Skip to content

Köttets lustar

Jag är tvungen att fatta ett beslut. Jag ska äta vegetariskt när jag inte kan välja kött från Jannelund eller motsvarande.

Karl Ludwig Schweisfurth tog en gång i tiden samma beslut, då han drev Europas största slakt- och charkföretag. Efter att han började ifrågasätta den industriella tillverkningen och de högpresterande djuren valde han att starta det som idag är Herrmannsdorfer, en gård i tyska Bayern som tillverkar livsmedel av högsta kvalitet i samklang med natur och med största respekt för djuren. I ett föredrag hos Eldrimner (Nationellt resurscentrum för mathantverk) berättade han om hur han under ett besök hos en grisfabrikant mötte ögonen hos en gris som anklagande frågade: Vad gör ni med oss? Karl Ludwig åkte hem, släppte ut djuren och bytte filosofi. Det befintliga industriella systemet är trasigt, säger han idag. Men det finns en rörelse, människor som vägrar äta köttet från sådana djur som lever innanför fyra betongväggar. Idag finns det ingen som kan säga ”Jag visste inte om det”. Det är särskilt aktuellt i dessa dagar med Henrik Schyfferts program Köttets lustar, där man svart på vitt får se hur både produktionen och den ångestfyllda slakten går till. Det är vad som ligger bakom den billiga skinkan, och det är grisen som betalar det låga (höga) priset.

Visst går det att föda upp djur på ett respektfullt sätt. Det finns många som gör det idag och förhåller sig till att djuren är levande och kännande, att de har behov som måste få komma ut för att de ska kunna må bra.  Själva dödandet är svårare, vad ger människan rätt att döda en levande varelse för köttets skull? Man kan såklart välja att avstå kött, det respekterar jag i högsta grad. En annan väg som jag och andra etiska djuruppfödare valt är den där man erkänner för sig själv att död är en del av livet. Oavsett vad vi människor gör på den här planeten orsakar vi död: av insekter, fågelarter, ekosystem, kanske varelser som vi inte ens känner till. Vi kan välja att förhålla oss till denna död och göra vårt bästa för att minimera skadan vi orsakar, eller blunda för allt och separera oss själva från naturen. Problemet vid det senare alternativet är att vår framfart fortsätter att orsaka död, trots att vi blundar och moraliskt friskriver oss ifrån det genom att avstå kött. Alltså, en bondes uppgift är att ta ansvar för djurens välmående, att se till att glädjen får synas i deras ögon, och att se till att det sista skeendet i djurets liv sker utan stress och ångest. Kan jag äta den sortens kött några gånger i veckan gör jag det med stolthet och vördnad för det som en gång varit ett levnadsglatt djur.

Att vara bonde har i industrijordbruket reducerats till att vara en producent eller mer rakt uttryckt: en fabrikant, där målet är att producera så många grisar som möjligt så billigt som möjligt. Att sedan djuren förgås av sin saknad efter något de aldrig fått uppleva – känslan av färsk jord mot sitt tryne, är en förlust man vägt mot ekonomisk lönsamhet. Det finns ingen jord på betonggolv. Strukturomvandlingen som lett fram till detta har styrts av politiska beslut och marknadskrafter, som Ann-Helen Meyer von Bremen så väl uttryckte i det andra programmet av Köttets lustar. Moraliska och etiska värden har fått stå tillbaka för ekonomiska värden och det är den sanningen vi möts av i blicken hos grisen som anklagande ser på oss.

Man kan välja bort eller minska sin köttkonsumtion av många anledningar, av klimatskäl, känslomässiga, etiska, moraliska, rationella skäl. Att välja att äta eller inte äta kött är ett individuellt beslut. Något som däremot borde uppgå i vår gemensamma moral som ligger till grund för vårt framtida samhälle, är att det inte anstår oss att behandla djur som maskiner. Det anstår oss inte att låta grisar klättra på varandra i ett gas-schakt under sina sista levnadsminuter. Det anstår oss inte att beröva en gris rätten att känna jord mot sitt tryne. Det anstår oss inte att blunda för att detta sker när vi väljer det billiga köttet i affären.

Alla har vi ett val: bönder, politiker, handlare och konsumenter. Ingen kan längre säga att man inget visste.

Adam Arnesson

Lantbruksåret 2015 – en köttkrönika

Det svenska lantbrukets framtid har i år reducerats till att kretsa kring icke-frågan om att äta eller inte äta kött; att älska eller hata mjölkkor, att vara nyanserad eller onyanserad.

Mest talande är kanske vad som hände i samband med Musikhjälpen, med budskapet ”ingen ska behöva fly undan klimatet”. Cirkusen startade efter att Johan Kuylenstierna, chef för Stockholm Environment Institute, i ett inslag framfört att köttkonsumtionen är ett klimatproblem. Detta fick, inte helt överraskande, en del svenska lantbrukare att gå i taket. Protestgrupper bildades på Facebook, med målet att Östergötlands LRF-ordförande Peter Borring skulle få komma till tals för att ge en nyanserad bild i frågan (säga att svenskt kött är BRA för klimatet, reds. anm). Det fick han inte, med hänvisning till att Musikhjälpen inte är ett forum för debatt. När det blev klart startades istället en insamlingsbössa, som till slut samlade ihop en stor summa pengar. Det hela beskrivs i efterhand som en stilla protest. Inget fel med det, och väldigt bra att så mycket pengar samlades in. Men vad är egentligen en nyanserad bild när man vägrar att acceptera andra nyanser?

När vi väl har börjat ta oss förbi det bistra debattklimatet mellan ekologiskt och konventionellt jordbruk, ska vi nu flytta samma polarisering till att handla om köttproduktion och växtodling? Är den bonde som framhäver att denne odlar växtprotein klimatsmartare än motsvarande köttproduktion, en svartmålare av övrigt svenskt lantbruk? Nej, det kollektiva tankesätt, tillika beskyllning, som genomsyrar lantbrukssverige måste göras upp med. Som tur är finns det inga sovjetiska kolchoser i Sverige, och det bör kunna synas i marknadsföring och differentiering inom olika produktionskoncept.

Det ska stå klart att köttkonsumtionens påverkan på klimatet ofta får ta en oproportionerligt stor smäll i debatten. Självklart är det skillnad på kött och kött. Svenskt kött står för en generellt bättre djurhållning och i många fall mindre klimatpåverkan än importerat kött. Men med det sagt kan man inte ignorera den andel av klimatpåverkan som animalieproduktionen står för. Med de klimatutmaningar vi väntar är inte ”business as usual” ett alternativ. Alla måste fundera över vad man kan göra för att minska sin klimatpåverkan.

Som vanligt har det svenska lantbruket ett fantastiskt utgångsläge – men sträckan därifrån till de upprörda böndernas budskap om att allt svenskt kött minsann är BRA för klimatet, är milslång. Som man så gärna själv påpekar, det är skillnad på kött och kött – även inom begreppet ”svenskt kött”.

Med den utgångspunkten: låt oss nu skapa framtidens hållbara lantbruk och se möjligheterna i en mänsklighet som blir alltmer medveten om sin påverkan på miljö och klimat. Dagens strategiska beslut behöver väga in de marknadstrender som syns idag, och vi behöver göra prognoser för vad detta hållbara lantbruk egentligen ska producera. Kommer vi att äta kött från grisar som trängts på ett betonggolv om 50 år, eller dricka kossornas bröstmjölk? Jag ställer inte frågan för att provocera, utan för att främja en analys. Utgångspunkten behöver ligga i klimatet, miljön, hållbarheten och något så enkelt som vad människor vill betala för.

Matmöjligheter 2016:

  • Ekologiskt. Försäljningsvärdet upp 38% 2014, fortsätter att gå som tåget, ställ om!
  • Vegetariskt. Här finns de stora möjligheter till innovation bland grödor och produkter. Alla trender pekar åt samma håll. Varför inte ta vara på möjligheterna i svenskt växtprotein?
  • Småskaligt mathantverk. I en framtid där det berömda köttet tillverkas i laboratorium kommer det småskaliga mathantverket fortfarande finnas kvar. Ingen robot kan nämligen återskapa något som skapats av mänskliga händer genom terroir och hantverkstradition.
  • Egna koncept och affärsmässighet. För att ta betalt för ett mervärde måste du berätta om mervärdet. Om du kan göra en mjölkliknande dryck klimatsmartare än vad en ko kan göra mjölk bör du säga det till dina kunder, utan att utmålas som en svartmålare av lantbruksetablissemanget.

Adam Arnesson