Skip to content

Livsmedelsstrategin – dyr för djurskyddet?

Att välja att fokusera på en bred politisk livsmedelsstrategi som nytillträdd landsbygdsminister är ett mycket smart drag. Alla är trötta på tvära politiska vändningar och den osäkerhet som lantbruket ofta är utsatt för.

En långsiktig plan som garanterar stabilitet låter bra, och många likställer nog den nationella livsmedelsstrategin med ett mål om självförsörjning. De mest konventionella krafterna inom Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) håller sig lugna och de som tycker att beteskravet för mjölkkor i Sverige är onödigt, låter sig stillas av den konkurrenskraftsutredning som presenterades i början av året. Under tiden pågår en ständig dialog som alla är inbjudna till.

Faktum är att det fungerade bra i några månader. För dem som var i Almedalen och lyssnade till landsbygdsminister Sven-Erik Bucht, under hans ganska många framträdanden, blev det dock lite som att trycka på repeat-knappen för många gånger. Det man kan utläsa av Buchts framträdanden den senaste tiden är ungefär fyra saker.

  1. Svenskt lantbruk och livsmedelsproduktion är bäst i världen, det ska vi vara stolta över.
  2. Man ska inte polarisera mellan konventionellt och ekologiskt lantbruk. Helst ska man kalla det konventionella lantbruket för ”miljöanpassat”.
  3. Livsmedelsstrategin som ska presenteras i vår ska lösa alla problem.
  4. Inte ett ord om vad som ska ingå i livsmedelsstrategin.

Bubblarord: handelsattaché i Kina.

Bristen på något konkret börjar bli oroande på flera sätt. Just nu syns starka krafter som vill se en uppluckrad svensk djurskyddslag – branschorganisationerna inom lantbrukssverige verkar vara eniga. De två stora områdena är slopat beteskrav för mjölkkor, det andra att tillåta fixering av suggor med metallgrindar. Båda med målet att öka produktionskapaciteten och effektivisera, i vissa fall rimliga mål, men när det gäller djur i en redan intensiv produktion – rätt katastrofala mål. Konkurrenskraftsutredningen, vars presentation blev starten på arbetet med livsmedelsstrategin, föreslog just en anpassning till EU:s regler för djurskydd, som är lägre än Sveriges.

Vad är det som konkurrerar idag och vad kommer att göra det i framtiden? Jag är övertygad om att Sverige aldrig någonsin kommer att konkurrera med det billigaste fläsket. Vi bör nog också fråga oss om det är vad vi vill. Branschen verkar vara övertygad om att konkurrenskraften ökar med en mer urvattnad djurskyddslagstiftning. Samtidigt marknadsför samma bransch just nu svenskt kött, med argumentet ”svenskt”, så hårt att jag nästan skulle vilja köpa australienskt kött för att revoltera. Vad kommer varumärket ”svenskt” vara värt efter en försämrad svensk djurskyddslag?

Att rikta blicken mot så specifika regler som kravet på att mjölkkor ska få gå ute, eller att grisar inte får låsas fast med metalgrindar, är den mest förutsägbara och katastrofala väg det svenska lantbruket nu kan välja att gå. Det är att vaska ut sin enda unika selling point. Det är att lägga alla sina ägg i industrins korg. Det är att somna in i LRF:s trygga vagga.

I slutänden skulle det innebära försämringar för djuren, hållbarheten, Sveriges internationella position vad gäller djurskydd och konsumenters förtroende. Kommer någon att vilja betala mer för den maten om den har en svensk flagga i hörnet av förpackningen? Jag är nyfiken på Sven-Erik Buchts analys, men om den dröjer till våren tror jag att få kommer att vilja lyssna på den.

Adam Arnesson

Lantbrukssverige, vi måste prata

Som bonde och matentreprenör har jag två drivkrafter som utmärker sig utöver alla andra:

  1. Djurvälfärd – är inte mina djur glada är inte jag glad. Jag vill att alla djur i hela världen ska vara glada.

  2. Den glädje, den stolthet och det brinnande engagemang jag som matentreprenör känner för regional matkultur.

 

Den senaste tidens debatt i det vi kan kalla lantbrukssverige har fått mig att känna att dessa drivkrafter är hotade ur ett större perspektiv. Det gör mig riktigt oroad.

Först, den konkurrenskraftsutredning om svenskt lantbruk som nyligen lämnades över till landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. Utredningen beställdes av föregående regering och agendan har varit rätt tydligt från början. Ett resultat om att den svenska djurskyddslagen hämmar Sveriges konkurrenskraft gentemot övriga EU vore önskvärt – och det var precis så det blev. Diskussionen om att avskaffa Sveriges krav om att mjölkkor ska gå ute på bete under vad vi kallar betesperioden (3 månader i Mellansverige), samt de försök som nu pågår om att fixera suggor med metallgrindar för att undvika ihjällegade kultingar, har fått vatten på sin kvarn. Ambitionen om att sätta Sverige som ett gott exempel gällande djurvälfärd, för att få andra länder att följa efter, är hotad.

Den allmänna åsiktskorridoren i lantbrukssverige gällande ovanstående blir allt smalare. Vill du inte att den svenska djurskyddslagen ska lättas upp? Då är du en motståndare till svenskt lantbruk och en galen rättshaverist med medlemskap i djurrättsalliansen. Det mer oroande är att denna korridor även breder ut sig i många liberala sammanhang. Vill du inte att svenska mjölkbönder ska kunna konkurrera på samma villkor som övriga EU? Då är du en galen, vänsterextrem marknadshatare. Är du skeptisk mot GMO? Ja, då är du garanterat vegan, extrem-miljöpartist och helst antroposof.

Viljan av att stoppa in olika åsikter i de mest svartvita ideologierna, för att sedan kunna avfärda dessa som irrelevanta, har aldrig varit större.

Den livsmedelsstrategi som landsbygdsministern och näringsdepartementet arbetar med just nu inhyser ett visst hopp. Lyckas man fånga upp det regionala engagemang för mat och matkultur som har skapats de senaste åren kan det bli bra. Det som oroar mig där är det fokus som hittills synts mot industri, handel, rationalisering och export. En livsmedelsattaché i Kina låter häftigt, men frågan är vad det gör för den regionala maten och den unga lantbrukaren i skogsbygden som just byggt ett slakteri.

Varför är då konkurrenskraften i svenskt lantbruk dålig? Kan det ha något att göra med att Sveriges skattetryck är bland de högsta i världen? Kan det ha något att göra med att lantbrukare arbetar en stor del av sin arbetstid gratis? Kan det ha något att göra med den industri- och rationaliseringsväg lantbruket letts in på genom statlig inblandning de senaste 70 åren? Att rikta blicken mot så specifika regler som krav på att mjölkkor ska få gå ute, eller att grisar inte får låsas fast med metalgrindar, är den mest förutsägbara och katastrofala väg det svenska lantbruket nu kan välja att gå. Det är att vaska ut sin enda unika selling point. Det är att lägga alla sina ägg i industrins och statens korg. Det är att somna in i LRF:s trygga vagga.

Jag vill inte att Sverige ska bli en exportfabrik av industriell kyckling. Jag vill att Sverige ska bli det nya Italien, med blomstrande och innovativa gårdar. Där den potatis du äter på en gård inte är någon annan lik. Där terroir, jorden, och Nordens säregna klimat blir den nya sensoriska basen för svensk mat. Jag vill att det engagemanget ska komma från människan, från bonden, från kocken och från företagaren. Men jag vill också att de resurser som staten investerar i svenskt lantbruk ska bidra till den utvecklingen.

Adam Arnesson