Skip to content

Köttets lustar

Jag är tvungen att fatta ett beslut. Jag ska äta vegetariskt när jag inte kan välja kött från Jannelund eller motsvarande.

Karl Ludwig Schweisfurth tog en gång i tiden samma beslut, då han drev Europas största slakt- och charkföretag. Efter att han började ifrågasätta den industriella tillverkningen och de högpresterande djuren valde han att starta det som idag är Herrmannsdorfer, en gård i tyska Bayern som tillverkar livsmedel av högsta kvalitet i samklang med natur och med största respekt för djuren. I ett föredrag hos Eldrimner (Nationellt resurscentrum för mathantverk) berättade han om hur han under ett besök hos en grisfabrikant mötte ögonen hos en gris som anklagande frågade: Vad gör ni med oss? Karl Ludwig åkte hem, släppte ut djuren och bytte filosofi. Det befintliga industriella systemet är trasigt, säger han idag. Men det finns en rörelse, människor som vägrar äta köttet från sådana djur som lever innanför fyra betongväggar. Idag finns det ingen som kan säga ”Jag visste inte om det”. Det är särskilt aktuellt i dessa dagar med Henrik Schyfferts program Köttets lustar, där man svart på vitt får se hur både produktionen och den ångestfyllda slakten går till. Det är vad som ligger bakom den billiga skinkan, och det är grisen som betalar det låga (höga) priset.

Visst går det att föda upp djur på ett respektfullt sätt. Det finns många som gör det idag och förhåller sig till att djuren är levande och kännande, att de har behov som måste få komma ut för att de ska kunna må bra.  Själva dödandet är svårare, vad ger människan rätt att döda en levande varelse för köttets skull? Man kan såklart välja att avstå kött, det respekterar jag i högsta grad. En annan väg som jag och andra etiska djuruppfödare valt är den där man erkänner för sig själv att död är en del av livet. Oavsett vad vi människor gör på den här planeten orsakar vi död: av insekter, fågelarter, ekosystem, kanske varelser som vi inte ens känner till. Vi kan välja att förhålla oss till denna död och göra vårt bästa för att minimera skadan vi orsakar, eller blunda för allt och separera oss själva från naturen. Problemet vid det senare alternativet är att vår framfart fortsätter att orsaka död, trots att vi blundar och moraliskt friskriver oss ifrån det genom att avstå kött. Alltså, en bondes uppgift är att ta ansvar för djurens välmående, att se till att glädjen får synas i deras ögon, och att se till att det sista skeendet i djurets liv sker utan stress och ångest. Kan jag äta den sortens kött några gånger i veckan gör jag det med stolthet och vördnad för det som en gång varit ett levnadsglatt djur.

Att vara bonde har i industrijordbruket reducerats till att vara en producent eller mer rakt uttryckt: en fabrikant, där målet är att producera så många grisar som möjligt så billigt som möjligt. Att sedan djuren förgås av sin saknad efter något de aldrig fått uppleva – känslan av färsk jord mot sitt tryne, är en förlust man vägt mot ekonomisk lönsamhet. Det finns ingen jord på betonggolv. Strukturomvandlingen som lett fram till detta har styrts av politiska beslut och marknadskrafter, som Ann-Helen Meyer von Bremen så väl uttryckte i det andra programmet av Köttets lustar. Moraliska och etiska värden har fått stå tillbaka för ekonomiska värden och det är den sanningen vi möts av i blicken hos grisen som anklagande ser på oss.

Man kan välja bort eller minska sin köttkonsumtion av många anledningar, av klimatskäl, känslomässiga, etiska, moraliska, rationella skäl. Att välja att äta eller inte äta kött är ett individuellt beslut. Något som däremot borde uppgå i vår gemensamma moral som ligger till grund för vårt framtida samhälle, är att det inte anstår oss att behandla djur som maskiner. Det anstår oss inte att låta grisar klättra på varandra i ett gas-schakt under sina sista levnadsminuter. Det anstår oss inte att beröva en gris rätten att känna jord mot sitt tryne. Det anstår oss inte att blunda för att detta sker när vi väljer det billiga köttet i affären.

Alla har vi ett val: bönder, politiker, handlare och konsumenter. Ingen kan längre säga att man inget visste.

Adam Arnesson

Om stressfri slakt

Är det inte jobbigt att slakta djuren? Finns det något som kan kallas stressfri slakt? Kan man vara djurvän samtidigt som man äter kött?

Visst tusan är det jobbig att slakta djuren. Våra lamm har ju funnits på gården i upp till 1 år, och under den tiden har man brytt sig, pysslat om och sett till att de ska ha det bra. Det vore väl skamligt om det inte vore jobbigt tänker jag. Att det är jobbigt, att det medför känslor och tankar, tar jag som en garanti för att jag själv inte har trubbats av och har börjat betrakta djuren som kött från dag ett. Det är så bonden som blivit fabrikant måste tänka. När djuruppfödning handlar om att djuren ska växa så fort som möjligt, att producera så mycket som möjligt till så låg kostnad som möjligt, måste man väl som människa distansera sig från djuret från början. Alla som någon gång har tittat en gris i ögonen som står inomhus på betong med fyra mörka väggar vet det. Många lantbrukare med djur väljer att kalla sig för ”producent” med djurslaget innan. Lammproducent. Grisproducent. Kycklingproducent. Smaka på de orden. Hur mycket respekt utstrålar de? Varför vill någon identifiera sig med att vara producent av levande varelser som bedöms vara en produkt under hela deras liv?

Det finns något högaktningsfullt med kött, tycker jag

Det finns något högaktningsfullt med kött, tycker jag. Ska man äta kött ska det vara med respekt för vad det varit och njutning för vad det är. Alltså blir det väldigt viktigt att dela på djurets liv och köttet. Respekt under djurets liv är såklart att ge det gott om utrymme, utlopp för naturligt beteende, och att undvika stress under all hantering samt under avlivningen. För våra lamm betyder det att födas på våren, gå med sina mammor i minst fyra månader tills de slutar att dia av sig själva, beta gräs större delen av sitt liv. Det betyder att vi själva kör dem till ett litet gårdsslakteri 6 mil bort, lastar på och av själva. Sådan respekt måste följa med till råvaran, det vill säga köttet. När så mycket kärlek och respekt ligger bakom vore det skamligt att inte respektera vad kött faktiskt är, och njuta av det.

Adam kan lita på Adam

I förra veckan var jag med vid slakten av våra lamm. Vår slaktare, som också heter Adam, är van vid att hantera djur, eftersom han själv har egna. I det lilla slakteriet slaktar han gårdens egna djur och från andra gårdar i närheten. Att minimera stress och planera hela avlivningen efter hur stress kan undvikas är filosofin. Och det är av stort värde för mig att veta det, och att ha sett med egna ögon hur det går till. Jag menar, all den respekt jag har visat hemma på gården skulle kunna raseras bara under ett ögonblick, av en empatilös slaktare, som gör det på slentrian. Allra bäst vore såklart om vi kunde avliva djuren på gården och ta bort alla stressmoment som trots allt uppstår vid transporten. I framtiden är det den enda riktigt hållbara lösningen. Men jag och vi är otroligt lyckligt lottade att ha ett så bra gårdsslakteri i närheten. Att skicka djur på en lastbil till Scan skapar en klump i magen. Nu kan Adam lita på att Adam gör allt han kan för att minska stressen, och jag tänker att den korta kedjan med personlig garanti är precis vad som behövs.

Det man respekterar vill man varken producera eller konsumera i stora mängder utan kärlek

Jag kan prata om kött och moral länge, och har absolut inte tänkt ”färdigt”. Något som bör vara självklart för alla som äter kött är dock det som jag har diskuterat här. Kött ska man äta med respekt, annars får det vara. Med det tankesättet blir det också naturligt att äta kött sällan. Det man respekterar vill man varken producera eller konsumera i stora mängder utan kärlek.

Tillåt slakt på gården

Hög tid för Bucht att agera för djurskyddet

Sverige har länge varit känt och respekterat runt om i världen för sin höga nivå vad gäller djurskydd. För att behålla positionen duger det dock inte med att vara nöjd över sin historia. Det finns en slaktmetod som helt kan ta bort stressmomentet för djur, men som tyvärr inte är tillåten i Sverige.

I Tyskland har det sedan 2011, efter en lagändring, varit tillåtet att avliva nötdjur med kulgevärsmetod, direkt på gården. Metoden innebär att djur som annars kan uppnå en enorm stressnivå under transport till slakterier och även på slakterierna, nu kan avlivas i sin hemmiljö genom ett precisionsskott i huvudet. Förutom de självklara fördelarna vad gäller djurens stressnivå har det klara fördelar för köttkvalitet. När ett stressat djur slaktas ökar risken för DFD-kött (Dark-firm-dry), vilket kan innebära att köttets hållbarhet försämras och blir svårt att använda till charkprodukter. Man ska heller inte glömma bort hur det kan kännas för djurägaren som tvingas skicka djur som löper hög risk för att uppleva stress till ett slakteri. Allt arbete med god djuromsorg kan förstöras på några minuter.

Anledningen till att den stressfria slakten hindras i Sverige, och tidigare i Tyskland, är EU-förordningen om hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung (EG nr 853/2004), som säger att endast levande djur får tas in i ett slakteri. Det som gör det ännu märkligare är att det finns undantag för viltslakterier. Det är alltså inte tillåtet att ta in en död kropp av nöt, men helt okej med en död älg. Ett tydligt exempel på när EU-lagstiftning är alldeles för fyrkantig. I det här fallet leder det dessutom till onödigt lidande hos djur, samtidigt som det begränsar möjligheterna för de företag som vill skapa en mer etisk slaktmetod.

I Tyskland har Katrin Juliane Schiffer (agr.dr), som nu är anställd hos Eldrimner – nationellt resurscentrum för mathantverk, doktorerat på gårdsslakt av nötkreatur via kulgevärsmetoden. Forskningen har visat att metoden leder till maximal djurvälfärd vid slakt samt förbättrad köttkvalitet.

Finland har nyligen anmält tre förordningsförslag till EU-kommissionen som följer Tysklands väg. Frågan diskuteras även i Danmark och Norge. Nu är det av största vikt att Sverige och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht agerar för att göra detta möjligt i Sverige. Bucht har vid upprepade tillfällen talat väl om de mervärden som det svenska djurskyddet innebär – nu gäller det att behålla ledartröjan på.

Adam Arnesson, bonde och planetskötare, samt medlem i Eldrimners branschråd för gårdsslakt och charkuteri

 

Publicerad i Land Lantbruk 2016-04-29