären.
Faktum är att bra mat är en investering för vår planet – ur ett hållbart perspektiv borde väl det synas på prislappen?

 

Å andra sidan: om ekologisk mat blir tillgänglig för fler ökar efterfrågan och således borde också priset till bonden bli högre på grund av brist. Kanske väljer handeln att flytta sina vinstmarginaler till andra typer av produkter för att öka försäljningen av ekologisk mat?

 

Oavsett är det tråkigt att attityden av att mat ska vara billig fortsätter att styra, och att detta nu även ska gälla ekologisk mat. Skapar det en hållbar relation mellan köparen av maten och den som odlat den? Lägger den grunden till ett lantbruk som är långsiktigt hållbart och på sikt skulle kunna klara sig utan subventioner och EU-ersättningar?
Nej.

 

Billigare mat betalas alltid av någon, och om det nu för tillfället är av handeln, så kommer det på längre sikt att drabba lantbrukaren.
Så vad ska man då göra som köpare av mat? Jo, köp direkt av bonden, det blir allt lättare även för den som bor mitt i stan. Flera exempel på livsmedelsbutiker som tänker annorlunda finns nu även, där kanske Paradiset lyser starkast.

Organic Sweden: Från lågpris till prisvärdhet

Bild: Charlotte Bladh André, ordförande Organic Sweden.

Det har länge pratats om varför fler inte ställer om till ekologiskt lantbruk, och frågan halkar gärna in på samma gamla vanliga spår: mer betalt och mer politiskt stöd.

Nu känns det däremot som att vi börjar närma oss en verklig lösning. Organic Sweden lyfter idag starkare relationer i livsmedelskedjan, samt att matens pris måste värderas på ett annat sätt. Handelns lågprishets gör att kostnaderna istället betalas av djur, miljö och klimat. Priset på ekomaten måste spegla dess mervärden och låta lantbruket få del av värdeökningen. När vi pratar om pris på mat är det lätt att fastna i termerna ”dyrt” och ”billigt” – det måste vi försöka att undvika hädanefter. Bra, ekologisk mat är helt enkelt inte dyr – den har en prislapp som verkligen speglar dess verkliga mervärden. Här har nämligen ingen mark som blivit besprutad med bekämpningsmedel, eller gödslats med frätande, miljöbelastande konstgödning, fått betala. Det måste vi lära oss att värdera högt, och sedan betala för det.

Ett utmärkt exempel på en butik som faktiskt gör detta i verkligheten är Paradiset. Som leverantör av lammkött under hösten kan jag intyga att Paradiset gör det man så länge önskat från övrig handel. En nära relation med öppen diskussion om priset – med delat intresse om att båda ska uppnå lönsamhet. Vi båda inser fördelarna av att samarbeta med varandra, eftersom vi båda delar samma värderingar. En stor win/win helt enkelt. Det Paradiset även gör är att helt enkelt plocka bort de köttalternativ som inte uppfyller en grundnivå för t.ex. djurskydd, något som jag tycker att fler borde göra. Alternativet att välja bort ett rimligt djurskydd bör på sikt inte existera i livsmedelsbutiker.

Organic Swedens debattartikel, publicerad i Miljöaktuellt.

 

P.S.

Naturligtvis kom jag att tänka på något som August Strindberg skrev i ”Utopier i verkligheten”, utgiven 1913. En handlares reflektioner efter att en kvinna berättat för honom att kronärtskockan, vilken han begärt 25 centimes för, är för dyr.

Hade hon hyrt jord, som är så dyr, köpt frö, sått det, skolat om den lilla plantan, när den var så späd att man knappt vågade ta i den; skolat om den igen; vattnat den, rensat ogräs omkring den, täckt den under vintern och levat i oro för att se den icke komma sig på våren; väntat ett år, två år, två gånger tre hundra sextio fem dagar innan den sköt blomknopp, då skulle hon icke sagt att tjugofem centimes var för mycket, men nu hade hon icke allt det där, och därför förstod hon icke”.